Själarna på 86:e

mars 28, 2012 kl. 10:19 e m | Publicerat i Skrivande | 2 kommentarer

Håkan Tendell

har nöjet att presentera

Själarna på 86:e

en actionfylld samtidsskildring

en historia om kärlek, svek och död

råa skivor av Göteborg och New York

Själarna på 86:e

Ute nu i en nätbokhandel nära dig!

adlibris

bokus

cdon

books-on-demand

Själarna på 86:e

en våldsam roman av Håkan Tendell

våldsamt romantisk

våldsamt filosofisk

våldsamt …

 

Den långa marschen

mars 19, 2012 kl. 9:39 e m | Publicerat i Skrivande | Lämna en kommentar

Jag vet inte om ni känner likadant som jag, men var det inte något med jordens gravitation i dag som gjorde att varje steg blev tungt på vägen hem?

Vid sextiden kom jag in på Kungsgatan, varvid klockorna började slå. Jag funderade på vilka klocktorns dånande som nådde dit jag var. Domkyrkans och Tyska kyrkans, garanterat, och så kanske Vasakyrkans och Katolska kyrkans vid Heden.

Det var vår i luften, och jag såg, trots gravitationen, många glada människor. Jag gladde mig i mitt eget svårmod åt deras lycka. Glädje är villkoret för människans existens. Utan den stannar allt.

Kungsgatans stenbeläggning är vid en första anblick grå, men när man går sakta med huvudet sänkt ser man att där är fragment av grafitgrått och ljusgrått mot en yta av väldigt svag rosa. Varje platta är unik på sitt sätt, men utgör en del av en noga genomtänkt helhet: som en liggande gallerivägg full med konstverk.

Kanske var det kloroform som sipprade ut genom ett sinnrikt system i lyktstolparna. Svagheten sög i alla fall musten ur mig, och i höjd med Domkyrkan övervägde jag att lägga mig på gågatan med ansiktet mot marken och armarna utsträckta, och så skulle folk få välja om de ville trampa på mig eller inte.

Men det är ju så där med längtan att man hela tiden måste analysera vad konsekvenserna kan bli om man helt plötsligt skulle råka göra som man kände.

Till exempel bör man fråga sig hur bra ett manus verkligen är innan man skickar iväg det.

Ett tag måste jag ha varit en av Sveriges sämsta författare. Detta är ingen överdrift, för handen på hjärtat, alla ni som då och då har skickat in manus till förlag, har ni någon gång, till exempel år 2007, fått ett refuseringsbrev med texten: Vi vill inte att du skickar några fler manus till oss.

Har ni det?

Minns ni hur det kändes när ni fick det?

Kände ni också en sådan där revanschlust: att jag skall tamejfan visa dem? att jag skall fanimej bli den den störste här i landet sedan Strindberg?

Jag insåg dock hur långt ifrån jag faktiskt var från att uppnå det där.

Jag gjorde det.

Men jag har kämpat med mitt skrivande. Jag har inte gett upp. Jag har stålsatt mig. Jag har bestämt mig för att en dag lyckas. Kanske kan jag inte bli den störste, men i vart fall skall jag en dag slå igenom, få ett genombrott, få ett erkännande.

Viss progress har skett. I höstas fick jag det vackraste refuseringsbrev jag någonsin sett. Det var från ett stort förlag i huvudstaden. Det innehöll förvisso en refus, men vad gjorde väl det, för brevet avslutades med texten: Skriver du något nytt, så skicka det till oss.

Det var en seger.

Min största någonsin.

Det stärkte mig i min tro att jag var på rätt väg.

Min roman är färdigskriven och ivägskickad i helgen till ett självpubliceringsförlag. Tack gode gud för att dessa finns! Ibland tar det ju hundra år innan någon litteraturvetare upptäcker ett verk i ett bibliotek och finner det vara strålande. Så skall det kanske bli med min roman, och jag skall i och för sig försöka få den att hitta läsare även under min livstid, men tiden är också kommen för att lägga en del av kraften på den nya romanen, till vilken jag än så länge bara har skrivit en inledning.

Varje gång jag kommer hem, öppnar dörren till min lägenhet och segnar ner på stolen i hallen, måste jag fortsätta framkalla viljestyrka inom mig. Det är ok att sitta där ett tag, att reflektera över eländet på jorden, att se sig själv som en värdelös människa i en meningslös värld, men efter en halvtimme eller så måste man fortsätta marschera, studera de gamla mästarna, studera de samtida succéerna, slå sig ned vid bordet och våga skriva, våga befria sitt språk, våga bli läsarnas vän.

 

Missionären

mars 17, 2012 kl. 5:14 e m | Publicerat i Skrivande | Lämna en kommentar

Där satt jag alltså och fördrev tiden med att lyssna på en skön remix av Kraftwerks Trans-Europe Express inför kvällens stundande möte med en kvinna, med vilken jag skall gå på Biopalatset och se The Artist.

Ett bekant ljud, jag dock sällan hör, letade sig in i remixen. Var det Kraftwerk eller var det en dörrklocka? Jag bestämde mig för att se efter.

En propert klädd medelålders herre stod utanför dörren med några broschyrer i handen. Ett par trappsteg ner i svalen stod en kvinna, även hon medelålders och proper.

Förr i världen brukade jag alltid gå i klinch med deras utsända. Jag försökte tålmodigt med logiska argument ifrågasätta deras påståeenden, särskilt det där med de 144 000 utvalda.

Sådan är jag inte längre. Jag behandlade dem med värme och lät mig inledas i deras värld. Fast så mycket om hennes resonemang fick jag inte reda på. Kvinnan teg i denna församling, förutom när hon då och då kompletterade mannens påståenden med ett ja.

Han höll fram en av broschyrerna och frågade om jag kände till den där mannen.

Jag känner till honom, så jag behöver nog inga broschyrer, sa jag.

Vet du vad han gör idag?

(På denna fråga kunde jag inte med att svara helt uppriktigt, eftersom jag såg mig själv som den återuppståndne Messias, men ville ligga lågt med detta faktum, emedan jag inte ville ge dem chocken)

Han går nog omkring på gatorna, som en av oss, sa jag.

Nej, han är inte kvar här längre. Han har lämnat oss.

Jaså, han sysslar med annat nu, sa jag.

Även om han har lämnat oss, ser han allt som händer här, och han bryr sig om alla.

(På den punkten hade han rätt. Jag brydde mig även om honom och hans sällskapsdam, och tog emot broschyrerna, ty inget sårar människor så djupt som när man nekar att ta emot deras gåvor)

Jag skall läsa broschyrerna. Det är trots allt litteratur. En mängd fromma skrivarsjälar har slitit med alla texterna i de där broschyrerna och hoppats att någon skall läsa dem. Alla författare vill bli lästa. Även Kafka, som bad om att hans verk skulle brännas efter hans död, även han ville bli läst, och jag har läst Processen, hans mest berömda verk, men jag anser att de två bästa verk jag läst av honom är novellerna Domen och I straffkolonin.

Någon gång läste jag en litteraturkritik som innehöll meningen Det är text, men är det litteratur? Det är synd att se så på saken. All text är litteratur. Sedan har den olika värde för olika människor. En och samma text kan hos någon passera förbi som ett tåg passerar förbi några kossor i en hage på landsbygden medan hos någon annan texten kan beröra djupt, varvid den dramatiskt kan komma att påverka den människans fortsatta tankar, handlingar och liv.

 

Detta töcken

mars 16, 2012 kl. 11:44 e m | Publicerat i Skrivande | Lämna en kommentar

Detta töcken

Vägen, sanningen och livet

mars 15, 2012 kl. 11:59 e m | Publicerat i Okategoriserade | Lämna en kommentar

Han passade aldrig riktigt som överstepräst för den nya religionen, så han föll tillbaka till människorna. Det var där han hörde hemma.

Förmodligen mer än någon annan man på jorden var han insatt i hennes liv och diktning. Det var ett mångårigt studium han bedrivit. Och som han hade tolkat, övertolkat och undertolkat texter! Det var som vore han professor i litteratur och arbetade med en monumental avhandling om den där författaren och poeten. Ändå förblev hon ett mysterium. Kanske ville hon ha det så.

Själv var han osäker på hur han hade velat ha det. Nej, i svaga stunder var han utomordentligt säker på hur han hade velat ha det. En kvinna och en man. Två skrivmaskiner. Mörkgröna. Manuspapper överallt. Hans. Hennes. En urdrucken vinflaska med långa rader av stelnat stearin utanpå. Lyckan över att ha skrivit något bra. Hennes läsning av hans. Hans läsning av hennes. Diskussioner. Den delade glädjen av någons framgång.

I de riktigt sårbara stunderna fanns inte ens den där romantiska visionen om den delade författarlyan. Då längtade han enbart efter att få krama om henne, för sin skull, för hennes skull, inte ens säga något, bara hålla om, kanske bara viska något, oklart vad. Ord skulle ändå vara överflödiga just då. Det var bara att få vara med henne, tyst och stilla. Kanske med tårar. Befriande. Eller utan. Bara hon var där. Det skulle betyda allt. Att hon kunde komma tillbaka. Att det kunde vara möjligt.

Men hennes drömmar, hur passade de in? Det gick inte ihop, och han, särskilt han, med tanke på vem han var och vem hon var, hade ansvaret för att inte försöka hindra henne. Han hade levt ett liv. Hon skulle leva sitt.

Och så det där med det som var, vad det egentligen var, och för vem det var det. Ja, helt klart hade han lagt han större tonvikt på det ena och hon på det andra. Men allting var så komplext. Han hade aldrig upplevt något liknande. Från första stund ville han göra allt han kunde för henne, dels vad gällde det litterära, och ju mer han insåg hur det var, också på det personliga planet. Om samhället svikit henne, skulle inte också han göra det. Tvärtom bestämde han sig för att vara en klippa för henne. Fast det gick ju inte så bra, för själv var han ännu bräckligare, och där och då var det kanske som hon blev hans helgon.

Han tänkte ofta på henne. Han var orolig för att det hon själv varit orolig för skulle ha inträffat. Med egna erfarenheter förstod han hur nära det i mörka stunder kunde vara, och det fick bara inte hända. Om det hade hänt, skulle han aldrig ha förlåtit sig själv. Han hade tagit på sig skulden, eftersom hon hade öppnat sig så för honom.

Men allt detta var då, och nu är en annan tid, en helt annan värld, men visst låg det något i det där hon menade att den bild som levde kvar i honom var den som han senast upplevt i verkligheten. Och skulle kanske så förbli.

Uppenbarelsen

mars 12, 2012 kl. 11:52 e m | Publicerat i Okategoriserade | Lämna en kommentar

Så många gånger jag laborerat med tanken utan att riktigt ta den till mig!

Nu i kväll såg jag klarare än någonsin.

Detta långsamt och majestätiskt roterande gigantiska bowlingklot, det är verkligen ett rymdskepp.

När jag går genom staden över asfalt och stenbeläggningar, vandrar jag på övre däck.

Betraktat från Venus eller Jupiter är Jorden ett av de bästa skeppen i den här delen av galaxen.

När jag höjer blicken förstår jag att jag är rymdvarelsen jag alltid trodde fanns någonstans där ute.

Jorden är i rymden. Jag är i rymden. Jag är en varelse. Jag är en rymdvarelse.

Min hud är min rymddräkt.

Snart skall aldrig någon mer döma varelser efter färgen på deras rymddräkt.

Snart skall aldrig någon mer straffas för att den visar för mycket av sin rymddräkt.

Jag gick hem och sköljde av min rymddräkt i duschen, sköljde bort allt gammalt damm, allt gammalt tankegods som inte längre uppfyllde mina krav på renhet och klarhet.

Där stod jag och kände evolutionen växa sig stark. Tanken slog mig att det var så det måste ha känts för den första människoapan som sade till sig själv att den inte längre var människoapa, utan människa. Och jag kände mig plötsligt lika ensam som den människan måste ha känt sig. Att vara den förste av sitt slag: vilket öde!

Framför spegeln ställde jag mig och bevittnade min ståtliga och glansiga rymddräkt.

Det stora gapet, de blottade tänderna, den vibrerande tungan: det var rymdvarelsens tänder och tunga.

Blicken av stål: det var rymdvarelsens blick, en skymt av ett högre tillstånd.

Aldrig mer skulle jag kunna återgå till att bli människa, men jag tog inte avstånd från dem. Jag kände sympati, precis som förr. Men jag förstod nu att de sjuka ideal med vilka världen styrs, den girighet, det svineri, det hjärtlösa trampande på människor som ständigt äger rum, det skulle finnas kvar så länge det fanns tiotusen människor kvar på denna jord.

Det enda sättet för mänskligheten att komma till rätta med krig, misshandel, tortyr och förtryck samt förgiftning av rymdskeppets biosfär är att upphöra att vara människor, och då förespråkar jag inte den hårda vägen, utan den mjuka, för vi har sett tillräckligt av religioner och ismer där människor skadar och dödar andra människor i religionens eller ismens namn. Jag förklarar alla dessa religioner och ismer döda från och med nu. De kan blott dyrkas av människor, ej av rymdvarelser, ty vi lockas inte av det våldsamma och smutsiga, utan av det fredliga och rena. Jag säger vi, för jag känner att det måste finnas fler än jag där ute som kan utvecklas på samma sätt som jag, som kan ta det saliggörande evolutionära steget.

Nästa gång du badar i floden, i oasen eller låter duschens vatten forsa över dig, kan bli den första gången du känner glädje och harmoni över din rena rymddräkt. Det kan bli den första gången, och det kan hända just den som öppnar sina sinnen och ser världen som den verkligen är.

* * * * *

Den högsta utbildningen

mars 11, 2012 kl. 4:40 e m | Publicerat i Skrivande | Lämna en kommentar

Vad som inspirerar en till att skriva om något är ibland en lika komplicerad fråga som en enkel.

På det rent biologiska planet går människans evolution långsamt. Man skulle i princip kunna extrahera DNA från ett tjugofemtusen år gammalt lik som man hittar i en glaciär, i en bärnsten eller i en torvmosse och klona fram en människa som skulle kunna följa instruktionerna för att lösa Rubiks kub, ta lastbilskörkort och lära sig strofer av Bruno K. Öijer utantill.

Mitt rekord att lösa kuben är på 1 minut och 38 sekunder. Det var ingen slump. På den tiden, under högstadiet, klarade jag oftast av det under två minuter. Och hur klarade jag av det? Jo, för att jag en sommardag hade vandrat på Kungsgatan och köpt ett litet häfte av en gatuförsäljare i vilket jag lärde mig hur man skulle tänka vid kubens olika konstellationer. Skulle någon ge mig en kub idag skulle jag klara av en sida i hög hastighet, men sedan skulle det ta stopp. Mitt neurala nätverk har för länge sedan inaktiverat de nödvändiga kopplingarna eftersom kopplingarna bedömdes meningslösa att upprätthålla.

Jag har personbilskörkort. Det tog mig många lektioner att få det. Jag hamnade i pansartrupperna. Där tog jag körkort för både stridsvagn och lastbil. Den totala stridsvagnsutbildningen avseende IKV 91; förarens roll, laddarens roll, skyttens roll, vagnchefens roll: allt det tog naturligtvis ett antal månader att ta till sig med bravur. Lastbilskörkort tog jag på en dag. Det var på kadettskolan. Där stod en kapten i mitten av ett stort garage och mässade för en stor mängd underofficerare som hade tillgång till några Tgb 30 för att förstå vad kaptenen hojtade om. I slutet av dagen fick vi övningsköra lite grann på Skövdes gator och så var det klart. Ge mig en IKV. Alla handgrepp sitter i ryggmärgen: hur man kör, hur man laddar, hur man skjuter, hur man sköter radiokommunikationen med andra vagnar, hur man åtgärdar en bandkrängning på någon av larvfötterna, hur man omvandlar vagnen till att fungera som ett amfibiefordon. Ge mig en Tgb 30. Jag kommer att få problem. Hur var det nu? Skulle man trycka in den där knappen först och sedan choken, och hur var det nu med diffspärren? Å andra sidan: Skulle jag väl få igång den, är det ju bara att framföra den som en bil. Lite större, lite otympligare. Det är allt.

Jag är osäker på om jag kan några som helst strofer ur andras dikter utantill. Det är knappt jag kan hävda att jag kan recitera mina egna ordagrant utan förberedelser. Däremot har jag hur många som helst refränger ur andras låtar i huvudet. Det är musiken som hjäper till att plöja upp minnesspår i hjärnan. Musik och upprepandet genom refrängen och antal gånger låten tränger sig in från etern gör jobbet.

Nästan varje människa har ungefär likadana biologiska förutsättningar för att lära sig saker. Hur det sedan går handlar om vilken pedagogik man utsätts för, hur möjligheterna ser ut för självstudier, hur man entusiasmeras att kämpa, vilka ämnen man särskilt intresserar sig för, vad som driver en att lära sig något. Ser man till samhället i stort pågår här en mycket snabbare evolution än för mänskligheten som art. De samhällen som satsar på forskning och utbildning har större möjligheter att hävda sig i konkurrensen. När tyskarna invaderade Polen med stridsvagnar möttes de av det polska kavalleriet till häst! Och så gick det som det gick, precis som det gick för de stolta samurajerna som med sina långa svärd, färgsprakande dräkter och fina teceremonier fick kämpa tappert mot den japanska regeringens gråa kulsprutor.

Varför gick det som det gick för mig? Kan jag ens bedöma hur det har gått? Enligt den allmänt vedertagna skalan: Ja. Enligt en annan bedömningsgrund: Nej.

Som i många svenska familjer fanns det ingen tradition av akademiska studier. Och jag växte upp i förorterna i nordost: Kortedala 1966 – 1974 och därefter Hammarkullen. 1986 ryckte jag in i lumpen.

Min uppväxt i hemmet var god. Världen utanför var hård, men hemmet var bra, och jag stimulerades till att lära mig en massa saker. Vid fyra års ålder började jag lära mig att läsa.

I första klass fick jag snart ge mig på utbildningsmaterialet för årskurs 2.

I mellanstadiet var jag oftast bäst på proven och fick agera hjälplärare åt elever som låg efter.

På högstadiet började det kärva lite. Ibland var jag bäst, men ofta var jag bara bland de tre bästa. Någon särskild studieteknik hade jag inte. Det mesta snappade jag upp på lektionerna och så jag pluggade jag lite grann inför prov, men tog ändå ganska lätt på det där med studier.

När det var dags att välja linje på gymnasiet var det en lärare som avrådde oss ungdomar från Hammarkullen att läsa teoretiska linjer mitt i stan, för där skulle det komma en massa högutbildade rikemanselever från Askim och Hovås och Örgryte, och vi från Hammarkullen skulle varken klara av kulturkrocken eller den höga utbildningsnivån. Vi skulle därav bli ledsna och misslyckade. I mitt personliga möte med skolans syo-konsulent var budskapet ännu tydligare. Jag ville läsa Naturvetenskaplig linje (den hårdaste av alla utbildningar), men syon bad mig beakta det faktum att jag var arbetarklass och att jag borde bliva vid min läst, det vill säga läsa el- och tele eller fordon.

Jag kom in på Naturvetenskaplig linje vid det anrika gymnasiet Schillerska i Vasastan. Min studieteknik bestod av att råplugga kvällen före varje prov, ibland förbi midnatt. Jag gjorde en kom-ihåg-lista som jag morgonen därpå läste gång på gång under färden med 8:ans spårvagn in mot city. Ja, jag läste den fortfarande när portarna öppnades till aulan och alla vi lärjungar vällde in. Jag lyckades hålla mig ungefär i mitten, ibland bättre, ibland mycket sämre.

Min arbetarklassbakgrund blev särskilt tydlig när vi skulle skriva en uppsats på samhällskunskapen. Det var sagt att uppsatsen skulle handla om något aktuellt samhällsproblem. Jag och en arbetarklasskompis från Bergsjön bestämde oss för att behandla problemet med de låga publiksiffrorna i Allsvenskan. Läraren baxnade. Först när han hörde vårt förslag, sedan igen när han efter att ha gett oss tid att tänka över vårt ämnesval fick höra att vi hade bestämt oss. De låga publiksiffrorna i Allsvenskan var ett problem. Hur skulle till exempel Blåvitt få ordentliga resurser till spelarköp om det inte kom en massa folk som betalade entré? Jag minns inte om läraren tvingade oss att hitta på ett annat ämne eller om han helt sonika gav oss ett annat att skriva om eller om vi kanske till och med befriades helt från uppgiften. Den där eventuella uppsatsen är ett enda stort svart hål i min minnesbank. Och för den som undrar gick det trots allt bra för Blåvitt på 80-talet. Publiksiffrorna i Allsvenskan var förvisso låga. Folk var bortskämda med alla matcherna mot europeiska storlag i cuperna, för då brukade Ullevi fyllas till brädden. Bland annat kvartsfinal mot Arsenal i Cupvinnarcupen 1980, UEFA-cupmästare mot Hamburg 1982. UEFA-cupmästare mot Dundee 1987. Semifinal mot Barcelona i Europacupen 1986. Fyra SM-guld blev det också under det där decenniet. Är det kanske en arbetarklassgrej det där att engagera sig så mycket i sitt lag och att glädjas över framgångarna? Kan det vara ett substitut för uteblivna egna framgångar? Nej, det är nog helt andra mekanismer det handlar om. I Premier League har man omvandlat alla ståplatsläktare till sittplatsläktare och tar ut fantasipriser för matchbiljetterna så att vanliga arbetare inte har råd att följa sina lag annat än via TV, hemma eller på puben. Ändå fylls läktarna på Old Trafford, Anfield och White Hart Lane.

Efter att ha genomgått värnpliktsutbildningen och kadettskolan stod jag inför ett val med tre optioner: Skulle jag bli reservofficer, yrkesofficer eller, hemska tanke, civil igen? Jag älskade det militära. Samtidigt insåg jag att jag förr eller senare borde bli civilist. Så himla mycket lockade det trots allt inte att leva återstoden av sitt liv i lera, olja, svett och kyla. Under reservofficersutbildningen var vi några stycken som vid ett tillfälle gladdes särskilt åt att så småningom hamna ute i det civila. Det var mitt i natten någonstans i en skog. Vintern verkligen penetrerade kängorna. Fötterna var som isblock. Vi stod bland granar i snön och inväntade order från något högre befäl som ännu inte hade dykt upp. Någon, kanske var det jag själv, kanske var det någon annan, dryftade frågan: Jag undrar vad de civila gör just nu? Och vi kom fram till att de (de civila var alltid män) låg och sov i sina varma hem, i sina varma sängar med armarna om sina varma fruar, och att vi själva var idioter som höll på med det vi höll på med. Just då kunde vi inte glädjas åt att vi var en viktig del av en större organism, den svenska armén, som genom upprätthållandet av en välutrustad och välutbildad krigsmakt höll den lede fi på avstånd. Fast vi i armén hade till vardags en något uppblåst självbild. Först nu kan man känslomässigt ta till sig att flottan och flygvapnet hade en mycket större roll i att avskräcka rysssarna från att invadera vårt land. Vi var mer till för att, om ryssarna skulle lyckas besegra vår flotta och vårt flygvapen, hålla ryssarnas bataljoner stången på svensk mark tills vi fick hjälp av USA och Storbritannien. Det var aldrig tänkt att vi skulle kunna krossa ryssarna på egen hand. Vi skulle bara hålla ut i några veckor så att NATO hann samla sig och avdela de styrkor de hade råd med. Det var som en föreläsare sa på en försvarskonferens jag deltog i året före Berlinmurens fall: I Washington vet de att vi är allierade med NATO. I Moskva vet de att vi är allierade med NATO. Det är bara det svenska folket som tror att vi är neutrala.

Just nu läser jag Skovelmästaren av Varlam Sjalamov. Där har vi en som visste vad kyla var för något. Och skulle man berätta historien om hur jag ens kom till insikt om att det fanns någon som hette Sjalamov och hur den person som låg bakom det hela genom sin ambition har inspirerat mig till att fortsätta med mitt författande, att hela tiden försöka utvecklas, skulle det vara en sådan remarkabel historia att … ja, jag står fortfarande fast vid att det inte är jag som skall berätta den, utan vill någon annan berätta den någon gång, så står det denna någon fritt att göra det. Denna någon har till och med mitt fulla medgivande att göra det: för konsten, för den egna lyckan, för vad som helst. Själv tänker jag ligga lågt i frågan och endast om jag känner det behövligt, snudda vid ämnet, och då så vagt att en utomstående betraktare inte har anledning att dröja vid orden och läsa dem om och om igen, utan raskt gå vidare till nästa stycke. Det anses kanske inte som någon gåva, men för mig är det som att ge en gåva: att hålla världen fri från de flesta detaljer tills hennes händer en dag kanske väljer att ge dem färg och form. En gång visste jag inte ens vem Blok var. Och när jag läste ett citat från denne tog jag det för givet att det skulle kunna anses vara skrivet av mig själv, vilket jag ville dementera. Ja, min obildning ledde till komik. Men nu vet jag bättre. Hela tiden fyller jag i asfalt i allmänbildningens gropiga boulevard.

Men nu till saken!

Vad är den högsta utbildningen?

Är det att samla kunskap i ladorna? Att fylla på sitt förråd? Att bli det största levande lexikon som någonsin levat?

Det är lovvärt, men är det något annat man också borde sträva efter?

I den enskilda hjärnans evolution ingår det att tänka allt friare och friare: att se mönster, att skapa nya mönster, att kunna bryta dem när ny information gör det ologiskt att hålla fast vid de gamla, att våga se, att våga ändra, att våga tro på att man har kapaciteten att göra det som ingen annan människa tidigare har gjort, oavsett vem man är, oavsett var man kommer ifrån, oavsett vad man har varit med om. Tankar kan gå i gamla hjulspår, precis som favoritlåtarnas refränger, men i var sekund är man fri att tänka det nya, det fria, det oerhörda. Det finns inga gränser för vad man kan uppnå när det handlar om hur man skall se på saker och ting, hur man skall skriva saker och ting, hur man kan få sina egna tankar att skölja in som varma vågor över klipporna och stränderna till andra människors själar och    give dem frid.

Allting är över. Jag ger er min kärleksroman.

mars 9, 2012 kl. 11:17 e m | Publicerat i Skrivande | Lämna en kommentar

Själarna på 86:e

en roman av Håkan Tendell

* * * * *

Inlägget uppdaterat i slutet av mars:

Du hittar numera romanen i nätbokhandeln.

Du kan även be ditt bibliotek hämta hem den, om de inte redan har införskaffat den.

 

 

Erica Jong: en kvinnlig Charles Bukowski

mars 8, 2012 kl. 12:02 f m | Publicerat i Skrivande | Lämna en kommentar

Till att börja med måste det ifrågasättas varför jag väljer rubriken Erica Jong: en kvinnlig Charles Bukowski. Kunde jag inte lika gärna ha skrivit Charles Bukowski: en manlig Erica Jong? Det hade nog inte passat så bra, dels för att det huvudsakligen skall handla om Erica Jong, och då bör hennes namn nämnas först, dels för att det är brukligt att kopian liknas vid originalet i stället för tvärtom. Det är därför man oftare kallar Vänersborg för Nordens Paris i stället för att man kallar Paris för Frankrikes Vänersborg. Det är dock väldigt synd att titulera människor som original respektive kopior. Kanske kan man göra det i en snar framtid när mänsklig kloning har slagit igenom ordentligt, men kloner blir i och för sig aldrig rena kopior ändå: det kan ju bland annat uppstå mutationer och sedan påverkar den fysiska och sociala miljön enormt och … ja, det var inte detta vi skulle prata om, utan vad man skulle kunna säga i stället. Erica Jong: en kvinnlig efterföljare till Charles Bukowski? Tveksamt. Det känns som att det skulle behöva skilja fler år mellan deras respektive genombrott för att en sådan rubrik skulle vara klockren. Bukowski skrev en massa poesi i ett par decennier innan han slog igenom med romanen Postverket 1971. Jong skrev en del poesi innan hon slog igenom med romanen Rädd att flyga 1973. Det bästa vore kanske att säga: Erica Jong och Charles Bukowski: Två livsöden, levandes med samma recept mot deppighet: Supa, knulla och skriva ganska ocensurerat.

Emedan Bukowskis Hollywood (1990) huvudsakligen handlar om allt kring filmatiseringen av hans person, avhandlar Jong i Förföra Demonen (2006) bara då och då turerna kring det misslyckade försöket till filmatisering av hennes genombrottsroman. Mest handlar det om kärleksaffärer, idoldyrkan, såväl hennes dyrkan av andra (hon drack sig redlös av nervositet när hon placerades bredvid Robert Redford på en middag, hon meddelar offentligt till Bill Clinton att hon vill ligga med honom) som andras dyrkan av henne: hur fans och författarkollegor föreslår både det ena och det andra, samt kritik mot USA:s militära närvaro i Irak. Dessutom handlar det mycket om skrivande: vad det egentligen är, hur man behöver skrivandet, hur historierna eller orden kommer till en. Hon nämner ordet musa, men även demonen, vilket då förklaras som enstaka attraktiva män hon ännu inte legat med. Hon beskriver hur hon tycker om att ligga med kvinnor, men att hon helst vill ha män eftersom det kan bli lite för mysigt med kvinnor ibland, och därmed tråkigt. Överlag presenteras dock män som icke så högt stående varelser. En dråplig scen är bland annat när … nej, jag skall väl lämna lite stoff åt den som ännu inte läst Förföra demonen: en härligt skriven självbiografi slash litteraturfilosofi, i vilken man kastas fram och tillbaka mellan diverse ämnen.

Europas förflutna

mars 4, 2012 kl. 2:03 e m | Publicerat i Skrivande | Lämna en kommentar

I början av detta årtusende arbetade jag med att sammanställa ett verk som jag kallade Europas förflutna. Jag hade ambitionen att det skulle vara det mest relevanta verket på området; ett väl balanserat urval av de viktigaste händelserna; slagen, frederna, de rättsliga reformerna och de kulturella skatterna, dock präglat av en större tonvikt på skandinaviska fakta än vad som hade varit fallet om boken skulle ha skrivits för t.ex. en brittisk, schweizisk eller moldavisk publik. Mycket ansträngningar lade jag ner på att få allting rätt. Sedan insåg jag att den aldrig skulle bli klar, för jag tänkte att om jag har med den här saken bör jag i rimlighetens namn även ha med den här o.s.v. Ändå hade jag på tidigt stadium kommit fram till att jag skulle begränsa mig till perioden 776 f.Kr. – 1815 e. Kr.

Kanske borde jag göra ett nytt försök, fast begränsa mig ännu mer, antingen i tid eller ämne, t.ex. Den europeiska arkitekturens historia 433 f.Kr. – 1923 e.Kr. eller Den europeiska målarkonstens historia 1434 – 1894, Den europeiska musikens historia 1721 – 1910, Den europeiska litteraturens historia 1749 – 1949.

Allt är förgängligt, alla dessa sidor ur mitt gamla verk, nu borta, alla dessa människor som vistats på Europas jord, detta märkliga hörn av klotet, denna oöverblickbara skådeplats för mänskliga strävanden, tragedier, komedier, succéer, fiaskon, smekningar på kinder och knivar i ryggar, statsbildningar som kommer och går, Sparta, Etrurien, Burgund, Visigoternas rike, Kalifatet Córdoba, Novgorod, Kungadömet Sicilien, Böhmen och Mähren, Aragonien, Valakiet, Osmanska riket, Republiken Venedig, Savojen, Krimkhanatet, Brandenburg, Preussen, Österrike-Ungern, Spanska Nederländerna, Sachsen, Hertigdömet Württemberg, Republiken Genua, Kurfurstendömet Köln, ja, allting bara kommer och går, personer som bara nämnts i kyrkböcker, även böckerna försvunna, papperslösa flyktingar, okända soldater, kringresande köpmän, vandrande filosofer, och här och var dyker det upp sådana där som fastnar i minnet: Sapfo, Diogenes, Cato den äldre, Kleopatra, Heliogabalus, Jordanes, Attila, Brunhilda, Karl Martell, Ansgar, Harald Blåtand, Matilda av Toscana, William Wallace, Den Heliga Birgitta, Dracula, Girolamo Savonarola, Nostradamus och det bara fylls på och på, Casanova, Rasputin, Simone de Beauvoir.

Att bara räkna upp namn på platser och personer: vad är det? En mängd bokstäver. För somliga utan mening. För andra ett tillfälle till reflektion. För mig ett sätt att få helgen att gå, tills nästa helg då jag kanske, bara kanske, fullbordar korrekturläsningen av min roman, justerar den och skickar den dit den ska.

Jag vågar inte. Är det det det handlar om?

Jag vågar inte sätta punkt, för då är misslyckandet fastställt.

Nä, nu får jag gaska upp mig lite. Jag har skrivit en fantastisk roman, det har jag gjort. Och folk har rätt att få se den i tryck. Ja, det har de. Speciellt med tanke på hur mycket jag har pratat om den. Det är liksom dags att leverera nu, att gå upp på scenen och våga öppna sig, våga ta emot ris och ros.

Blogga med WordPress.com.
Entries och kommentarer feeds.