Gatflickans blick

maj 16, 2012 kl. 11:59 e m | Publicerat i Reflektioner | Lämna en kommentar

I skymningen gav jag mig ut för att fotografera staden. Då jag bor där jag bor och vill gå i den riktning jag vill gå måste jag passera gatflickorna. Det gör mig oftast beklämd att se dem. På goda grunder kan man anta att de utnyttjas av hallickar. Paradoxen är att även om kvinnorna sannolikt helst inte skulle vilja syssla med det de sysslar med behöver de samtidigt ragga kunder för sin överlevnad. Jag brukar undvika att möta deras blickar. Ändå frågar de ibland Do you want to have sex? Det är en tacksam fråga för då kan jag svara No, och så är det över. Men en del säger till exempel mer försåtligt Hey, Mister, how are you doin’? Vad svarar man då? Då svarar man Fine, thank you, men man fortsätter inte med and how are you doin’? utan man forsätter gå och får då oftast en fråga man kan tacka nej till. Men så ikväll passerade jag gatan och såg den där, ja jag försökte att stirra ner i marken, och minns inte ens om jag såg mig för om det kom bilar framsusande mot mig eller ej, men eftersom något hos henne redan hade slagit an en ton i mig, var jag tvungen att strax innan jag passerade henne på ett par meters avstånd låta min blick glida längs de där svarta höga klackarna och upp utmed benen och så vidare, och jag gjorde det så sent att jag liksom i ögonvrån kunde se hur hon inte längre försökte fånga min blick, utan vred huvudet ut mot gatan i jakt på nya män, men när jag då väl höll mitt huvud högt måste hennes radar ha noterat detta, för då vred hon på sitt huvud som en blixt och låste mig med blicken, och det var ingen sådan där förförisk blick, utan hennes ansikte överlag påminde mer om den där härskarinnarödlan i TV-serien V som gick på 80-talet. Med andra ord attraktivt, men också lite sådär farligt som man nästan känner att man måste lyda för att inte råka i onåd. Det var en mycket märklig upplevelse, och jag gick vidare och funderade på kvinnor i allmänhet och gatflickor i synnerhet. Hur är det att leva ett sådant liv? Kan de på sin fritid njuta av livet genom att gå i affärer med sina väninnor, sitta på caféer och äta cupcakes och dricka smoothies? Kan de gå på bio och skratta och gråta som alla andra eller stänger de bara av på något sätt? Vilka romaner läser de? Och när de försvinner från gatan, vart försvinner de då? Det är ju sådan omsättning på dem. Försvinner de till andra städer eller gifter de sig eller råkar de illa ut med knark och annat? Oftast ser jag dem bara så som de framstår i sin yrkesroll, men idag såg jag in i en levande själ som jag tror ville säga något till mig. Jag vet bara inte vad.

Annonser

Kommentera »

RSS feed for comments on this post. TrackBack URI

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s

Blogga med WordPress.com.
Entries och kommentarer feeds.

%d bloggare gillar detta: