Veronica Maggio – en riktig pangbrud

september 27, 2019 kl. 1:45 e m | Publicerat i Okategoriserade | Lämna en kommentar

Gotland. Ett par timmar före inspelningen av kortfilmen / musikvideon Fiender är tråkigt.

Jag låg ensam vid poolen i svarta jeans, svarta boots och svart T-shirt. Bara jag och producenten var på plats. Hon stod inne i köket och bakade pizza till femton pers.

Så anlände Veronica i bil. Jag reste mig långsamt upp från solstolen. Släntrade iväg i motljus i riktning mot henne. Jag, en levnadskonstnär med glimten i ögat. Hon, en sångerska med solsken i blick. Tillsammans skulle vi göra film.

Efter åtta timmars inspelning på denna location blev slutresultatet två minuter i videon. Jag är glad att hon sköt mig. Denna lekfulla och omtänksamma kvinna. I en paus när alla i inspelningsteamet fikade medan jag satt fastbunden kvar i fåtöljen var det just Veronica som utbrast, Men, Gud, vi måste ju släppa loss Håkan!

Just då hade jag i och för sig inte munnen igentejpad, och hade kunnat ropa att jag ville bli fri. Samtidigt var jag noga med att försöka stay in character även i pauserna. Mot slutet gjorde vi några tagningar där jag skulle skrika och svära åt rånarna. Era trasproletärer, vad är det ni vill? var inledningsvis det grövsta jag dristade mig till att säga. Regissören tyckte jag kunde ta i ännu mer. Ny tagning. Jag riktade in mig enbart på Veronica. Kallade henne slyna och lite annat. Nämen, oj, vilka fula ord det kommer ur din mun. Den får vi allt ta och täppa till, sa hon leende och började vira blå tejp runt mitt huvud.

Överlag var det en uppsluppen stämning på inspelningsplatsen. I en paus riktade jag hagelbössan mot Veronica och sa, Hasta la vista, baby! Det kändes helt naturligt. Förmodligen är jag som gjord för sånt här. Skulle vara kul att ha ledande roller i långfilmer. Hjälte, antihjälte, Bondskurk. Jag skulle passa bra som allt. Skönt också med en motspelerska som Veronica, som utstrålade en massa positiv energi. Före inspelningen visste jag inte så mycket om henne. Kände till att hon var en indiepoptjej jag sett uppträda som gästartist på Ullevi en gång. Dagen före filminspelningen slog jag mig ned på en parkbänk innanför Visbys ringmur och kollade upp henne på Spotify. Där var en låt som hette Tillfälligheter. Den var helt grym. Jag lyssnade på den om och om igen. Kände även igen ett par titlar från förr. Jag kommer + Hela huset. Härligt. Sedan fortsatte jag lyssna på Tillfälligheter. Det var något magiskt med den. Det direkta anslaget. Hennes vackra sångröst i floden av växlande känslostämningar. Den luftiga, stundtals diskreta, stundtals vassa ljudmattan. Och så lyriken. En historia, ledande till associationer som fick mig att sväva i minnet av nattklubbar. Valand, Park Lane, Stenabåten och så vidare. Alla nätter som bara flöt ihop till ett hav av sprit och kvinnor.

Några veckor efter inspelningen av musikvideon/kortfilmen lade jag mig i min soffa och drack champagne. Drog igång en spellista med Veronicas låtar. Det visade sig att varenda en var jäkligt bra. Så när jag tömt flaskan ropade jag högt i min ensamhet, Veronica Maggio är ett geni! Veronica Maggio är ett geni!

Det är fascinerande hur man, som i mitt fall, kan leva i ett land och under lång tid undgå att ordentligt upptäcka en av landets största stjärnor. Och säkerligen finns det ännu fler konstnärssjälar där ute vars fantastiska verk jag inte har en aning om existerar. Album, filmer, romaner. Det är en värld av text och form och färg och ljud som jag nog bara hinner upptäcka en bråkdel av under min livstid.

Tillbaka till inspelningsdagen. Det gjordes många tagningar där Veronica stod halvnaken framför mig och rörde sig sensuellt samtidigt som hon en himla massa gånger yttrade sig i stil med, Tycker du jag är fin i min kimono? Visst är jag fin i min kimono?

Det var svårt att intressera sig för hennes öppet fladdrande kimono eftersom hon i övrigt bara var klädd i en body, modell kroppsstrumpa i tunt tyg. Så medan hon gång på gång teasade mig genom att svänga sina höfter en halvmeter framför mig, fick jag spela förskräckt genom att med uppspärrade ögon stirra överallt på henne. Jag var ju trots allt i hennes våld med mitt öde vilandes i hennes händer.

Nåväl, i nästföljande paus, när tejpen tagits loss från min mun och till och med repen runt handlederna lossats från fåtöljen, kunde jag äntligen svara Veronica, Du ääär fin i din kimono.

Slutet gott, allting gott.

Tack, Veronica!

Och tack Björn Elgerd för mästerligt skådespel som fick mig att känna rysningar nästan som om jag blev överfallen på riktigt, gång på gång, vilket hjälpte mig att leva mig in i rollen.

Tack även Måns Nyman för strålande manus/regi/klippning. Inspirerande för mig som eventuell framtida regissör.

5:42 – 6:34 Håkan Tendell & Veronica Maggio