Att ge det mening

augusti 18, 2013 kl. 3:58 f m | Publicerat i Reflektioner | Lämna en kommentar

The Wall - Ullevi Stadium Gothenburg 2013

Natten mellan fredag och lördag skrev jag ytterligare tusen ord på min roman. I dag strök jag ett par hundra. C’est la vie.

När jag vaknade vid lunchtid i dag, lördag, (oaktat att det nu är söndag) kände jag att det var läge att få perspektiv på tillvaron. Jag gick systematiskt tillväga och föreställde mig hur Universum såg ut för tio miljarder år sedan. Det var lugnt och stilla. Protogalaxer och stora moln av grundämnen. En miljard år sedan. Supernovor. Svarta hål. Vår planets yta täcktes av vulkaner, lavaströmmar och iskometnedslag med vatten till våra oceaner. Hundra miljoner år sedan. Människans förfäder, ekorrliknande varelser, klättrade i träd på behörigt avstånd från fjäderprydda dinosaurier. Tio miljoner år sedan. Apornas planet. En miljon år sedan. Grymtande erectus med flintasten och eldfacklor i händerna. Hundratusen år sedan. En grotta i Sydafrika. Den förste konstnärssjälen.

Öh, kolla, jag har ristat rutmönster här.

Ok, vad är det bra för?

Bra och bra: vad tänker du på när du ser mönstret?

Öööh … rutor.

Aaaarrrggghhh! Ingen förstår mig.

Tiotusen år sedan. Jordbruk i Mellanöstern. Handel. Kulturutbyte.

Tusen år sedan. Medeltida mörker i Skandinavien. Lera. Trälar.

Hundra år sedan. Spårvagnar i Europas städer. Stumfilm. Hattviftande miljontals män, ännu ej stupade eller krigsinvalidiserade.

Atomerna som bygger den nuvarande konstnärssjälen har funnits i miljarder år. Konstnärssjälen har dem bara till låns. Om tusen år vet man inte var atomerna är. Kanske någorlunda samlade, kanske spridda vind för våg.

En konstnärssjäl kan inte bevaras när neuronernas nätverk slocknat. Bara informationen själen gav uttryck för, ristad, ritad, huggen, byggd, målad, skriven. Ibland kopierad från ett förgängligt material till ett annat. För framtidens folk kan den bevarade informationen ge mening, men vilken mening kan den ge konstnärssjälen själv under dennes levnad? Alltifrån intet till bekräftelse och belöningar.

Vilken mening gav och fick jag idag?

Jag gick på Tyska bron och uppmanades att skriva ett förslag på vad jag vill se i eller vid Hamnkanalen framöver. Jag vet sedan tidigare att kommunens planer är att göra Hamnkanalen till ett nytt Nyhavn, och jag gillar det, men för att tillföra något som sannolikt ingen annan föreslagit skrev jag, En futuristiskt utformad ubåt, ovanför vattenlinjen i läcker design, under vattenlinjen med väggar av glas och innehållandes ett diskotek öppet från lunch till midnatt.

Vad är oddsen? Inte stora. Jag misstänker att i Hamnkanalen kommer bara figurera objekt som kan härröras till den ostindiska eller viktorianska eran. Därmed är mitt förslag inte ett förslag, utan konst. En dikt, en installation, en performance eller vad som helst. Dess huvudsakliga funktion är att skapa en känsla hos läsaren. En läsare kan bli upphetsad över möjligheten att få gå på det där diskot, en annan kan tycka att det är löjeväckande, en tredje att det är upprörande och en fjärde kan bli inspirerad till att bygga en egen ubåt och korsa Nordsjön. Med disko, disko, disko. Tvåhundra meter under ytan. Subwoofer. Disko, disko, disko.

På Gustaf Adolfs torg såldes det mat från Europas alla hörn. Bland annat paella, souvlaki, Strudel och så waffle. I ett av tälten såldes det enbart Bratwurst, Currywurst och någon annan Wurst. Säljarna talade tyska. Jag kunde ha sagt, En Bratwurst, tack, och det hade funkat alldeles utmärkt, men jag sa, Ein Bratwurst, bitte. Varför då? För att det gav mig illusionen av att vara i Tyskland för ett ögonblick. Berlin tur och retur på en halv minut. Det kändes skönt. Bratwursten var god, den också. Det gav mig mening utöver den praktiska nyttan att prata tyska.

Jag hade läst att det skulle äga rum en entimmes programpunkt på Röhsska museet kallad Fashion Day Event. Vad skulle jag göra? Jag hade redan applåderat akrobater som klängde i stolpar vid Kungsportsplatsen. Jag gled in på Röhsska. Där pågick en utställning som hette Ond Evil Design. Det märkliga, eller rättare sagt det mycket märkliga, var bara det att utställningsmontrarna kantades av kvinnliga fotomodeller, en del i glamorösa klänningar, en del halvnakna. Kvinnorna stod bara ett par decimeter från varandra, så för att kunna titta i montrarna fick man liksom ställa sig mot kvinnorna nästan som om man skulle dansa med dem. Det kändes jättenaturligt. Inte. Monterinnehållet var inte objekten. Kvinnorna var inte objekten. Det var jag som var objektet. Det var jag som hade förföriska blickar riktade mot mig. Jag klarade inte av det. I ett monterglas såg jag en spegelbild av min panna fylld av svettdroppar. Nästa rum innehöll också fotomodeller, och trångt att ta sig förbi. Totalt tre rum. Kanske fyrtio modeller totalt. Jag minns bara ansiktet på en som jag tittade på två gånger. Eller kanske tre. Sedan kom jag till ett rum som var organiserat på ett mer traditionellt sätt: enstaka besökare som glodde på konstverk och begrundade. Om min analys var korrekt var utställningens budskap att nästan all produktion av kläder och andra föremål på jorden bidrar till orättvisor och miljöförstöring. I det sista rummet stod det en glasbur i mitten innehållandes en machete. På väggen hängde en stor hakkorsflagga. Den gav nästan mer obehag att titta på än att bli uttittad av kvinnorna. Det kom därför väl till pass att man vid utgången serverades förfriskningar. Det som såg ut som rosa champagne visade sig dock vara hallonsoda eller något i den stilen, men det smakade gott.

Jag var på Göteborgs Konsthall också, men innan jag kommer till det kan jag nämna att jag avrundade dagen med ett besök på Ullevi. Det var en konsert baserad på Pink Floyd’s dubbel-LP The Wall. En udda konsert, men stundtals grym. Högtalare var placerade runt om på läktarna så att upplevelsen av bomber och kulsprutor, folkmassors skanderande, helikopterljud och annat blev oerhört påtagligt, som om man var mitt i allt det som hände. För att inte tala om den där fullsizemodellen av en störtbombare som plötsligt flög tvärs över Ullevi längs en vajer och kraschlandade i ett hav av eld bredvid scenen. Maffigt! Applåder, visslingar och rop.

Ja, innan dess drog jag alltså till Göteborgs konsthall. Utställningen där hette Love Explosion. Varför förstod jag inte, men så är jag inte heller någon stor konstkännare. Det bästa var ett mörkt rum där det förevisades en kortfilm om och om igen. Jag satt ensam i rummet och tittade på resväskor som guppade på havets vågor. Först tänkte jag att det skulle symbolisera båtflyktningar på väg mot Sydeuropa. Sedan tänkte jag att det kanske skulle föreställa att ett plan hade kraschat i havet och de att omkomnas väskor var det enda som inte hade sjunkit till botten. Därefter kom jag på svaret: Att alla tolkningar är rätt. Konstens syfte är att ge mottagaren en eller flera slags tankar och upplevelser som på ett eller annat sätt kan få mottagaren att reflektera över sin egen eller andras tillvaro, vare sig det leder till nyttiga handlingar eller bara tjänstgör som tillfredsställande underhållning, vilket i sig är en anledning lika god som någon annan.

Efter konsthallen förpassade jag mig till en träbänk i solskenet utanför universitetsbiblioteket vid Näckrosdammen. Hur många timmar hade jag inte lagt ned på pluggande i den där byggnaden, och vad hade det gett mig? Studiebidrag och studielån att leva på när jag var ung. Ja, så kan man se det då jag inte blev det jag under fem års tid studerade till, trots att jag till slut kämpade mig till den åtråvärda akademiska titeln.

Men vadå blev och blev? Jag är bara en samling atomer, för tillfället utgörande medborgaren Håkan Tendell, no more, no less.

Min samling atomer är min samling atomer oavsett vad jag gör.

Vad är syftet med dessa atomer? Det finns inget syfte. Vad man kan åstadkomma är att finna mening och att sprida möjligheter till mening.

Annonser

Kommentera »

RSS feed for comments on this post. TrackBack URI

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s

Blogga med WordPress.com.
Entries och kommentarer feeds.

%d bloggare gillar detta: