Pascha (festum Christianum)

april 15, 2011 kl. 9:36 e m | Publicerat i Reflektioner, Skrivande | Lämna en kommentar

Påskliljorna har kanske slagit ut. Jag vet inte. Det är inget som en man av värld bekymrar sig om. Man ser dem helt enkelt inte, även om de skulle ha kravlat sig upp ur en rabatt någonstans. Jag tror inte att jag passerar några rabatter på mina vandringar genom staden. I vart fall gör de eventuella rabatterna uppenbarligen inget större intryck på mig. Jag är för upptagen med djupa filosofiska tankar. Till exempel det här med påsken: Varför firar de ortodoxa kristna inte påsk samma helg som katolikerna och protestanterna? Och varför inträffar påsken ibland i mars, och ibland, som i år, långt in i april? Vem hittade på det här galna schemat? Var vederbörande hög på röksvampar, eller vad? Alla vet att Caesar mördades den 15 mars, och denna dag firar man eller sörjer man eller struntar man i med samma regelbundenhet som folk äter Gustav Adolfsbakelser den 6 november. Till och med våfflor har en egen dag. Kan då inte nasaréen också få en? Och på vilket sätt kom för övrigt målade ägg och häxor, förbundna med Djävulen, in i den heliga påsken? Därom tvista möjligtvis inte de lärde: de har väl fullt upp med att diskutera annat än trivialiteter.

Staden är i förändring. Människorna likaså. Man kan fråga folk om de minns Cosmorama, Cinema, Palladium, Victoria, Spegeln, Aveny, Göta, Prisma, Flamman, Fyren och Kaparen. De kan undra var man har parkerat sitt rymdskepp.

Jag har knappt skrivit på min roman på flera dar. Kanske letar jag efter ett verktyg som hårt och bestämt kan ta itu med den oslipade diamanten.

Ibland fantiserar jag om att göra om min prydliga roman till ett sjok av sjaskig poesi: riktigt kvadda allt vad jag har skrivit. På så sätt behöver jag ju aldrig mer frukta att jag skall lyckas, för det är ju inte motgången jag egentligen är rädd för: den är jag så van vid: det är framgången.

Du såg dem komma mot dig

gasellerna, lövgrodorna, fredsduvorna

habilis, ergaster, erectus

sköldpaddorna, tvättbjörnarna, noshörningarna

jägare, fiskare, samlare

nomader, schamaner, månskensbönder

De forsade fram över den brinnande sommarängen

och passerade dig grymtandes, gnyendes, ylandes

vid sidan av din kropp

genom tomrummet i din själ

medan väggen av eld växte sig bredare och högre

bakom dem

i riktning mot dig

Stilla förblev du

Elden brände bort det mesta av din päls

Du stod naken

i det postapokalyptiska landskapet

och kände dig fri

Med dina bara händer

gjorde du verktyg av flinta

och skrapade huden ren

från de sista resterna av minnet

av din tid i träden

Du ville vara större än det där

inte utlämnad åt krafternas nycker

Du ville bygga din egen värld

så som du ville ha den

Du kramade din flintasten

och fällde tre träd

lade dem sedan tillrätta

över en bred bäck

Det doftade nygrillat kött

från andra sidan

och du korsade det porlande vattendraget

Där fann du den som kommit längre än du

Du imponerades

Du inspirerades

Du byggde en vedspis

ett lokomotiv

ett teleskop

en skiftnyckel, en skördetröska, ett art deco hotell

Det fanns inga gränser för vad du kunde bygga

flaskor med parfym, flaskor med champagne, flaskor med kloroform

men du kunde aldrig reparera känslan som gått förlorad

den där känslan av att vara ett med naturen

att vara en tjoande vilde bland vildar

klättrandes, hängandes, svängandes i trädens grenar

Du hade den som mycket ung

du fick den som en tillfällig gåva

en glimt av jordens paradis

men den dog när du byggde dina städer

dina hamnar, dina klockor, dina fabriker

dina konstverk av betong och glas

som om det var det du behövde

istället för det där mjuka, varma, sköna

Dina fästningsmurar bombarderades av andras katapulter

Du svarade med kokande olja

i angriparnas vrålande ansikten

i deras blinda hat

i deras raseri över att du hade saker

som de ansåg tillhörde dem

De ville ha dina bördiga åkrar, dina färgsprakande äppelträd

 dina smultronställen, dina fiskevatten

De ville dela din fru och allt ditt guld mellan sig

De bröt sig in och skadade dig

med armborst och svärd och spikförsedda klubbor

Du byggde kanoner och musköter

De byggde stridvagnsgranater med riktad sprängverkan

för att penetrera ditt pansar

Du svarade med vätebomber och psykologisk krigföring

De skickade förarlösa plan över din by och lemlästade ditt folk

Du byggde reservoarpennor och skrev under kapitulationer

med ena handen

och hemliga allianser

med den andra

Det var du som hade uppfunnit bläcket

Det var därför du inte riktigt litade på dess magi

För dig var det i princip bara mörk vätska på torkad massa

av de träd du visste aldrig skulle komma tillbaka

De placerade dig i en stol

Du trodde det var en tron

men så slog någon på strömmen

från ett av alla de kolkraftverk du byggt

Du såg horder av knutna, smutsiga gruvarbetarnävar sträcka sig mot skyn

Du såg brinnade gas i gatlyktor, du såg blinkande rör med gas av neon

du såg stelnade droppar utmed släckta stearinljus

 och gungande fotogenlampor inuti ett sjunkande skepp

Du såg en stuga i Schwarzwald

Du såg knotiga händer och skurgummeknän

en utmärglad tysk piga på alla fyra

med solkig kjol och svettig huvudduk

Det låg varmt, smutsigt vatten över slipade golvplankor

Det slutade koka i en mässingskittel

och började lukta bränt från det sista av soppan

Det föll glöd bland höbalarna

i lagården där korna och grisarna framlevde sina dagar

fängslade för din törst och hunger

Ute i hagen stampade en Lippizanerhingst med sin hov

på en huggorm som talade människornas språk

Det brann över sommarängen

Gråblå rök låg tät över nejden

Violer, tulpaner och hallonbuskar blev varma och svarta

och från himlen föll ett regn

av huggormar stora som spårvagnar

De letade sig fram mellan husen

stack in sina huvuden i banker, kyrkor och krogar

och väste åt de förtappade

Pigan nötte frenetiskt med en trasa mot en fläck på golvet och svor

som om det verkligen var viktigt att den just den där fläcken försvann

som om det skulle tjäna som en motvikt till den smutsiga världen utanför

och de smutsiga tankar hon själv bar på

hennes avund, hennes girighet

hennes längtan efter att få bo på ett gods på den engelska landsbygden

med egna pigor under sig

egna människor att förslava

betjänter, köksor, trädgårdsmästare

och chaufförer som frågade henne vart hon behagade åka

i sin gröna, glittrande klänning

som om det hade någon betydelse

om hon blev slickad av älskare nummer ett

på stranden i Brighton

med det ljumma havsvattnet rytmiskt sköljandes över hennes vader och lår

eller av älskare nummer tre på en skotsk hed med utsikt över Loch Ness

med bräkande får i bakgrunden

Hon föraktade alla dessa män

alla dessa älskare, alla dessa chaufförer

alla dessa tjänstehjon, fabriksarbetare, skeppsredare och direktörer

och särskilt den där unge, pilske drängen i leriga stövlar

som satt på en pall med mössan i hand och glodde som ett fån

när hon torkade bort fläcken från golvet.

Utan att säga ett ord till henne, reste han sig, spottade på golvet och lämnade stugan

Hon sprang efter honom, örfilade honom, ledde in honom i stugan och bjöd på saft och bulle

När gryningen kom började han att bygga ett järnvägsnät

När skymningen kom täckte det hela jordens yta

Han slog sönder vattenkraftverkens dammar med en slägga av stål

och styrde ett rödsvart lok över den blöta räls

som ledde mot undergången

 Solens slingrande floder

Vindruvorna på månkratrarnas sydsluttningar

Glödande cigarrer över öppna tanklock

Laviner av flytande stål utmed det lutande tornet

Den okorsade oceanens ovana att krossa skepp

Gröna moln i grottans stroboskopljus

Murar av tegel, våfflor och rutiga skjortor

Minnet av frost på ett höstlöv 1658

Brinnande luftballonger över Berlin

Ett helgon med en treudd och genomskinlig själ

Långa, svepande rörelser, böljande tygskynken, raserade skeletthögar, ösregn över Merkurius

Hammaren och städet och skäran och sågen och koraller på fem meters djup

Ångvältar, cementblandare, asfaltskokare, arkeologer och tio kilo smör

Palmblad i byrålådor, härdsmältor i radioapparater, vinstvarning varje kvartal

Det sjunkande rymdskeppet, de färgglada melodierna, en häftapparat utan häftklamrar, ett hålslag utan lava

Översvämmade städer, blöta böcker, våta bordsdukar, ett försenat brev

Isblockens röda nyanser

Brinnande glaciärer på gula äpplen

En svart slott utan tak i en glänta inrett i gult och rött

En bädd av halm och gråblommigt tyg

Stjärntecknens mönstertydare i mörkblå kappor

Diamanter och olja på Mars

Tvåtusen meter höga hotell

Tidningar av guld

Kulsprutor av silver

Sängar prydda av smaragder, rubiner, safirer och eterneller

Krafter som frigör den totala kapaciteten, gråtande flygödlor över Libyska öknen

Ändå ändå ändå så fullt av gränser, så fullt av hinder

Varje tryckning ett val

Utmaningar, utmananden, utmanandes allt det där, det där som är sådär

björk brännässla prästkrage

björnbär rönnbär

blå grå grön röd skär

bläck brännvin mjölk öl

brännmanet sjöstjärna tång

bröd fläsk kött lök mjöl smör ägg

bäck kärr sjö snö tjärn träsk å älv

fågel måne stjärna ängel

höger vänster

höst vår

kväll

 

en dikt av Håkan Tendell

Annonser

Kommentera »

RSS feed for comments on this post. TrackBack URI

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s

Blogga med WordPress.com.
Entries och kommentarer feeds.

%d bloggare gillar detta: