Låt oss tala om tid

maj 14, 2012 kl. 10:33 e m | Publicerat i Reflektioner | Lämna en kommentar

För hundra år sedan … Ja, vi behöver inte gå in på det där: det skrivs det tillräckligt om av de som är mer belästa än vad jag är.

För tio år och en dag sedan, den 13 maj 2002, började jag min tjänstgöring i rådhuset. Tio år senare har jag samma jobb, om än med vissa skillnader beträffande arbetsuppgifter, arbetsrutiner, teknisk utrustning och lokaler. Allting går framåt i en föränderlig värld.

Minns ni utrymmet mellan Nya Ullevi och Gamla Ullevi för tio år sedan? En Shelltapp och en stor parkeringsplats. Så som det hade sett ut i många årtionden. Inget finns kvar. Inte ens Gamla Ullevi. Det revs och ersattes med ett helt nytt Gamla Ullevi. På parkeringsplatsen tronar ett par kolosser med skilda funktioner i rikets tjänst, och där tappen låg, står nu ett sextonvåningshus och väntar på att bli inrett och invigt för näringslivets behov.

På dagarna arbetar jag i en av de där kolosserna. Där tidigare bara var luft är nu en del av min och samhällets historia.

Åren går.

2002. Vem var jag då? Samma som nu, men inte lika hel. Tvärtom skulle det bara gå utför ett bra tag innan det vände. Men jag lärde mig mycket om människan genom att i några år befinna mig på botten av såväl det ekonomiska som det känslomässiga planet. Visst, jag kunde ha strukit med på kuppen, men det som inte dödar härdar, som man brukar säga.

1992. Vem var jag då? Samma som nu, fast lite snyggare, lite roligare och inte lika desillusionerad.

1982. Vem var jag då? Samma som nu, fast mer osäker. Undrade om jag någonsin skulle bli ihop med en tjej och sådär. Ja, jösses. Om jag bara hade vetat att jag tio år senare skulle ha problem med att jag så att säga umgicks med för många tjejer, och inte lade så mycket energi på universitetsstudierna. Ja … Nåväl, hösten -82 började jag på gymnasiet. Minnet är lika tydligt som om det bara hade varit för tio år sedan och inte trettio. Ja, jösses. Igen. Trettio år sedan! Jag hade en svart Catalinajacka och min finaste plastpåse: en silvrig med märket adidas i blått. Samma vecka gick jag på bio för första gången helt själv. Tog vagnen in till stan och såg Nastassja Kinski i Cat People. Vid närmare eftertanke kan den händelsen eventuellt ha definierat vem jag skulle komma att bli: det fritt vandrande ensamma djuret i storstan. Är det därför en av mina många tatueringar på överarmarna föreställer en svart panter? Cat People med dess ledmotiv av David Bowie. Och det där suggestiva bakgrundsljudet av Giorgio Moroder. Varför älskar jag att lyssna till det? Är det för att det var då, den kvällen, jag fann min identitet?

 

Annonser

Kommentera »

RSS feed for comments on this post. TrackBack URI

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s

Skapa en gratis webbplats eller blogg på WordPress.com.
Entries och kommentarer feeds.

%d bloggare gillar detta: