Staden vrider sig än en gång mot eldklotets ljus

september 29, 2012 kl. 9:21 f m | Publicerat i Okategoriserade | 2 kommentarer

Dunklet suddas ut, blomstren fäller ut sina blad, fåglarna hyllar den nya dagen.

Strumpor träs på fötter, söker sig ned i stövlar och skor.

Det är lördagmorgon i staden.

 

Anteckningar från vindskupan

september 28, 2012 kl. 9:09 e m | Publicerat i Okategoriserade | 3 kommentarer

Årmiljoner av mänskliga livsöden och tankar är oåterkalleligen utsuddade från planetens yta. Merparten av otaliga minnesvärda händelser har gått förlorade för eftervärlden. Ljudvågorna från djupa eller poetiska fraser som yttrades för tvåhundratusen eller tjugotusen år sedan studsar ej längre mellan trädstammar och bergväggar. Mängder av femtusen år gamla kilskriftstavlor och hieroglyfmålningar har vittrat sönder. Samma väg har ett stort antal tvåtusen år gamla kinesiska, indiska, persiska, hebreiska, arameiska, grekiska och latinska texter vandrat, liksom tusen år gamla arabiska, anglo-saxiska och nordiska diton. Det sagda och det skrivna har ännu i våra dagar en tendens att dras ned i det bottenlösa havets virvel. Så upphör det mesta av möjligheterna till inblick i hur olika människor har levt och tänkt genom seklerna.

 

Det här är september 2012

september 27, 2012 kl. 11:22 e m | Publicerat i Skrivande | Lämna en kommentar

Om ett dygn är allt över. Kampanjen kommer att vara avslutad, planscherna osynliga, böckerna hemburna, fiaskot fullbordat. Det är ett sätt att se på saken.

Ett annat sätt är att betrakta det som att jag är där för att se och lära: som någon som ännu inte är redo för medaljer på olympiaden, men ändå får känna på hetluften. Nu tror jag i och för sig inte att det kommer att gå så hett till. Mottagandet blir, kan man anta, relativt svalt. Jag är inte något av de stora namnen. Det är knappt att jag är ett namn överhuvudtaget. Vem är Håkan Tendell? Ja, säg det.

Dock, jag har bestämt mig för att om åtminstone en enda främmande människa kommer gående längs montern, stannar till och bläddrar i något av exemplaren på disken eller bordet eller hur nu den yta jag hyr kommer att se ut, kommer det att vara succé. En främling. En bläddring. En succé.

Förvisso kan jag inte utesluta att jag kommer att känna något helt annat i morgon kväll, men det får jag ta då. Kanske besöka en bar, säga något till någon eller rentav bara sitta helt tyst och begrunda saker och ting medan tomma glas ställs ned, ett efter ett.

 

Bokmässan, fredag, kl. 17 – 19, monter A04:51. Håkan Tendell

september 23, 2012 kl. 7:18 e m | Publicerat i Okategoriserade | 2 kommentarer

Bokmässan, fredag, kl. 17 – 19, monter A04:51. Håkan Tendell

Unikt tillfälle att träffa författaren till romanen Själarna på 86:e.

Undvik kö. Kom i god tid. Portarna öppnar kl. 14.

 

Månbas Alpha

september 10, 2012 kl. 10:19 e m | Publicerat i Okategoriserade | 1 kommentar

Sedan jag för första gången såg vita limousiner i verkligheten, det var en kväll i Los Angeles september 1985, de stod på rad utefter en gata och fylldes med glada människor, har den vita limousinen blivit min inre bild av symbolen för lycka och framgång. Den vita limon skiljer sig från den svarta i det att den svarta förknippas med presidenter och allehanda potentater, medan den vita för tankarna till rockstjärnor, filmstjärnor, nygifta eller vilka som helst som vill krydda sin dag med lite glam. I alla fall är det så för mig. En gång har jag åkt den. Den vita limon. Jag hyrde en till mig och mitt damsällskap för att resa från min lägenhet till Gothia Towers där vi skulle dinera. Detta var under forntiden. Våren 2001. Jag hade en nyinköpt ljusgrön kostym, en nyinköpt ljusgrön skjorta och en nyinköpt ljusgrön slips, och när limon krängde till i trafiken spillde jag Moët & Chandon Dom Perignon på den där slipsen, och senare på Park Lane spelade jag bort en massa pengar på roulette. Ja, det var en riktig myskväll.

Man bör inte åka i en limo på egen hand. Man skall göra det tillsammans med någon för att fira något eller njuta av något. Limousinen är byggd för det mänskliga mötet, det goda samtalet.

Det var därför jag köpte med mig den där modellen när jag senast var i New York: för att den ståendes på en hylla bredvid skrivbordet skall mana mig till att skriva bättre och bättre och bättre, för det har jag sagt till mig själv att den dagen jag slår igenom som författare skall jag resa tillbaka till New York med någon sympatisk, litteraturintresserad dam, eller träffa någon där, och så glida långsamt fram utmed Manhattans gator och avenyer.

I kväll har jag börjat fundera på varför jag gillar just vita limousiner. Det slog mig att karossen liknar ett av de där rymdskeppen i tv-serien Månbas Alpha. Jag mindes att den sändes på 70-talet, och när jag kollade upp det visade det sig att de första avsnitten i svensk tv sändes i maj, juni, och juli 1976. Det var alltså då det hände. Det var den bästa tv-serie jag någonsin sett. Inte för att det fanns så mycket som kunde konkurrera på den tiden, men ändå, den var grym, och särskilt gillade jag vinjettmusiken och designen på de där rymdskeppen. Det var det häftigaste som någonsin hade skådats.

Är resan med limousinen den mer realistiska versionen av resan med rymdskeppet?

Och när är det realistiskt att jag kan göra den där resan?

Mänsklighetens källa

september 8, 2012 kl. 11:27 e m | Publicerat i Skrivande | 1 kommentar

Sjutusen ord är vad min nya roman än så länge innehåller. Målet är åttiotusen.

En thriller i storstadsmiljö.

Hur många ord har jag för övrigt skrivit under min levnad? Hur många har jag sagt?

Hur många av andras ord har jag läst eller hört? Hur många har någonsin lämnat händer och tungor under årtusendenas lopp?

Vem yttrade den första beteckningen, det ord som skulle användas för att skilja på människorna och djuren, människorna och växterna? Du är ingen orm, du är ingen ormbunke, du är ingen krokodil, du är inget palmträd, du är ingen sabeltandad tiger, det är uppenbart, du ser det, jag ser det, men nu har vi ett ord för det, du är människa, hon är människa, han är människa, vi är människor, vi är något annat än alla de andra varelserna tillsammans, du känner det i dig, du märker hur djuren kommunicerar, hur de reagerar, hur vi är överlägsna dem i vårt sätt, vår förmåga att planera, vår möjlighet och vår ambition att dela med oss av kunskaper, att hjälpa andra, att själv bli hjälpt att klara sig i djungeln, på savannen, i bergen eller vid stranden.

Någonstans mellan Kapstaden och Kairo kan denna konversation ha ägt rum för tvåhundratusen år sedan. Kanske lite mer trubbigt, kanske lite svårt för lyssnaren att förstå, men någon måste ju någon gång ha velat säga det oavsett om den visste att den var den förste eller ej som hade sagt det. Se människan! Se! Vi är något sällsynt. Vi pratar. Vi tillverkar vapen och verktyg. Vi gör upp eld. Säg vem mer som behärskar elden? Lejonet? Gorillan? Gasellen? Vi är något speciellt!

Sedan dröjde det i så fall ungefär etthundranittiofemtusen år innan någon kom på idén att man kunde bevara ord precis som man kunde bevara målningar av oxar och spjut. Se! Jag tar dina sagda ord och ristar dem i lera. Och se här! Jag tar mina egna ord som jag inte ens har yttrat med munnen och ristar dem i lera. Nu kan du läsa mina tankar.

Vadå tankar? Jag ser bara en massa jävla streck.

Nej, du förstår, när jag gör så här, betyder det A. Titta på strecken och säg A.

Aaa.

Bra! Jag kan rista alla munljud, alla stavelser, och du kan lära dig mina ristningar. Titta här till exempel. Kan du gissa vad som står här?

Nej.

Jo, men gissa.

Solsting?

Nej. Uruk!

Är det där vår stad?

Javisst! Är det inte häftigt?

Du ritar sämre än en get.

Nej, men fattar du inte? Det är ju ingen avbildning av staden, utan symboler för ljuden som skapar stadens namn.

Men vad skall du med detta till? Det är ju helt meningslöst. Det är väl bättre att du ritar en snygg lertavla av Uruks murar i solnedgång och säljer den till någon.

Nej, jag är fast besluten att fortsätta med det här, oavsett om jag kommer att tjäna bytesvaror på det eller inte. Jag klarar mig hyfsat på krukdrejandet. Det här är mitt kall. Jag vill tänka en massa och bevara orden i lera, så att andra kan läsa vad jag tänkt. Jag tänker tillverka stämplar att skriva med så att stavelserna ser exakt likadana ut varje gång jag använder dem. Det kommer att underlätta för folk att lära sig läsa.

Ok. Men seriöst: Varför skulle någon vilja läsa dina tankar?

Jag vet inte. Men jag tror detta är grejen. Jag får väl skrivna något tänkvärt eller något spännande.

Typ vad?

Nä, men du vet, något som kan fånga folks intresse. Kanske en kriminalhistoria av något slag. En thriller.

Ja, precis. Och den kan utspela sig här i Uruk.

Javisst. Och det skall vara mycket våld, dock utan att man frossar i det.

Bra tänkt. Det är själva risken för våldsamheter som skall utgöra spänningen.

Just det. Och så skall det kanske handla lite om kärlek också.

Nej, skippa det.

Varför då?

Det är bättre att köra på säkra kort. Nu har vi redan en bra idé här. Låt oss inte riskera berättelsens slagkraft med att blanda genrer.

Men det skulle kanske funka.

Kanske det, kanske det. Men det är dumt att chansa. Better safe than sorry, som anglosaxarna säger.

Du är medveten om att de inte existerar som folkslag ännu, va?

Alright. My bad. Det är viktigt med faktakoll, helt klart.

Helt klart.

Och det får inte finnas ett enda stavfel. Inte ett enda syftningsfel. Och inte heller några bortglömda ord eller överblivna ord. Meningarna skall rinna genom läsarnas sinnen som Eufrat och Tigris rinner genom det sumeriska landskapet.

Mycket bra. Mycket bra. Ingenting annat än perfektion duger.

Precis. Jag gillar hur det där uttrycket låter. Det fyller mig med varma känslor och får mig att tänka på den musa som tände en slocknad sol med sin inre gnista. Jag drömde om henne i natt.

Hörn av verkligheten

september 8, 2012 kl. 4:14 e m | Publicerat i Okategoriserade | Lämna en kommentar

Egentligen var min tanke att jag skulle gå till Götaplatsen och se den där lindanserskan slå världsrekord på sträckt lina mellan Stadsteatern och Konsthallen, men vinden låg på från Kattegatt och jag förmodade att försöket skulle bli inställt. Istället gick jag och klippte mig i salongen till vänster i bild. Det blev snaggat på sidorna och i nacken, men jag behöll det mesta av luggen och den övriga kalufsen.

Efter besöket hos frisörskan slank jag in på Stadsbiblioteket 300m2, till höger i bild, ville läsa poesi och fann en bok som hette Fragment. Den innehöll dikter, dagboksanteckningar och brev m m, skrivna av Marilyn Monroe. Texterna var dels fotograferade i som jag uppfattade det naturlig storlek, dels avskrivna i både engelsk och svensk version. Den största behållningen fick jag av att läsa de fotograferade texterna. Några var skrivna på maskin, men de flesta var tillkomna för hand på hotellbrevpapper och linjerade anteckningsblocksidor. En del var prydliga medan andra var oerhört röriga där man fick följa tankegångarna med hjälp av hennes egna pilar och inringningar av styckena. Det var som om hon hade börjat klottra ned något på sned i mitten av ett papper och själv blivit förvånad över att att hon hade så mycket på hjärtat som behövde komma ut. Eller så var det kanske fråga om en medveten stil: att hon kanske ville skriva så ibland: att hon ville göra texterna till en blomma: till en djungel.

På tal om djungel: Då och då läser jag ett tiotal sidor ur Mörkrets hjärta av Joseph Conrad. Den handlar om sjökaptenen Marlow som i slutet av artonhundratalet skeppar en expedition längs Kongofloden för att hitta den mytomspunne Kurtz. Hela historien är en målande beskrivning av kolonialismen och varje gång jag tar tag i boken och slår upp nya sidor dras jag med på den där resan i djungeln. Jag är verkligen där. På ångbåten. På floden. Mitt i det för européer outforskade Afrika. När kaptenen är rädd för att stöta på grund, ser även jag upp för sandbankar och bottenstockar. Och när vandrande handelsmän och missionärer vid sidan av floden lider umbäranden i vildmarken känner även jag misströstan över att vara så långt bort från den egna civilisationen.

För den som inte tidigare har hört talas om denna bok, men ändå finner namnet Kurtz bekant, är anledningen sannolikt att vederbörande har sett Francis Ford Coppolas Apocalypse Now, i vilken handlingen är förlagd till Vietnamkriget och Marlon Brando dyker upp i slutet som den excentriske halvguden.

Nåväl, jag lämnade biblioteket och passerade det av den nye stadsarkitekten Björn Siesjö, på rivningstomten vid Brunnsparken, uppförda Speaker’s Corner, i mitten av nedre bilden, fortsatte in i kiosken, till höger i samma bild, och köpte en GT.

Själarna på 86:e recenserad av Robert Warholm

september 3, 2012 kl. 9:11 e m | Publicerat i Okategoriserade | Lämna en kommentar

Klicka på nedanstående länk för att läsa Robert Warholms recension av

Håkan Tendells

Själarna på 86:e

 

http://skrivrobert.blogspot.se/2012/09/sjalarna-pa-86e.html

 

Blogga med WordPress.com.
Entries och kommentarer feeds.