Sådant som värmer

maj 29, 2012 kl. 10:51 e m | Publicerat i Skrivande | Lämna en kommentar

Det var en sådan där kväll det kan bli ibland: Jag jobbade över, stämplade ut, hjälpte på min väg hem en turist från U.K. hitta från Radisson till Royal (hotellet, inte biografen), släntrade utmed Kungsgatan, filosoferade kring den uteblivna succén med min roman, och så kom jag hem och hittade ett kuvert på hallgolvet.

Med en kniv öppnade jag försiktigt kuvertet, tog ut ett brev och vecklade ut det.

En av landets stora författare hade i sin skrivande stund nyss kommit till kapitel fjorton, och så skrev hon mig ett brev och gav mig lovord som verkligen värmde.

Vissa kvällar är inte som andra. Det är därför man alltid kommer att minnas dem.

 

 

Annonser

Allt går som på räls

maj 26, 2012 kl. 7:50 e m | Publicerat i Reflektioner | 1 kommentar

Det är ju en vida spridd missuppfattning det där att om man styr i en viss riktning eller till och med backar, kan man återkomma till något som var precis som förr. Jag själv har allt för ofta tänkt i just de banorna. Mycket kan man säga om den här världen, men ett är i alla fall säkert: Den förändras oavbrutet. Inte ens om ett tåg lämnar en station och en minut senare backar tillbaka till ursprungsläget, är man i egentlig bemärkelse tillbaka på ruta ett. Livet på perrongen har förändrats. Livet i vagnarna har förändrats. För att inte tala om hur livet på hela stationen har förändrats. En inte oansenlig mängd pengar, varor och tjänster har bytt ägare. Hundratals sidor har lästs i tidningar, magasin, böcker och broschyrer. Detsamma i vagnarna. Telefonsamtal har ägt rum, sms och mejl har skickats, någon har uppdaterat någonting och någon tittat på ett YouTube-klipp. Spel har spelats, korsord har lösts och fåglar har flugit under perrongernas tak i jakt på människornas matrester på asfalten. En kvinna och en man har ljuvligt kysst varann. En turist har frågat om vägen.

Under tiden på resten av jordklotet hände ett antal saker till. Sju och en halv miljarder individer ägnade sig åt något. Någon miljard eller två kanske mediterade eller sov, men resten, ja … Det går inte att föreställa sig all denna aktivitet som för alltid förändrade världshistorien. De flesta böcker som gör anspråk på att vara historieböcker avhandlar stora tidsintervall på några hundra sidor, men hur omfångsrik skulle inte en bok bli om den skulle innehålla allt som hände under en enda minut? Och då räknar jag även med att alla dramer på liv och död som utspelar sig i djurens rike skulle dokumenteras: hur lejonen klättrade på den sparkande giraffen, hur krokodilen satte käftarna om halsen på den bångstyriga zebran, hur ormen svalde den vilt fäktande apan, hur späckhuggaren nafsade efter den skadade sälen, hur örnen greppade klorna runt haren och hur katten lekte med guldfisken samt sist men inte minst myrornas krig; den invaderande stammen i de andras myrstack, och hur plötsligt hela myrstacken kördes över av ett traktordäck.

Späckhuggare har siktats vid Bohusläns kust. Har panik uppstått bland befolkningen? Nej, man har för avsikt att bjuda rovdjuren på lunch genom att värma upp sitt eget kött på klipporna och sedan kasta sig i den salta soppan. Detta är inte konstigare än att folk badar i Medelhavet där det finns vithajar. Vi pratar alltså om vanligt folk: inte serotonine-sensation-seeking-persons kom kör motorcykel på bakhjulet, sysslar med basejumping eller åker i tunnor genom Niagarafallen och som helt enkelt måste leva så där på gränsen för att inte dö av tristess, eller också är det kanske så att varje människa i viss mån har det ironiska mottot inpräntat i sig: Livet är farligt – man kan dö.

Ja, om man verkligen var ängslig av sig skulle man tvingas gå omkring i både hjälm, skyddsväst, flytväst och med automatkarbin och brandsläckare på ryggen och en yxa och Rambokniv i bältet samt byxfickorna fulla med plåster, bandage, ormserum och malariamedicin. Det skulle ju naturligtvis vara ännu bättre om man inte gav sig ut alls, utan byggde sig en enorm betongbunker och fyllde den med förnödenheter för decennier framåt. Eller också skulle man kunna göra tvärtom som en del säkert kommer att göra i Bohuslän i sommar. De kommer att sitta i sina halmhattar och vita kostymer och dricka punsch och akvavit och så småningom få för sig att slänga alla kläderna, rusa ut på en träbrygga och dödsföraktande tillika livsbejakande hoppa i vattnet till såväl sin egen som Späckhuggarnes förtjusning. Vilka djurvänner äro icke människorna!

Allt går som på räls. Även denna text. Vän av ordning har kanske något att invända, men hallå, får jag be, tänk då efter! Är inte allt hela tiden i rörelse? Rörelsen måste inte nödvändigtvis följa laserstrålens raka riktning, utan i varje nu finns ett oändligt antal sidospår till detta fullkomligt raka och nästan ouppnåeliga spår, och för var gång man växlar in på ett av alla dessa sidospår uppstår ett oändligt antal sidospår till just det spår man växlat in på. Och miljarder lokförare växlar samtidigt in på nya spår och miljarder djur för att inte tala om att växterna, om än i långsam takt, har sina gröna fingrar med i spelet, och inte bara de, utan också jordbävningarna, vulkanutbrotten, skogsbränderna, hagelskurarna, blixtarna, snöstormarna, orkanerna, monstervågorna, skyfallen, översvämningarna, sandstormarna, solstormarna och slutligen meteorerna! Ja!

Är det då så märkligt att alla dessa mål och delmål människorna sätter upp för sig inte alltid uppnås på det sätt det var tänkt eller ens överhuvudtaget?

Varje människa för inte bara ett krig mot sig själv i kampen för att ordna tillvaron efter behag, utan måste i samverkan med en hel av värld av allehanda varelser och naturkrafter försöka anpassa sig till ständigt skiftande omständigheter.

Det är inte bara att säga: Jag skall senast då och då ha gjort det där och det där. Men om man inte ens sade det, var skulle man då hamna med sitt tåg? In i närmsta tunnel eller rentav ut på en ranglig järnvägsbro ?

Man måste sätta upp mål även om de så bara handlar om att man skall ägna sin kommande semester åt att skriva på ett av de två manus man har påbörjat. Skall man slå igenom som författare (och här får jag nu medge att min djupa roman Själarna på 86:e inte innebar något genombrott, nej den nådde så att säga aldrig ut, oaktat dess kvalitéer, vilka forskarna om hundra år kommer att upptäcka och på så sätt ge min roman upprättelse) måste man vara målmedveten. Det är ett svårt jobb i en tuff bransch. Bara de bästa får uppleva glädjen av att bli lästa av en stor del av det svenska folket.

 

Se in i framtiden: Göteborg 2031

maj 22, 2012 kl. 10:25 e m | Publicerat i Skrivande | Lämna en kommentar

Spegel konvex ovanpå Carolus Rex

*  *  *  *  *

Efter en semestertripp till Månen med low gravity pilates yoga kung fu fighting mindfulness kopplar du fast säkerhetsbältet och går ner för landning på Landvetters nylagda bana 2. Tydligt påmind om Jordens dragningskraft går du efter tullkontrollen fram till en robot, hyr den genom att knappa in din kod i en lucka på dess bröstkorg och se den i ögonen för iris-scanning. Du ber den bära dina väskor till tåget. Ni tar er ner i underjorden till tågstationen. Du ber den följa med dig hela vägen hem, men den säger att den inte får lämna flygplatsen, främst för att den inte skall ta onödig plats på tåget, men den berättar att den redan nu kan reservera en kollega åt dig så att den står och väntar på dig vid Gbg C med ditt namn i hologram ovanför huvudet och att du på så sätt inte riskerar att bli utan någon eftersom 92 % av robotarna i city just nu är upptagna. Du antar erbjudandet, men nämner att du skall hoppa av vid Station Haga.

Väl framme i Haga går du av i underjorden. Du har svårt att urskilja just ditt namn i mängden av hologram, så du säger till din glasögondator att logga in på robotfirmans sajt. Dina glasögon scannar din iris och ber dig att i rätt ordning säga de slumpvist valda bokstäver som står under raden av siffror som bara ses av dig på insidan av glasögonens glas. Några sekunder senare kommer din reserverade robot fram till dig.

Till Er tjänst, fröken. Ni vill att jag skall bara väskorna åt Er? 

Ja, tack. Och kalla mig inte fröken, utan säg Miss Universe.

Självklart, Miss Universe. Er önskan är min lag inom de gränser som har föreskrivits mig.

Vad säger de gränserna om att arbeta lite grann som min hushållsslav? Jag är så trött på den jag har hemma. Den är såå tjugotal: kan inte improvisera i köket, utan måste följa recept. Kan inte själv räkna ut hur ofta och hur mycket vatten mina krukväxter behöver, utan det måste jag varje gång säga åt den. Jag blir så trött. Och säger jag att jag fryser, så höjer den elementet istället för att sätta sig bredvid mig i soffan och hålla om mig.

Äger Ni den eller leasar Ni den?

Äger.

Man får inte mycket för de där modellerna nuförtiden, men om Ni vill kan jag demontera den och sälja skrotet till Stena Metall. Som marknaden har sett ut den senaste veckan skulle det ge 15 – 20 % mer betalt än att sälja den hel.

Och du själv, då? Kan man köpa dig?

Nej, Miss Universe. Mig kan ingen köpa. Men man kan hyra mig tre månader åt gången. Sedan måste jag in på ett par dagars service för att se till att jag alltid är i topptrim. Det är långsiktig omsorg om våra kunder som gör Robodude till den snabbast växande humanoiden på USA-marknaden. Nu vill vi även nå ut till de stora massorna i Europas Förenta Stater. Ta mig. Ta en Robodude. Robodude: för att du förtjänar det!

Du låter honom bära dina väskor genom staden till din lägenhet i en av de futuristiska skyskraporna i Norra Masthugget. När du öppnar dörren möts ni av din gamla robot.

Välkommen hem, älskling! Och välkommen, främling! Låt mig ta hand om väskorna.

Nej! Miss Universe vill att jag bär dem tills hon säger var jag skall ställa dem.

Jag känner ingen med det namnet, men jag kan identifiera väskorna. De tillhör lägenhetsinnehavaren. Vänligen räck mig väskorna.

Miss Universe, vill Ni att jag demonterar honom nu eller senare?

Nej … Jag … Han … Ååh … Tack för att du bar väskorna. Det var väldigt vänligt, men du kan debitera mig nu.

För endast 99 Euro kan du prova en Robodude i en månad, med möjlighet till att sedan förlänga till ordinarie pris. Och du, just nu får alla nya långtidskunder även 30 % rabatt på hårvårdsprodukter och fuktkrämer. Låt en Robodude frisera dig och sedan ge dina kínder en fylligare lyster. Robodude: för att du förtjänar det!

Tack, men nej tack.

Du stänger dörren. Din gamla robot packar upp dina väskor och rotar i smutstvätten.

Jag tänker tvätta, men hittar inte lappar på allt. Kan du säga mig vad som skall tvättas i 30, 40, 60 eller 90 grader?

Ja, i vart fall inget i 90 grader … Om du förresten tittar i den där svarta påsen så hittar du en present som jag har köpt till dig.

En present! Till mig?

Ja.

Varför då?

*  *  *  *  *

En novell av Håkan Tendell

Söndag i staden

maj 20, 2012 kl. 4:58 e m | Publicerat i Okategoriserade | 1 kommentar

 

Gatflickans blick

maj 16, 2012 kl. 11:59 e m | Publicerat i Reflektioner | Lämna en kommentar

I skymningen gav jag mig ut för att fotografera staden. Då jag bor där jag bor och vill gå i den riktning jag vill gå måste jag passera gatflickorna. Det gör mig oftast beklämd att se dem. På goda grunder kan man anta att de utnyttjas av hallickar. Paradoxen är att även om kvinnorna sannolikt helst inte skulle vilja syssla med det de sysslar med behöver de samtidigt ragga kunder för sin överlevnad. Jag brukar undvika att möta deras blickar. Ändå frågar de ibland Do you want to have sex? Det är en tacksam fråga för då kan jag svara No, och så är det över. Men en del säger till exempel mer försåtligt Hey, Mister, how are you doin’? Vad svarar man då? Då svarar man Fine, thank you, men man fortsätter inte med and how are you doin’? utan man forsätter gå och får då oftast en fråga man kan tacka nej till. Men så ikväll passerade jag gatan och såg den där, ja jag försökte att stirra ner i marken, och minns inte ens om jag såg mig för om det kom bilar framsusande mot mig eller ej, men eftersom något hos henne redan hade slagit an en ton i mig, var jag tvungen att strax innan jag passerade henne på ett par meters avstånd låta min blick glida längs de där svarta höga klackarna och upp utmed benen och så vidare, och jag gjorde det så sent att jag liksom i ögonvrån kunde se hur hon inte längre försökte fånga min blick, utan vred huvudet ut mot gatan i jakt på nya män, men när jag då väl höll mitt huvud högt måste hennes radar ha noterat detta, för då vred hon på sitt huvud som en blixt och låste mig med blicken, och det var ingen sådan där förförisk blick, utan hennes ansikte överlag påminde mer om den där härskarinnarödlan i TV-serien V som gick på 80-talet. Med andra ord attraktivt, men också lite sådär farligt som man nästan känner att man måste lyda för att inte råka i onåd. Det var en mycket märklig upplevelse, och jag gick vidare och funderade på kvinnor i allmänhet och gatflickor i synnerhet. Hur är det att leva ett sådant liv? Kan de på sin fritid njuta av livet genom att gå i affärer med sina väninnor, sitta på caféer och äta cupcakes och dricka smoothies? Kan de gå på bio och skratta och gråta som alla andra eller stänger de bara av på något sätt? Vilka romaner läser de? Och när de försvinner från gatan, vart försvinner de då? Det är ju sådan omsättning på dem. Försvinner de till andra städer eller gifter de sig eller råkar de illa ut med knark och annat? Oftast ser jag dem bara så som de framstår i sin yrkesroll, men idag såg jag in i en levande själ som jag tror ville säga något till mig. Jag vet bara inte vad.

Låt oss tala om tid

maj 14, 2012 kl. 10:33 e m | Publicerat i Reflektioner | Lämna en kommentar

För hundra år sedan … Ja, vi behöver inte gå in på det där: det skrivs det tillräckligt om av de som är mer belästa än vad jag är.

För tio år och en dag sedan, den 13 maj 2002, började jag min tjänstgöring i rådhuset. Tio år senare har jag samma jobb, om än med vissa skillnader beträffande arbetsuppgifter, arbetsrutiner, teknisk utrustning och lokaler. Allting går framåt i en föränderlig värld.

Minns ni utrymmet mellan Nya Ullevi och Gamla Ullevi för tio år sedan? En Shelltapp och en stor parkeringsplats. Så som det hade sett ut i många årtionden. Inget finns kvar. Inte ens Gamla Ullevi. Det revs och ersattes med ett helt nytt Gamla Ullevi. På parkeringsplatsen tronar ett par kolosser med skilda funktioner i rikets tjänst, och där tappen låg, står nu ett sextonvåningshus och väntar på att bli inrett och invigt för näringslivets behov.

På dagarna arbetar jag i en av de där kolosserna. Där tidigare bara var luft är nu en del av min och samhällets historia.

Åren går.

2002. Vem var jag då? Samma som nu, men inte lika hel. Tvärtom skulle det bara gå utför ett bra tag innan det vände. Men jag lärde mig mycket om människan genom att i några år befinna mig på botten av såväl det ekonomiska som det känslomässiga planet. Visst, jag kunde ha strukit med på kuppen, men det som inte dödar härdar, som man brukar säga.

1992. Vem var jag då? Samma som nu, fast lite snyggare, lite roligare och inte lika desillusionerad.

1982. Vem var jag då? Samma som nu, fast mer osäker. Undrade om jag någonsin skulle bli ihop med en tjej och sådär. Ja, jösses. Om jag bara hade vetat att jag tio år senare skulle ha problem med att jag så att säga umgicks med för många tjejer, och inte lade så mycket energi på universitetsstudierna. Ja … Nåväl, hösten -82 började jag på gymnasiet. Minnet är lika tydligt som om det bara hade varit för tio år sedan och inte trettio. Ja, jösses. Igen. Trettio år sedan! Jag hade en svart Catalinajacka och min finaste plastpåse: en silvrig med märket adidas i blått. Samma vecka gick jag på bio för första gången helt själv. Tog vagnen in till stan och såg Nastassja Kinski i Cat People. Vid närmare eftertanke kan den händelsen eventuellt ha definierat vem jag skulle komma att bli: det fritt vandrande ensamma djuret i storstan. Är det därför en av mina många tatueringar på överarmarna föreställer en svart panter? Cat People med dess ledmotiv av David Bowie. Och det där suggestiva bakgrundsljudet av Giorgio Moroder. Varför älskar jag att lyssna till det? Är det för att det var då, den kvällen, jag fann min identitet?

 

Plats för skyskrapor i Göteborg

maj 9, 2012 kl. 10:00 e m | Publicerat i Reflektioner | Lämna en kommentar

För er som inte läste GP idag på det gamla, hederliga sättet, har jag hittat min kompakta artikel på nätet, vilken jag här serverar en länk till:

http://www.gp.se/nyheter/debatt/friaord/1.937340-ta-linbanan-till-hisingen

Den handlade i stora drag, förutom om linbanevagnar till Hising Island, också om dubbeldäckarbussar, tvåvåningsspårvagnar och skyskrapor i city.

Var är då alla dessa ödetomter som jag skriver om bör tas tillvara när Göteborg skall expandera mer på höjden än på bredden? Heden är ju till exempel en given kandidat och så har vi ju då Norra Masthugget (se bilden), Gullbergsvass och Frihamnen, men även en del av stadens många parker skulle kunna skänka lite utrymme, t.ex. Vasaparken utmed såväl Aschebergsgatan som Götabergsgatan, Slottsskogen vid Linnéplatsen, hela längan mellan Nya Allén och Parkgatan, södra sluttningen av kullen vid Skansen Kronan o.s.v. o.s.v. Ja, Göteborg skulle även efter att ha slängt upp snygga, stadslivsfrämjande skyskrapor på alla dessa platser vara en grön och luftig stad, för redan idag är vår stad sannolikt världsunik på det sättet att det i dess centrala delar uppskattningsvis finns fler obebyggda ytor än vad det finns bebyggda, och till obebyggda ytor räknar jag inte bara parker, utan bland annat även alla stora parkeringsytor eftersom det är ett slöseri med mark då bilar lika gärna kan parkeras i flervåningsunderjordiska garage med skyskrapor ovanpå.

Vad som är viktigt dock är att skyskraporna kommer allmänheten till del, inte bara i egenskap av sina huvudsakliga funktioner som lägenhetsskrapor, kontorsskrapor eller hotell, utan också genom att skyskraporna på gatunivå har klädbutiker, skivbutiker, frisersalonger, kiosker, skobutiker, cykelverkstäder, konditorier, elektronikbutiker, barer, boklådor, bowlinghallar, järnaffärer, restauranger, antikvariat, caféer et cetera. Hus med blott kala väggar runt omkring sig på gatunivå måste så långt det är möjligt undvikas vid alla nybyggen.

Hela det här halvsekellånga experimentet för övrigt med funktionsseparerade stadsdelar, uppdelat på sovstäder, köpcentran och finanskvarter måste få sitt slut. Med bättre kollektivtrafik, med högre andel av befolkningen boende i riktiga skyskrapor i stadskärnan istället för i låghus och höghus i förorterna, kan de stadslivshämmande motortrafiklederna pö om pö byggas om till stadsgator utmed blandstadskvarter, varefter svårt drabbade städer sakta men säkert kan förvandlas till hela och levande, människovänliga paradis för arbete, studier och nöjen.

 

Tanken lockar

maj 6, 2012 kl. 9:40 e m | Publicerat i Skrivande | Lämna en kommentar

Under de närmaste månaderna skulle det vara någorlunda möjligt att göra det.

Börja om från början.

I trädet.

Dagligen ge sig ner på marken efter jakt på vatten och föda och sedan upp igen.

Få perspektiv på saker och ting.

Konstatera vad som är viktigt, vad som är mindre viktigt och vad som är oviktigt.

Framför allt tror jag att jag skulle finna det oviktigt att leva uppe i trädet. Speciellt när frosten kom och löven föll. Det är människans strävan att hela tiden förbättra än det ena, än det andra, som har lett till nutidens städer, maskiner och mediciner. De senaste femtiotusen åren har det levt ungefär hundra miljarder människor på jorden. En har bidragit med en idé, någon annan har förverkligat den, och en tredje har utvecklat den. Och ibland har en och samma individ under sin levnad deltagit i alla tre stegen.

På min fritid är det min uppgift att skapa kultur. Och nu har jag äntligen börjat skriva på en ny roman som jag känner att jag kommer att hålla fast vid. De stora dragen står klara för mig. Verket kommer antingen att kunna förpackas som en trilogi eller som en enda tegelsten.

Upplägget: En synkroniserad statskupp har ägt rum i Sverige, Norge och Danmark. Det skandinaviska riket leds nu av en diktator. Någonstans i detta rike utspelar sig en kamp mellan en frispråkig, rättskaffens journalist och en Herr Kommendant, klädd i svart läderrock och skärmmössa med silverfärgad symbol. Jag hoppas att den skall bli klar någon gång nästa år.

Jag vill förresten passa på att tacka alla er som har köpt min senaste roman,

Själarna på 86:e

Thank you, thank you

 

Allt allt allt

maj 4, 2012 kl. 11:50 e m | Publicerat i Skrivande | Lämna en kommentar

Har vandrat på gator i otid

inte funnit någon plats

Varje sten är bara av sten och

betyder ingenting alls

Men så såg jag i väggen av tegel och smuts

att där fanns någonting hårt

nånting stort som vilat länge i dvala och

gjort hela livet tomt

Allt jag sett var bara en film i svartvitt

som färgades grå

allt jag skrivit är skräp

det insåg jag då.

 

Ur skägget

maj 3, 2012 kl. 11:40 e m | Publicerat i Reflektioner | Lämna en kommentar

Korallröda lyktor i ring, ormar som ringlar runt tälten, långsamt klättrar värmen in.

Sjunker genom brunnen, ser gudarna brottas om deras själar.

Shivas fyra karatearmar mot Isis horn.

Pölen ger vika för träsket. Först ålning sedan gång.

Fiskar, ödlor, råttor, apor. Gröna, gula, azurblå.

Avenyns uteserveringar, Britanniens pubar, Germaniens ölhallar: grogrund för djupa tankar.

Men allt människorna vill är bara att få komma åter till urstadiet: bara dansa, kramas och skrika som på fotbollsläktarna och i frikyrkorna. Återuppväcka apans klokhet, råttans parningslust, ödlans jaktsinne, fiskens harmoni.

När en soldat stiger i graderna smyckas han med allt mer prål på sin uniform. När han så blivit general är hans uniform överlastad som en barockmöbel med guld och grälla färger. Detsamma gäller präster. När de avancerat till biskopar är det dags för glimrande hattar och sprakande kaftaner. Men med detta vill de dock icke säga: Jag är en clown. De vill utstråla: Jag är förmer. Jag är icke beväring, kanonmat, eller den som häller upp soppa till de fattiga och umgås med slödder. Jag håller mig med en stab. Jag har tjänstefolk omkring mig som sköter kriget, som sköter själavården. Själv är jag strängt upptagen med min karriär, naturligtvis i det världsliga eller det andliga rikets intresse. Vad som är bra för mig är bra för armén eller Kristus. Länge leve armén och Kristus. Länge leve dem! Hurra, hurra, hurra! Men låt oss nu dra oss tillbaka till våra välförtjänta herrgårdar, få våra ansträngda kroppar ompysslade av våra personliga slavar, jag menar fruar, och ondgöra oss över de där överklassvinen som varken tjänar så älda syften såsom rikets fred eller kampen mot Satan. Allt de tjänar är mer än oss, vilket äro deras största synd. Hur kan det finnas en Gud när börsmäklare och NHL-proffs tjänar mer än biskopar och generaler? Skall det vara rättvisa, det, va? För att inte tala om när en rapstjärna parkerar sitt pimpade vrålåk precis bredvid en biskops nyinköpta Mercedes av standardutförande. Dessa rapstjärnor som tror att de sitter inne med sanningen och spyr ut den på scen i allt sitt bling-bling. Annat är det när till exempel vi biskopar skrider upp på altaret i vårt bling-bling och, nej, men ni förstår vad jag menar. Det är skillnad på folk och folk. Det är vi som har friska tankar nog att tala människorna till rätta och på bästa sätt i ren kristen anda straffa de som mopsar upp sig. Ibland är det bara käppen som duger. Först fastlåsning i kyrkstocken, och så fram med käppen. Ja, ibland måste man bara banka in vett i folk. Men ibland räcker inte ens det. Då får man halshugga dem. Det var ju så Finland kristnades på 1100-talet. Tidigare dyrkade de jag vet inte vad. Kanske tomtar och troll. Samhällsskadligt var det i alla fall. De betalade nämligen ingen skatt till Påven. Så de fick reda på att alla som inte konverterar kommer att halshuggas. Där slapp man helt klart en massa långrandiga predikningar för bakfulla söndasgbesökare. Snabbt och effektivt var det överstökat. Ändamålet helgar medlen. Guds vägar äro outgrundliga med mera med mera. Ja, låt oss tala om armén också. Eller det har vi ju redan gjort. Biskopar och generaler har alltid gått hand i hand genom livet i vackra dräkter på av arbetarklassen krattade grusgångar. Och sedan har fattighjonen stått på kö för att få en skymt av oss och våra ärofulla processioner. Ja, jag säger då det, det skulle om de bara ville kunna resa sig upp ur skyttegravarna och kyrkbänkarna och slita av oss våra granna klädesplagg och utbrista: Ni är ju icke mer än oss! Era håriga, svettiga kroppar är ju som våra. Alla de där skimrande tygstyckena, era raffinerade ritualer och ert konstlade språk, det var ju bara täckmantlar för att föra oss bakom ljuset! På så sätt har ni kunnat leva underbara liv på arbetarklassens bekostnad, medan vi har fått gneta i vårat anletes svett och bara fått skäll när vi inte har visat er tillräcklig respekt!

Människan är i grunden en fridfull varelse som gärna knäböjer inför den som bjuder på fantastiska historier. Trekkies gör det för Spock, andra gör det för Tolkien, några gör det för präster eller politiker. Livet skulle för de flesta vara för tråkigt om det bara ägnades åt det rationella. Så vad om spådamer, andemedium, demonutdrivare, magiker och demagoger tjänar en extra hacka på humbug? De skall ju också ha något att leva på. Och folk vill ju alltså bli underhållna, ja, till och med uppeggade. Hur många kristna, judiska och muslimska människors kåthet och njutning har inte ökat av att sex före äktenskapet är en dödssynd? Dödligt sex. Vad är tantrasex mot det om jag får fråga? För övrigt: Redan de gamla romerska styresmännen insåg att vad folket behöver för att hålla sig i schack och inte göra revolt är bröd och skådespel. Och om nattvardsbrödet inte är tillräckligt mättande får skådespelet vara desto större! Världens första övervakningskamera: Den allseende guden! Med makt att utrota hela mänskligheten om de inte gör som han säger, vilket han bara för att bevisa att han kunde göra det också gjorde, men sparade några överlevare till havs som när vattnet sjönk kunde konstatera såväl kraften i hammaren som Guds godhet. Vad är väl mänskligt lidande mot en nödvändig maktdemonstration för att någorlunda tygla massorna! Precis som nazisterna i ockuperade belgiska städer hade för vana att avrätta oskyldiga belgare varje gång som den svårfångade belgiska motståndsrörelsen gjorde något ofog. Herren älskar brännoffer får man reda på i Bibeln. Förtydligat: Den sluge Moses och hans våldsamma kumpaner ville ha grillat kött varje dag utan att behöva arbeta. Och ur denna maffiaverksamhet uppstod det alltså tre världsreligioner!

Med detta sagt fingrar jag på mitt skägg och fäller ihop mina egna skygglappar något, ty även jag trivs bra i dunklet allt som oftast, långt borta från klarhetens besvärande, bländande ljus, men ni kan naturligtvis stanna kvar i ljuset om ni vill. Ni är ju födda fria varelser: fria att icke låta er styras av andra människors tungor. Men vem är egentligen fri? Vem kan tänka lika fullständigt fritt som den första varelse som tog steget från apa till människa och icke hade något annat att ty sig till än sina egna observationer av sakernas tillstånd?

* * * * *

En text av Håkan Tendell en afton i början av maj.

Blogga med WordPress.com.
Entries och kommentarer feeds.