The last poem on Earth

februari 16, 2009 kl. 9:36 e m | Publicerat i Skrivande | 3 kommentarer

Håkan Tendell

presents

THE LAST POEM ON EARTH

Half man, half machine, I am. I think – therefore I am, still here.
Burned out cars dance in the wind. Skyscrapers drown in the sea of oil.
The sound of skulls. Under my feet.
And always behind me, the wall of ice. Consuming.
My mission. Repeat. My mission. Find living souls. Among the debris.
Find them. Give them. What they need. Deserve.
Birds in flames fall from the sky. Wounded sharks eat each other.
A snail. On a dog. On ten thousand razor blades. In a parking lot.
I took a picture. Hung it on the wall. Somebody stole it.
Somebody stole me. Hung me on the wall. Took a picture.
It was all about eat or be eaten. And I swallowed.
I bleed. And I cry. And I think about you.
Where did it all go wrong?
Why didn’t we stop?
In time.
Good-bye Japan, Hong Kong, Shanghai.
Good-bye Belgium and Switzerland.
Good-bye Milan and all the holy kingdoms.
Europe is all history, Asia all real misery.
The old world has been covered in thick mud.
I long back to the days
when Gagarin went to space,
when the King was still alive and moved his hips.
Housewives always looked so nice,
no men cheated on their wives,
all the world was like a giant Barbie doll house.
Well, maybe not in East Berlin, Castro’s Cuba or at Ho Chi Minh’s,
but the rest of the world kept rockin’ around the jukebox.
They made out in fancy cars, celebrated with fat cigars,
yes, their way of life, it really was that awesome.
Here I stand, the loneliest man,
my cyborg body does the best it can
to rock and roll the way the humans used to do.
Earth will spin around the Sun
even when the last man here is done.
GAME OVER

(You have just read a little poem by Håkan Tendell)

(Ni har alldeles nyss haft nöjet att beskåda ett lyriskt drama av ingen mindre än Håkan Tendell)

(Sie hat jetzt, mit viel Spass Ich glaube, die grosse Dichtung und Wahrheit von der weltberühmte Allkünstler Håkan Tendell beguckt. Dürfen können mögen müssen sollen wollen wissen. Durch für gegen ohne um. An auf hinter in neben über unter vor zwischen. Bundesliga Bayern München Bild-Zeitung. Ja ja. Genug.)

Synecdoche, New York

februari 8, 2009 kl. 11:57 e m | Publicerat i Skrivande | 3 kommentarer

synecdoche

Synecdoche, New York

Manus och regi: Charlie Kaufman

Man går omkring och tänker att den filosofiska roman man skrivit kanske är för märklig. Men så går man på bio. Och märker att ingenting är för märkligt. En alldeles underbar film. Man kommer ut på gatan och ser husfasaderna som teaterkulisser. Filmens slutreplik ekar i huvudet. Och man inser att klockan tickar, men också att det omöjliga är möjligt. De manus man skriver kan få möta en annan värld än bara den de ser under resan från postlådan till papperskorgen. Möjligheterna att åstadkomma något till behållning för andra är outtömliga. 

Håkan Tendell

De första konstnärssjälarna

februari 7, 2009 kl. 9:40 e m | Publicerat i Skrivande | Lämna en kommentar

Vi talar om tiden långt före Cro-Magnon. Vi talar om tiden när vi ännu inte hade lärt oss att behärska elden.

Det mesta vi tog oss för genomsyrades av pragmatism.

Men så en morgon, när daggen höll på att förångas, lämnade två honor flockens sovplats för att plocka bär till frukost. Den ena av honorna fattade intresse för en blomma. Hon var inte förtjust i att äta blommor, men just denna blomma plockade hon i alla fall upp och tittade på. Hon luktade på den, och så tittade hon på den igen. Hon plockade upp ett par blommor till av samma slag, varefter hon fick för sig att plocka upp även andra slags blommor. Efter en stunds plockande hade hon en stor, färggrann bukett. Hon visste inte riktigt vad hon skulle ha den till, men att titta på den skänkte henne njutning. Hon visade den för sin väninna som tog upp en av blommorna ur buketten, tuggade på den och spottade ut den eftersom den inte föll henne i smaken. Den första honan försökte med ljud och gester förklara för sin väninna att blommorna bara skulle beskådas. Väninnan studerade buketten noga i dess fulla prakt och blev salig. Sedan tog hon på nytt en blomma ur buketten, men lade den bakom örat på den första honan. Den första honan blev nyfiken på hur det kunde tänkas se ut och lade en blomma bakom sin väninnas öra. Snart hade de båda väninnorna en blomma bakom varje öra. Bärplockningen föll i glömska. Istället satte honorna igång med att knyta fast blommor i varandras hår. De ömsom skrattade åt, ömsom beundrade varandras utseende. Sedan gick de tillbaka till flocken. Folk satt mest och stirrade förvånat, men en hanne blev så upphetsad av att titta på de blomprydda honorna att han tog tag i en påk och började banka den mot en sten. Efterhand fick han in en viss rytm, varvid de blomprydda honorna började vicka på höfterna i takt till den trivsamma rytmen. De tre artisterna hade nu flockens fullständiga uppmärksamhet. Flockens medlemmar hummade förnöjt. Detta gjorde flockledaren upprörd, varefter han tog trummarens påk och slog ihjäl trummaren med påken. Vid åsynen av detta flydde de blomprydda honorna till skogs. Några blomsterfrisyrer eller trumrytmer förekom sedan aldrig mer i flocken. Men några månader efter händelsen fann en av flockens hannar en grotta med släta väggar vid dess öppning. Där målade han med djurblod en skildring av händelsen: blomfrisyrerna, trummandet, dansen, dödandet och honornas flykt. Han återvände ofta till grottöppningen för att påminna sig om den märkliga händelsen. Ibland tog han i smyg några flockmedlemmar med sig, men de förstod aldrig innebörden av symbolerna på grottans vägg. Efter några år valde flocken att söka sig nya marker. Grottmålaren valde dock att stanna kvar och bosatte sig sedermera i grottan. Åren gick. Inga människor återsåg han, men han dog i förhoppning om, ja rentav i förvissning om, att någon i framtiden skulle finna hans grotta och förstå och fängslas av hans berättelse. Redan efter trehundra år hade dock djurblodet på grottväggen nötts bort utan att någon ny människa hade tagit del av historien.

Håkan Tendell

Rena poesin

februari 6, 2009 kl. 11:43 e m | Publicerat i Skrivande | 5 kommentarer

Reflektion: Hade jag varit smart hade jag ägnat mig åt modern konst istället för diktande och författande.

Som kulturarbetare inom den moderna konsten kan man smeta in sig i blandade färger och sedan rulla över vita dukar. När dukarna har torkat kan man hänga upp dem på ett galleri, och vips har någon människa med alldeles för gott om pengar köpt dukarna för att sedan hänga upp dem i sin jättevilla eller lyxvåning.

Så här dags på dygnet finns det nog inte någon färghandel öppen. Nä, och även om det fanns någon skulle jag väl inte rusa ner till den? Nä. Min teori, håller den verkligen? De allra rikaste har Rembrandt och Rubens på sina väggar. De näst rikaste har Zorn och Liljefors. Sedan kommer då den stora massan av någorlunda välbeställda som utan att blinka kan slänga upp femtusen för en duk med glada färger i spännande mönster. Kan vem som helst då skapa sådana där femtusenkronorstavlor? Kanske inte. Vem kan måla en röd cirkel korsad av en gul kvadrat i hörnet på en vit bakgrund? Inte många, vill jag lova, ty det är hög konst det (till skillnad från hötorgskonst, som föreställer en vacker verklighet, och därför inte är väl sedd i finare salonger). Kan man inte få en Rembrandt eller en Zorn vill man minsann inte ha något liknande i sämre kvalité. Därför väljer man modern konst, vilken man kan låtsas vara värd hur mycket som helst eftersom ingen kan se om den är dåligt utförd eller inte. Eller också är det bara stimulerande att titta på, vilket jag innerst inne kan hålla med om, vilket därmed förstör mitt eget resonemang, vilket stör mig då jag helst av allt vill vara logisk och konsekvent i alla resonemang jag för.

Länge har jag längtat efter att inte bara skriva utan också måla. Anledningen till att det inte har blivit av är kanske för att jag är rädd för att spilla färg på golvet. Eller också är det för att jag fruktar att jag skulle hänge mig åt modern konst, fria fantasier där endast köparens fantasi sätter gränser för om tavlan skall vara värd fem kronor eller fem miljoner kronor. Är det då min fåfänga som förbjuder mig att måla vad som helst för penningars skull? Vad är det jag vill uppnå med att överhuvudtaget uttrycka min konstnärssjäls inre?

Att om dagarna arbeta för bröd och husrum är en nödvändighet. Dessutom kan det kännas tillfredsställande att göra nytta. Men det andra, varför gör jag det? Det har hittills bara kostat mig pengar och skänkt mig brustna förhoppningar. Ändå gör jag det.

Jag gör det för att jag vill göra det, för att jag helt enkelt inte kan tänka mig ett liv där jag inte gör det. Så jag skriver och skriver och kommer att skriva och skriva till den dag då dessa händer inte längre kommer att kunna hamra på tangenter.

Måla vet jag inte om jag kommer att göra, men jag anser att inom ramen för modern konst kan det mesta rymmas, och då måste också eruptioner av färg på tomma dukar kunna ersättas av eruptioner av ord på tomma blad. Det borde anses lika värt eftersom det bara kräver känsla och ingen skicklighet, men det är det naturligtvis inte, för med ett glas i handen vill människor hellre beskåda och analysera stora, färgglada fläckar på väggen än kryptiska ordkombinationer i svart och vitt på densamma. Men jag skall göra ett försök, och vad det än utmynnar i ger jag min tillåtelse för alla och envar att kopiera dikten och hänga upp den på väggen.

I rättvisans namn kommer nu min senaste dikt som jag har valt att kalla ”Modern konst”.

MODERN KONST

fgfgfdgfdg jkjkjij fdfddf kjkjk fdfdfdf jkjkljljk fdfdfdf jkjkljkj fdfdfdf jkljklj fdfdfd jkljlkjk fdsfdfds jkjklj fgfghfghhjfhjjfdhgfj hfjkjkfhjgfhjkfhj fjgjfkkfjfjkjfkj jfjkjkfjkfjkj jkfjkfjkfdjkfjkfj jkfjkfjkfljljkljg jkljkljklj jkljkljkl jkljjkl jkljkl jkljkl jkljkljkljkljkl jklgbfd gfgfdg gdfjgfdg gfdjkgfdg gdfkgdfgf gdkgdfgfdg gfgfdgf gfgfd gfdgdf gfdgfd gfd gfdgfdg klklklklö klöklöklö klöklöklö klök ö kgvfgfdg gfd gklöklökg gfgdfkö kklöklökg gfdkök vklögfdg  gfklklököklögfd gfdgfdkök klökgfdgfd gklökghklöhkgf bhgfjgkldfjggfgg gfdgfklökfdgdfklö gfdgdfmklöfdg gfdklgödfgklfdkö gfdkögfkgfdkglödfkglödfkgölfdkglfödkgfdlökgödflgk göklklklö gkgfgklfdökökhlgöklögkhlögf hklhgkkhögkgföhkglöh hgkglhöghkgöhkgökhg hkghkglhögkhöhköghkhlgkgföhkgöh hglhkgöhföh hglglhlghglhlhkg hlglglghlgkhgl hlglglglglhkg  hghkghkglklg hkhkglhkglkhlg hgklgköfkhgf hkglhkgfkhlökhlöf hgkhglökhgfklökhlgf gfhkhkgöl hkglhfkö hkhkgflöklhgfk kbhgkhkgl öklöhgflöhgfkhbgkhgflöbhkgf hkhlföhkföh hhkglghkgföhkgföh hghkgfhlgföhh höfhkgfhgflhföhkgf hgföhkghkgföh hmhöfhgföhkfkgf mgföhöföhöfhkgf hgfmhglhgfhöhögkkööööögfhmgföhm hgföhgöhfkhgfkhgföhgf hköhgfkkögf mhkhkfgöhkfökh hkhkhökgöhkgökh ök gjgjfjgdfhjgkkhl hgfhkhgfklhgf hghgfk hgfkhk klfjgjl kölklöklöh gfhökgflöklöh hkhkkhöf hkölklökögf hgfkhgfkhgökf hgfkgfklgnjdkfkfdlg gfdjgdfjgdfljgdfk gfjgfjdgldfg dfgjklfdgjlfdg gkögkflglöklöklöklöklöklököklklököklö lö

Håkan Tendell

Ja, det var det det. Det var jäkligt skönt att få ur sig. Liksom bara gestalta en känsla, en rytm, ett ideal, liksom. Utropspris: Femtusen.

Hade jag nu alltså målat istället hade jag kanske varit femtusen kronor rikare, men det är i grund och botten inte pengarna jag vill åt. Denna min dikt är gratis för alla som vill ha den. Jag skriver för att jag måste. Varsågod. Klipp ur och spara.

Håkan Tendell

Blogga med WordPress.com.
Entries och kommentarer feeds.