Håkan Tendell författare

Då allt föll på plats

Håkan Tendell. Ålands hav. November 2013.

Jag ska berätta om vilken resa jag gjort.

Dock inte den långa versionen.

Bara vad som hände i helgen. Eller rättare sagt i går och i dag.

På söndagen äntrade jag Cinderella, ett kryssningsfartyg som låg förtöjt i en hamn på ostkusten.

Tillsammans med ca hundra andra skrivarsjälar ville jag lära sig mer om författaryrket.

Till vår hjälp hade arrangören, tidningen Skriva, anlitat ett antal föreläsare; några bästsäljarförfattare, en erfaren förläggare samt gräddan av rikets skrivarcoacher.

Mycket har jag lärt mig av mina amerikanska handböcker, men tack vare kompletterande visdomsord från branschens olika representanter, föll i princip alla pusselbitar på plats.

Det är möjligt att man aldrig kan bli fullärd, men jag känner mig fullärd, och det fyller mig med energi. Om jag blev ansluten till elnätet just nu skulle någon av reaktorerna på Ringhals kunna stängas ner utan att det skulle inverka menligt på Sveriges elproduktion.

Det uråldriga berättandet

Kanske var det så att det var vid lägereldarna som människans språk utvecklades från larmläten och lockrop till avancerad kommunikation.

Han satt och tuggade de sista bitarna grillat kött. Beskådade de andra gruppmedlemmarna. Funderade på vad som försiggick i deras huvuden. Funderade på vilka dessa medmänniskor egentligen var.

Kvinnan med rivsåren i ansiktet och på axeln. Vad för slags djur hade hon mött? Hur hade hon lyckats överleva attacken?

Mannen med den märkliga huvudbonaden. Varför hade han den? Vad betydde den för honom?

Kvinnan som han en gång sett skära sig med flintasten i handlederna. Vad för slags sorg bar hon på? Lindrade den fysiska smärtan den psykiska?

Mannen som brukade titta mot himlen och stryka sitt långa skägg. Vad fick han ut av det? Hade han genom detta uppnått insikter om himmelselden, himmelsvattnet, vindarna och nattljusen?

Kvinnan som satt bredvid. Skulle hon samtycka om han höll om henne? Skulle muskelberget som kysst henne de senaste kvällarna också samtycka? Var den mannens eventuella samtycke relevant? Kunde den mannen äga henne precis som han ägde sitt halsband och sin påk?

Den här gruppen människor. Vilka var de? När upptäckte de att åtta lejon smög sig närmare i skydd av mörkret och det höga gräset? Vad kunde muskelberget göra när tre lejon satte sina käftar i hans kropp och slet loss stora stycken?

Gruppens enda överlevare, kvinnan som strax före attacken dragit sig tillbaka till en avlägsen klippskreva för att i ensamhet skära sig i sina armar, träffade sedermera på nya människor och upptogs i deras flock. En kväll, många år senare, bestämde hon sig för att försöka berätta för dem om allt hon varit med om, både från livet i den gamla gruppen och i den nya flocken. Kväll efter kväll försökte hon förklara. Med tiden lyckades en av de andra fatta någorlunda, och långt senare återberättade den människan kvinnans livsöde för andra samt lade till ett antal anekdoter från sitt eget liv. En tredje person tog sedan över budkaveln. Somt föll i glömska. Annat förvanskades utan uppsåt till det. Något var en ren fantasi. Men åhörarna blev fler och fler, och dessa ville i sin tur berätta historier för andra. Självupplevda eller uppdiktade historier: det spelade ingen roll. Efterfrågan på ständigt nya berättelser samt repetitionsberättande av klassiker tycktes omättlig.

Kvinnorna runt omkring

Utmed väggen av speglar med instuckna svartvita fotografier och kolorerade vykort, inramade av glödlampors vita ljus, stod ett långt bord, grått av många års mjuka fragment av mascara, ögonskugga, puder, rouge och läppstift.

Slitna stolar, sexton stycken, en del med detaljer av mörkgrönt eller vinrött läder, stod längs bordet. En del prydligt placerade kloss an mot bordskanten, andra lite snett, och en av dessa med ett par nylonstrumpor hängandes över stolsryggen.

Mitt i det stora rummet, under en väldig kristallkrona med levande ljus, stod ett runt bord av ek. Ovanpå hade någon lagt en vit nymanglad duk och slätat ut vecken med rentvättade händer. En annan hade ställt fram silverfat med snittar och salta kex. En tredje hade diskat glas, torkat dem för hand och burit ut dem fyra och fyra från köket.

Husets ägarinna, en flerspråkig dam av okänd ålder och med djupt dekolletage, gick in i sovsalen, sträckte täckena på de åtta dubbelsängarna och drog för gardinerna något så att månskenet målade tre pelare över bäddarna och det bonade golvet. Hon stängde även dörrarna till de fyra klädkamrarna samt dörren som ledde ner till vinkällaren, lektionssalen och träningslokalen. Därutöver öppnade hon dörren till spiraltrappan som ledde upp till gästrummet. Hon hade gjort det så många gånger förut, men var gång var hon lika spänd på vem gästen skulle vara: kanske en optimistisk nybörjare eller en som kört fast utan att någonsin ha lyckats eller kanske en som tidigare lyckats men som nu sjangserat.

Vid det runda bordet i det stora rummet stod de femton inneboende och rättade till varandras utstyrslar och berömde varandras skönhet. Pendeluret på väggen slog åtta slag. Sorlet tystnade. Endast spraket från björkvedsbrasan i den öppna spisen hördes. Ägarinnan stegade fram till det avlånga sminkbordet och sköt in stolarna, höll upp nylonstrumporna, nämnde ett namn och hötte lite grann med fingret, rullade ihop nylonet och gömde det bakom ett smyckeskrin.

Så hördes hästar gnägga från gårdsplanen. Ägarinnan gjorde ett tecken till de för kvällen inhyrda underhållarna, som satte igång med Beethovens Ode an die Freude. Där var en mager pianist klädd i vit frack och med sitt mörka bruna hår uppsatt i en knut. Hon blundade samtidigt som hon spelade. De övriga underhållarna utgjordes av en kör på tre damer i korta svarta klänningar. Den ena damens renrakade bronsfärgade huvud glänste lika mycket som hennes kollegas svarta pagefrisyr. Den tredje unga damen hade blont lössläppt hår ner till midjan.

Ägarinnan klev ut i hallen och öppnade ytterdörren. Nedanför terrassen stod ett fyrspann av blanksvarta hingstar och en svart vagn. Kusken i sin höga hatt satt kvar vid tömmarna, medan en betjänt hoppade ur vagnen och höll upp dörren för sin herre.

– Så, det är alltså Ni, sa ägarinnan. Välkommen till min enkla boning. Hoppas att Ni kommer att trivas eller våndas, det som bäst kan tjäna Ert syfte!

– Tackar, tackar! Får jag alltså komma in?

– Ja. Kom in så som många före Er kommit in.

Herren följde efter ägarinnan, som i det stora rummet ställde sig bland sina inneboende. Herren tog och kysste deras händer medan de log och neg.

Damerna i kören hälsade han på med små nickningar. De blinkade till svar samtidigt som de fortsatte sjunga. Den blundande pianisten fick han dock ingen kontakt med. Han ställde sig bakom henne, smekte hennes kinder, luktade på hennes parfym och kysste hennes hals. Inget av detta hindrade henne från att även då framföra stycket klanderfritt.

Så gick herren i riktning mot hallen, tog av sig sin vita vänsterhandske och knäppte med fingrarna. In trädde hans betjänt med en koffert i famnen. Herren öppnade kofferten, plockade upp små presenter och lade dem en och en i höjd med varje stol längs sminkbordet.

Herren sade: – Betjänt, gå ut till stugan vid stallet. Där sitter redan kusken och kalasar på gröt och bröd och öl. Gör honom sällskap vid bordet och håll elden i kakelugnen vid liv fram till midnatt.

Betjänten bugade, vände på klacken och bar ut den tomma kofferten.

Ägarinnan bad så herren slå sig ned i en fåtölj bredvid den öppna spisen.

– Sitt här nu ett tag och se oss äta, dansa och dricka. När tiden är inne, när Ni känner att det är dags, ska jag visa Er vägen till gästrummet.

Herren betraktade allt som spelades upp framför hans ögon. Efter någon timme, när en kvinna i hans knä matade honom med rostbiff, kände han att han var redo.

Han fattade tag om kvinnan, lyfte upp henne samtidigt som han reste sig, ställde henne på golvet och utbrast med hög röst, – Jag är redo!

Ägarinnan, som legat på flygeln och sjungit med i Édith Piafs La Vie en rose, gled ner från flygeln och vinkade in sin gäst till sovsalen. Månskenets tre pelare hade börjat söka sig mot ena väggen och belyste de nedre stegen av spiraltrappan.

– Det här är sovsalen, men Er säng, Er stol och Ert skrivbord ligger på nästa våning. Gå uppför trappan där.

Herren gjorde som han blivit tillsagd.

– Vill Ni ha dörren lite på glänt?

– Ja, tack, det blir alldeles utmärkt, ropade han uppifrån gästrummet.

Där var lågt i tak och luktade instängt. Ett litet fönster vette mot en äng och en näckrosdamm. Han öppnade fönstret på vid gavel och en svag varm bris sköljde över hans ansikte. Vid horisonten såg han ljusen från staden. På skrivbordet låg mängder av pennor och rejäla buntar med vita ark, flankerade av ett par fotogenlampor. I hörnet stod en jordglob vars nationsgränser antydde att den var tillverkad strax efter Wienkongressen 1815. Det fanns en bokhylla i rummet fylld av uppslagsverk och annan facklitteratur; Encyclopaedia Britannica, Nordisk familjebok, tyska verk av Kant, Fichte, Hegel, Schopenhauer och en massa annat. På rummets gulnade tapeter och vita snedtak över sängen fanns rikligt med klotter i såväl bläck som blyerts. Någon hade med ryska bokstäver skrivit, Polina Polina Polina! En annan hade ritat ett hjärta och i det skrivit, Fräulein Bürstner. En harang deklarerade, D. H. Lawrence was here. Och nästan nere vid golvlisten hade någon skrivit på snedden, Det är synd om människorna.

Herren satte jordgloben i snurrning, slog sig ned vid skrivbordet och valde ut en penna.

Drygt tusen ord senare hängde han av sig kavajen på en krok, knäppte upp skjortan, tog av sig skor och strumpor, lade sig att vila på sängen och föll i sömn.

Vid tvåtiden på natten väcktes han av skratt nerifrån sovsalen.

Han tog en fotogenlampa i näven och klev barfota ned för de kalla trappstegen av sten.

Sängtäckena låg orörda. Skratten kom från en av klädkamrarna. Där inne befann sig två av körsångerskorna. De provade hattar och gick med överdrivna mannekängrörelser i klädkammarens långa gång. När de fick se herren tystnade de. Men så satte de en stor hatt på hans huvud. Det var en ganska vidbrättad hatt fylld av påfågelfjädrar och hallonbuskar. Ja, det var helt enkelt ingen hatt för en karl som han. Damerna slog sig på låren av skratt och lutade sig glädjegråtandes till höger och vänster. En av dem vinglade till, grep tag i några klänningar som hängde på galgar och lyckades riva ner en drös med kläder över sig. Hennes kamrat skrattade, rev ner ännu fler kläder över kamraten och kastade sig på högen.

Herren stängde dörren till klädkammaren och gick ut i det stora rummet.

Pianisten låg med ansiktet över pianotangenterna i kvällens sista ackord. Under pianostolen låg två tomma champagneflaskor.

Den blonda körsångerskan satt grensle över en sminkstol och slumrade med en vinflaska löst hängandes i handen.

– Var är resten? undrade herren, stoppade ett salt kex i munnen och sköljde ner det med en slatt rosévin.

Så gick han upp till sitt rum igen och hörde röster genom fönstret. Han lutade sig över skrivbordet och tittade ut. Två och två satt kvinnor nakna och red barbacka på de svarta hingstarna som galopperade fram och tillbaka över ängen. Husets ägarinna stod på en stenbumling iklädd ett björnskinn och såg ut att åkalla högre makter. Runt stenen dansade de övriga sju kvinnorna ringdans i nattlinnen. Kusken och betjänten sprang också de omkring. Till en början jagade de hästarna, men när de insåg det meningslösa i det hela, bankade de ner en påle i ängen och lekte irländsk julafton. Den förste sprang i vägen för hästarna och blev ihjältrampad. Den andre ville inte vara sämre och sprang ner i näckrosdammen och drunknade.

Herren stängde fönstret och tog sig åter an skrivandet.

När gryningsljuset bredde ut sig över nejden var ängen tom, men på skrivbordet låg papper fyllda av text.

Så klädde herren på sig ordentligt, stoppade manuset i kavajen och tog trappan ner till sovsalen. Några av kvinnorna låg och sov. Andra satt i det stora rummet och åt frukost.

Ekbordet dignade av ostfrallor, frukter och nygräddade våfflor. Herren plockade en tallrik full och tog även med sig en karaff apelsinjuice till fåtöljen.

In i rummet kom en ung man som sålde tidningar. Herren köpte Göteborgs-Posten, The Times, Die Welt och Le Monde, vecklade ut dem i knät och spillde brödsmulor i dem.

Den långhåriga blondinen som suttit grensle över sminkstolen vaknade till liv, vände sig om, satte sig tillrätta mot spegeln och började fläta sitt hår.

Så trädde kvinnan i björnskinnet in i rummet och hällde en hink vatten över pianisten, som då satte igång att spela samtliga kompositioner av Chopin.

En av de inneboende som kände att hon inte gett tillräckligt med inspiration till husets gäst, demonterade huset tegelsten för tegelsten, möbel för möbel så att bara grund och bjälkar, piano och pianostol stod kvar. Herren bjöd då upp henne till dans.

– Ska vi?

Hon svarade inte, men lät sig följa med i hans famn. De andra kvinnorna makade på sig så att de bildade en ring av åskådare runt det långsamt dansande paret.

En efter en gled manussidorna upp ur herrens kavaj och virvlade som bleka höstlöv i skyn.

Kusken reste sig ur ängens jord. Betjänten kravlade upp ur näckrosornas damm. De spände hästarna för vagnen och körde tillbaka till staden.

Mannen och kvinnan hörde pianots musik, melodi för melodi, men när solen stod som högst på den grådisiga himlen fanns varken piano eller åskådare i närheten. Paret förde sina bara fötter på en liten gläntas låga gräs i en skog som växte sig allt närmre dem. Och tonerna, de ljöd kraftigare och kraftigare i denna trädpelarnas sal.

En novell av Håkan Tendell

Den dagen då hon kom

En dikt en kväll av Håkan Tendell

Stadens himmel försökte själv behärska sig.

Små fuktsamlingar snarare än riktiga droppar.

Han hade sett henne sväva länge.

Till havs är en flotte en ö.

På fjället är en stuga en borg.

I tomheten betyder handtaget allt.

Hon ömsade skinn för att bli fri.

Frihet. Ensamhet. Stillhet.

Livets historia.

Skriven på hennes kropp.

Hennes kinder

bar med sig livets värme

den dagen då hon kom.

The noble art of novel writing: The Tendell method

Do you need to read this?

Seven billion humans don’t. Either because they already are successful authors or because they are preoccupied with other things than writing novels in their spare time.

It is my wild guess that only one in a thousand actually try to write novels. A whole lot more probably have dreams concerning novel writing, but it stops there.

Now is the time when you need to identify yourself.

Are you a novel writer?

YES / NO

Reading the rest might take a while, and there are so many other things to do that perhaps can make your life even more worth living, so please confirm: Are you sure that you are a novel writer? Do you really want to get published?

YES / NO

Initializing…

Connecting cyberspace with human…

…

…

Welcome!

You’re one in a thousand on planet Earth.

You are gifted, talented, basically made of the right stuff.

You are an amazing creature.

You are capable of writing awesome things.

But, hey, it’s hard to get published.

Yeah. As if you didn’t know already …

Have many times have you been turned down?

One time? Two times? More?

And it will never happen again, right?

Yeah. You’ll show them …

You’ll show them that you can write.

You can write a good novel.

No. Not a good novel. You can write a goddamn bestseller.

Yeah.

All you have to do is relax and listen to my advice.

Who am I?

I’m a guy who is writing a bestselling novel.

How do I know it will sell?

I realized it last night when I took my creating method and made some serious changes to it.

If anyone else can benefit from my method, it’s my pleasure. I know what it’s like to be a writer and getting letters of rejection.

I deserved the ones I got.

As a writer, I wasn’t ready.

But now, I feel more ready than ever.

THE TENDELL METHOD

First: Decide the genre and stick to it. If the novel can be presented belonging to a certain genre, it’s easier for a potential reader, who for the moment prefers that genre, to assume that the novel will fulfill her or his needs.

Second: Figure out the basic story, with or without having an idea of how it’s gonna end. Just create the main character or characters and the main conflict or conflicts. Write a short text that could use as a teaser on the back of the book or at the internet book selling site. If you can’t make that text sound interesting, it has probably to do with lack of real conflict in the story.

Does the character want something to happen or stop something from happen? Is it very important to her or him? So important that she or he is ready to fight for it? Is there someone or something that hinders her or him from easily achieving what she or he wants to happen or not to happen? Who? What? A gangster squad? The authorities? An army? A rival? A predator? Demons? Zombies? The characters moral compass? A promise? A contract? Lack of money? Lack of food? Lack of fuel? A storm? A fire? An asteroid the size of Belgium?

Make sure you create a story that can result in an interesting teaser. That teaser will help you to stay focused when constructing more details of the story. If you use the teaser in the letter to the agent or the publisher it will also increase your chances of getting your whole manuscript read by that agent or publisher.

Third: Write a synopsis. Three pages. Fifteen pages. Who cares? What matters is that you get a grip of the whole novel, including the end.

Choose an end that both completes the story and admits the story to evolve into a trilogy. If the first book becomes a bestseller, number two and three will almost automatically result in high sales. Publishers love high sales. What about you?

Fourth: You have a genre, you have a teaser, you have a synopsis. You are ready to write a novel. Now, go for it! Your words might suck. It doesn’t matter. Write thousands of words that suck. Fifty thousand. That will be enough for a start, but if you have more words in your blood, pour those words out on the pages. But do not go beyond one hundred thousand words. Enough is enough. Less is more.

Fifth: Keep chapters short. Approximately no more than one thousand words long. If you have chapters that are too long, split them. Each and every chapter don’t have to end with a brilliant cliffhanger. The chapter size itself can help the novel to become a page turner, because when the reader soon finds out that the book is made of short chapters, it’s easier for her or him to decide that she or he will probably have time to finish one more chapter before the subway train arrives at 34th Street, before gate 17 at the airport opens for boarding or before it’s time to put the book on the bedside table (and you want them to read just one more chapter, and then just one more chapter, and then just …)

A reader who makes it to the last page and feels good about the experience might talk with enthusiasm about it to others, and that kind of recommendations might have an even greater effect on sales than any marketing budget.

Sixth: Edit your novel four times, each time with a different focus. The focuses are drama, dialogue, description and rhythm.

Drama.

Are there enough reason for your characters to do what they do? If not, give them that reason.

Are things going too well for them? Make them suffer more. Create more conflicts, obstacles, dilemmas.

Are the characters three-dimensional? Do the good guys have dark sides? Are the bad guys nice sometimes? If not, make some change.

Dialogue.

Do your characters have individual ways of expressing themselves or is it you who talk all the time? Think about it.

Do every dialogue have one or two lines that will become cult? Ok, that was a tough one, but are there any memorable lines at all in your novel? Hard, cool, crazy or witty lines that someone in the real world would like to repeat with her or his tongue?

Are long dialogues combined with action so that the reader is reminded of where the characters are or what they are doing while speaking? If not, make dialogues more alive by putting in some action now and then, he said and handed her the bread basket. Oh, now I get it, she said and took a parmesan oregano.

Description.

Are your characters described with enough personal traits (hair, face, body, clothes, footwear, accessories) (no need, though, to use all of them) so that a reader probably could have pointed out a character accurately in a photograph of the character and seven random people lined up against a wall? Make your characters identifiable and thereby more alive.

Are time and place and light and sound and smell and taste and touch not only described as facts, but sometimes also in terms of how they affect the minds of the characters? Try it.

Rhythm.

Take a timeout. Then read your novel aloud and make adjustments.

Make it whenever you feel like, hmm, this ain’t got the flow.

Help your readers flow through the world you create for them.

Do your magic.

I wish you the best

Håkan Tendell

Världens åttonde underverk

Det är en vacker fontän, det är det. Små fontäntorg och små parker fyller sin funktion på markytan här och var i staden, men det där nästan omättliga behovet av grönytor som en del har, hur skulle man kunna tillgodose det behovet mitt i en storstad utan att göra avkall på att en stad för att vara en stad också behöver innehålla en massa byggnader? Lösningen är lika enkel som den är genialisk: Anlägg parker och liknande på taken till nya byggnader. Och bygg parker på de gamla husen också, där det är möjligt. Ovanpå Nordstan skulle man till exempel kunna anlägga både kohagar och ytor för solbad och picknick. Ja, varför inte till och med anlägga en sjöliknande utomhusbassäng i parken ovanpå Nordstan? Endast stålets bärighet sätter gränsen för hur staden kan utvecklas i den tredimensionella verkligheten. Göteborgs stadskärna kan få rum med allt: fler bostäder, fler kontor, fler butiker, fler restauranger, fler hotell och mera grönt.

I dag presenterades mitt förslag i Göteborgs-Posten (se nedan). Jag håller tummarna för att det blir en ordentlig respons. För det mesta drabbas ju mina samhällsdebattinlägg av liknande öde som mina skönlitterära alster. De passerar förvisso inte obemärkt förbi, men några svallvågor ger de aldrig upphov till. De är som barkbåtar i älven. Några människor skymtar dem, och varje gång någon berörs på något slags berikande sätt, har mitt skrivande varit meningsfullt även om det aldrig gav mening åt de stora massorna. Och när jag skrivit något som inte gjort någon människa glad, ja, då är det i sin ordning att texten långsamt sugs ut i Kattegatts djup, landar på bottnen och löses upp i sina beståndsdelar; papper, bläck, fragment av meningslösheten.

Stunder av passion

Lördag kväll. Över hela jorden känd som kvällen då en del män och kvinnor gör det de gillar allra bäst: skriver romaner.

För så är det, att när jag väl kommer igång, när jag väl äntrar världen i min roman och glömmer bort den verkliga, när jag träder in i karaktärerna och glömmer bort mig själv, då känns det himla skönt.

Vid niotiden började jag skriva, och nu är jag nöjd för i natt. Det är på helgerna det stora framåtskridandet ska ske. En vanlig vardagskväll kan det vara svårt att träda in i den andra världen. Ibland går det, ibland redigerar man bara någon mening, ibland låter man det vara helt och hållet.

Under det här passet skrev jag 1 300 ord på min roman. Det är 1 300 fler än vad jag skrev på min roman under hela veckan som gick. Det är på helgerna det ska ske. Och det får ta den tid det tar. De här 1 300 orden var av hög kvalité. Det var hårdkokt, det var humoristiskt, poetiskt och erotiskt. Ja, det var kanske rentav på bästsäljarnivå. Det kändes i alla fall så.

Uppenbarelsen i Palmhuset: Den bibliska skapelseberättelsen skrevs av en kvinna

Egypten brinner. Syrien brinner. Där människor vistas lurar den onde i grönskan.

Den bara kom till mig. Från ovan, från fjärran, från var som helst: uppenbarelsen.

Jag stod i Palmhuset i Göteborg och blickade ut över paradisets skönhet när jag insåg att det var en kvinna som diktat raderna i skapelseberättelsen.

Världens tillblivande beskrivs inte i naturvetenskapliga termer. Det är poesi från en kvinna som suttit på sitt rum i skenet från en fackla. Med kilskriftens verktyg i sin hand har hon genom det glaslösa fönstret studerat månens vandring över himlavalvet och tryckt tecken i sina lertavlor.

Hon är kär i en man. Men det är förbjuden kärlek. Föremålet för hennes längtan är inte densamme som hennes fader valt ut åt henne. Hon är kär i en man som saknar både resurser och makt. Hon har umgåtts med mannen, studerat honom i smyg, kan inte sluta tänka på honom. Om de ska få en framtid tillsammans måste de rymma, fly till skogen, leva på kärlek och luft och vad naturen har att ge. Hon vill göra allt för honom, men det rådande samhället och de rådande gudarna upplever hon inget stöd från. Hon önskar att det fanns en gud som var mäktigare än alla de andra, och att den guden var på hennes sida. Hon önskar sig den guden och ser för sitt inre hur den mäktige guden skapar en värld där hon och hennes älskade kan få leva lyckliga.

”Herren Gud sade: ”Det är inte bra att mannen är ensam. Jag skall ge honom någon som kan vara honom till hjälp.”

Samtidigt som kvinnan skapar en drömvärld till sin egen hjälp för att våga ta det avgörande steget är hon realist och inser att livet i skogen inte skulle bli så paradislikt. Hon vill skaffa barn med sin älskade men fruktar förlossningen som hon hört så mycket historier om. Ja, hon har inte bara hört historierna, utan även skriken. Utan barnmorskor till hjälp, vilka svåra stunder väntar henne inte där ute? Hennes drömvärld faller till marken, men hon plockar upp den igen och gör den trovärdig så att hon skulle kunna klamra sig fast vid den i nya stunder av tvekan och tvivel.

För att hon och mannen kommer att trotsa samhällets normer ska de straffas av Gud.

”Till kvinnan sade han: ”Stor skall jag göra din möda när du är havande, med smärta skall du föda dina barn.”

”Till mannen sade han: ”Du som lyssnade till din hustru och åt av trädet som jag förbjöd dig att äta av, förbannad skall marken vara för din skull. Med möda skall du hämta din näring från den så länge du lever, törne och tistel skall den ge dig. Du skall äta av växterna på marken, du skall slita för ditt bröd i ditt anletes svett tills du vänder åter till jorden.”

För var kväll som gick utan att kvinnan vågade ta steget skrev hon i frustration på sin berättelse. Lät den bli mer och mer detaljerad. Lånade lite stoff från Gilgamesh-eposet,  avsnittet om syndafloden. Hon våndades, krossade sina lertavlor, men samlade sig och skrev nästföljande kvällar rent berättelsen, från skapelsen till Adam och Eva, vidare över Guds vrede och utplånande av världen till Noa och den nya världen. Så packade hon ett par väskor, lade lertavlorna på sängen, klättrade upp på bordet, ut genom fönstret och skyndade bort till sin älskades enkla boning.

Morgonen därpå fann en tjänare lertavlorna på hennes säng. Det blev allmän uppståndelse i staden, man gick skallgång för att hitta kvinnan. Mannen struntade man i. Men hittade man honom skulle han naturligtvis halshuggas. Hon skulle få en mildare påföljd. Spöstraff. Femtio rapp. Fadern ville inte sänka hennes värde på giftasmarknaden alltför mycket. Samtidigt ville han statuera ett exempel så att inte hans andra döttrar skulle få för sig att de utan konsekvenser kunde följa sitt hjärtas röst. Det var en fråga om släktens heder.

När man gett upp sökandet efter kvinnan var fadern beredd att slänga bevismaterialet, men en rik köpman och litteraturälskare vid namn Abram köpte den gripande historien för en summa av trettio getter. Han inspirerades så av dels det monoteistiska tänkandet, dels tanken på att lämna staden Ur, att han bestämde sig för att söka sig ett bördigt stycke land och bli grundaren av en ny religion. Sedermera ändrade han sitt namn till Abraham.

Detta var fyratusen år sedan. I dag gick jag hem från Palmhuset, sneddade över Kungstorget, stannade till vid en scen där musiker från Rajasthan uppträdde. Dokumenterade dem en stund och lämnade sedan torget. Hörde hur trummorna blev vildare och publikens jubel allt högre. Ångrade att jag inte stannat kvar, men ville samtidigt hem för att nedteckna min revolutionerande insikt om att det var en kvinna som skrev de första kapitlen i Bibeln.

Högaktningsfullt

Er tillgivne

Håkan Tendell

Hur fort kan man skriva en roman?

Renovering av Stenpiren. Gbg.

Under natten till idag passerade jag 30 000-strecket. Antal ord i min roman. Ej levnadsår.

I förmiddags såg jag för övrigt ett inslag på BBC News om världens äldsta människa. Man har hittat honom levandes i en bergsby i Sydamerika. Blott 123 år gammal knallar han omkring i sin hipsterlook och andas frisk luft, dricker rent vatten och äter vilda djur.

Om jag ändå bara visste hur lång tid jag har på mig att skriva.

Igår tog jag ett glas vin i Kristallsalongen på Stora Teatern och diskuterade manusskrivande med ett par författare; Emma Nordlander (nyss debuterad med Kattbarnen) och Louise Halvardsson (slog igenom för några år sedan med Punkindustriell hårdrockare med attityd). By the way, Louise, your hair is beautiful. Ok, så jag frågade Emma hur många ord hennes roman var på, men detta var henne obekant. Sidantalet uppgick emellertid till 173. Om vi antar att en sida i snitt innehåller 300 ord innebär det att den färska romanen ligger på ca 52 000 ord. Det är ju strålande nyheter. Man behöver inte nå upp till åtminstone 80 000 ord för att komma ifråga för publicering. Detta hade jag naturligtvis kunnat konstatera om jag begrundat sidantalet i allt nyutgivet, men världen är full av distraktioner och ibland behövs det att beviset hamnar framför en för att man ska komma till insikt om eller bli påmind om verkligheten.

Om en del säger minst 80 000 och andra säger minst 40 000 och den bok jag läser just nu, The Day of the Locust av Nathanael West, är, låt säga, på ca 54 000, och med allt vi känner till om uttryck som don’t count every word, but make every word count och liknande i den eviga frågan om hur lång en roman bör vara för att ha god chans att bli publicerad, hur många ord lång bör jag då se till att min roman blir?

Verkar inte 55 000 vara lämpligt?

Jag tycker också det.

Det innebär att jag redan har skrivit över hälften av manuset. (Bra jobbat!)

Det innebär att det är realistiskt att jag kan få manuset klart snart. (Javisst!)

Hur fort kan det gå?

1 000 ord per dag kräver 25 dagar.

1 500 ord per dag innebär 16 och en halv dag.

2 000 ord per dag 12 dagar.

3 000 ord per dag drygt en vecka.

Mitt rekord för en dag ligger på 6 000 ord. Mitt näst bästa resultat är 4 000 ord. På bronsplats vet jag inte, för jag har inte haft anledning att tre gånger i mitt liv fascineras av egna topprestationer inom skönlitteraturens område. Detta spelar ingen roll. Nu är det bara att blicka framåt.

Nutida författares dilemma

Ni har kanske redan hört talas om det: de utvalda människorna som just nu traskar omkring på jorden iförda röststyrda glasögon, med vilka de kan fotografera eller filma just det som deras ögon registrerar, och i realtid sprida foto och film till andra människor på jorden.

Vi kan bara ana oss till hur dessa behändiga apparater, Google Glass, kommer att användas framöver.

Föreställ dig OS-finalen på 3 000 m hinder i Montreal 1976. Och föreställ dig att du hade kunnat välja att se loppet genom Gärderuds ögon: sista varvet, den röda tartanen, de svartvita hindren, inför sista kurvan går du upp i ledning, vallgraven där framme, spikskon mot hindret vid vallgraven, luftfärden över vattnet, plasket vid fotisättningen, funktionärerna, vakterna, det exalterade folkhavet, vyn över upploppsrakan, det sista hindret, vägen ligger öppen för OS-guld.

Och föreställ dig att se samma situation som om du vore Baumgartl: hur du kommer närmare och närmare svensken, som inte tycks lägga märke till att hans ledning är hotad. Snart är du ikapp. Med den här farten har du stor chans att ro hem guldet. Sista hindret nu. Ni är jämsides. Men vad i helskotta? Röd tartan, huvet på sned. Och där är polacken förbi också. Nedrans!

Och i Malinowskis ögon: Guldstriden tycks vara över för din del. Det handlar bara om att ta sig i mål och inkassera en bronsmedalj. Svensken och östtysken får göra upp om guldet. Strax sista hindret. Men vad händer? Baumgartl faller! Bara inte trampa på honom nu och snubbla själv! Nej, det gick bra. Tack, gud! Och det kommer att bli silver! Jösses!

Ja, lita på att vi snart kommer att få se helt nya vinklar från hinderlopp, stavhopp och diskus med mera.

Och med en mer robust apparat tror jag att vi snart även kan följa Lotta Schelin hela vägen från ruschen i slutet av en viktig match, blicken mot krysset, blicken mot bollen, följandet av bollbanan och nätets rasslande, fansens vilda jubel, och hur hon trycks ned i gräset borta vid hörnflaggan av anstormade medspelare som kastar sig över henne.

TV-sport kommer aldrig mer att bli sig likt, men jag spår också utveckling av andra genrer. Att kunna följa andras upplevelser i detalj blir det nya svarta. I stället för att bara se en bild på någons lunch, kan man se hur lunchätaren beställer den, äter den, konverserar med lunchsällskapet och spanar in denna där som just träder in på restaurangen. Men vem vill se detta? Ja, det finns nog ingen hejd på vad folk kan vilja se. Vem kunde för tio år sedan ana att det skulle bli så populärt att läsa varandras dagboksanteckningar, att vilja skylta med att dessa kläder har jag på mig idag, denna lunch äter jag idag, detta filosofiska spörsmål grubblar jag på idag? Om tio år kanske man kan få följa med i folks sängkammare i realtid. Integritet, någon? Från 2003 till 2013 har världen förändrats. Förr ville folk knappt bli avslöjade med detaljer om sina privatliv. Idag försöker folk själva nå ut med en massa detaljer i mediabruset. Syns man inte, finns man inte, och år 2023 kommer gränserna att ha tänjts ordentligt för vad en del kan tänka sig att göra för att finnas till. Hur långt kommer jag själv att gå 2023? Det vill jag inte veta. Men 2023 kommer jag kanske tycka att det känns naturligt att mina läsare / tittare ska få se mig knäppa upp en kvinnas behå. Och vad ska bibliotekarien säga? Eller är hennes väninnor närvarande genom hennes ögon för att följa hur väninnan knyter upp slipsen och knäpper upp skjortan på mig, den äntligen debuterade romanförfattaren? Vad ska jag säga till henne?

– Är det bara du och jag här och nu eller har du gett access till hela svenska folket?

– Du har låtit dig raggas upp av en kvinna med glasögon. Du vet vad du har gett dig in på. Men om det bara är jag eller jag och utvalda vänner eller jag och hela planeten just nu, det vet du inte, och det kan du inte styra över. Frågan är bara: Gillar du läget eller vill du att jag ska gå?

– Stanna kvar.

– Ställ dig vid fönstret. Vrid lite på dig. Såja. Perfekt. Och så tar du av dig skjortan. Sakta. Såja. Och så kommer du hit till sängen. Mina följare föreslår annan musik. 23 % vill att du går ner på mig till This City Never Sleeps med Eurythmics. Är det ok med dig?

– Och 72 % av mina följare vill att du ska dansa för mig till Slave To Love med Bryan Ferry. Så så får det bli.

2023. En framtidsvison. Men vad vill jag säga med allt detta?

Jo, att det är lite komplicerat att skriva en roman år 2013 som kanske kommer ut på marknaden först år 2015. Hur kan jag veta hur stort genomslag glasögon som dessa kommer att få även i det vardagliga livet? Kommer 10 % eller 90 % av alla twentyandthirtysomethings att gå omkring med såna där år 2015? Om 90 %, hur kommer det i så fall att påverka folks vardagsliv? Och om jag inte kan räkna ut det och låta romanen präglas av den teknikutvecklingen, kommer min roman inte att vara fräsch. Det var lättare för forna tiders författare. Visst kom det uppfinningar i strid ström även då, men inte så himla ofta som idag.

Redan idag existerar det 3D-skrivare. Jag behöver få med sådana i romanen eftersom de år 2015 kommer att vara lika vanliga i svenska hem som mikrovågsugnar. Det är inte fakta, men det är min välgrundade gissning. Sedan har vi drönare. Genomslag för privatbruk kommer kanske att dröja, men när och i vilken omfattning kommer polisen att ha tillgång till sådana? Min gissning kommer att ha stor betydelse för realismen i min roman. Jag skriver trots allt en kriminalroman. Ponera att jag inte har med en enda drönare. Ponera att det i det svenska luftrummet år 2015 vimlar av drönare med uppgift att bevaka områden och förfölja misstänkta, kanske rentav attackera de misstänkta genom att spruta färg på dem så att de blir lätta att identifiera vid gripande i fall man tillfälligt skulle ha råkat tappa bort dem mellan platsen för gärningen och platsen för gripandet.

Den tekniska utvecklingen går oerhört fort just nu. Snart kommer material som kan göra soldater eller stridsvagnar nästan osynliga genom att ljuset från bakgrundsmönstret leds runt soldaten slash stridsvagnen som vatten leds runt en sten i en fors.

Alla romaner som är tänkta att vara samtidsromaner kommer kanske snart att betraktas som historiska romaner, för vem ska kunna förutspå allt som är på väg att ske?