Intervju med Sveriges hårdaste författare Håkan Tendell

juli 3, 2017 kl. 11:16 e m | Publicerat i Okategoriserade | 2 kommentarer

Du ser ovanligt fräsch ut. De senaste femton åren har du mestadels varit likblek. Nu är du knallbrun. Vad är det som har hänt?

Det är väl uppenbart. Jag tog en resa söderut och bestämde mig för att låta solens dödsstrålar måla min kropp.

Blev det nånting skrivet på resan?

Tusentals ord. Jag är som bäst när jag är iväg och verkligen kan glida in i författarrollen.

Du har varit hemma i Sverige en vecka efter det, fortfarande på semester. Har du kunnat skriva bra även då?

Inte ett smack. Den där resan slutade med att jag var helt dehydrerad. Du vet, min hud var som ett påslaget element dygnet runt. Sen dess har jag försökt återhämta mig, men inledningsvis hade jag så ont i halsen att det tog emot att dricka vatten, och så har jag dragits med hosta också. Jag är inte längre utmattad, men långt ifrån normal form. Än så länge har jag ingen panik. Det återstår en vecka av min semester. Kan jag bara så snart som möjligt, helst i natt, nå upp till åttio procent av min standardenerginivå, kommer jag att börja producera igen.

Du kanske festade lite för hårt där du var?

Tvärtom. På hela veckan drack jag tre Gin & Tonic, en halv flaska vitt vin, en burk cider och en burk öl. Jag till och med hällde ut resten av vinflaskan och en hel burk cider.

Varför då? Kändes det som att det var för mycket?

Dygnsgamla, rumsvarma grejer. Inget för mig. Dessutom var jag inte på Ibiza för att festa. Jag var där för att skriva.

Så du växlade i princip bara mellan beachen och skrivbordet?

Nej, jag var tvungen att göra nåt annat också. Hotellrumsväggar i all ära. Ibland behöver man gå ut på stan. Jag gick på ett par rejvställen. Riktigt häftiga lokaler. Futuristiska. Labyrintartade.

Inspirerade detta dig i ditt skrivande?

Det där kan man aldrig veta. Okej om man tar intryck av en konkret händelse bland människor och bakar in det i en scen, men det händer sällan. Mestadels tar man bara in en massa stimuli och så sker det saker undermedvetet som man inte har nån aning om hur det går till, mer än att det finns en känsla av att om man utsätter sig för nya intryck, dels från sin levande omgivning, dels från böcker, filmer, tidningar, konstverk, musik och sånt, gynnar det ens kreativitet mer än om man inte utsätter sig för nånting nytt.

Tror du att det är realistiskt att du kommer att skriva nånting på romanen i natt?

Nej.

Men kan du inte stålsätta dig? Trotsa de svåra omständigheterna och bara skriva? Du är väl Sveriges hårdaste författare?

Det är du som säger det.

Nej, det är du som säger det. Du gav ut en bok för några år sen som du döpte till Sveriges hårdaste författare.

Jag ska säga dig hur hård jag är. En kväll på den där ön satt jag nära vattenbrynet i skymningen och utövade mindfulness. Det var glest med folk. Ingen solnedgång att skåda. Stranden vette åt ostsydost, nåt i den stilen. Där satt jag alltså fridfullt och tittade på de små vågorna som sköljde in samtidigt som jag lyssnade på musik i min iPhone. I ögonvrån såg jag ett vitt djur komma rusande mot mig från sidan. Jag kastade ett öga mot djuret och konstaterade att det var en hund. Jag tänkte att det var en himla glad hund som med en sån hastighet ville rusa fram till mig för att hälsa på mig. Och jag liksom såg framför mig hur hunden strax skulle bromsa in och vifta på svansen och vilja bli klappad. Men den där rackarn var ute efter nåt annat. Den bara dunkade på mig i full karriär med hela sin kroppstyngd. Hoppet var i axelhöjd, så jag välte till lite grann, men när jag rätat upp mig, jag satt fortfarande ned, såg jag vildjuret vid mina fötter. Ilskna tänder. Sataniska ögon. En pitbull terrier. Inte fullvuxen, men heller ingen dununge. Den började bita på mitt smalben här och var. Instinktivt bestämde jag mig för att ignorera dess aggressivitet och behandla den med kärlek, så som alla djur förtjänar att behandlas. Jag började klappa den på ryggen och tala vänligt till den. Då bet den tag i min hand. Och så bet den mig i benet igen. Och i mina händer. Om vartannat. Inte kraftigt som för att slita loss köttstycken, utan mer som för att markera att den inte gillade mig. Min kärlek till den började väl också svalna något så jag fick in ett fint och mjukt strypgrepp på den bara för att hålla den på armlängds avstånd. När den biffige ägaren kom fram tog han ett ordentligt strypgrepp på sin hund och tryckte ned dess huvud i sanden och skällde på spanska tills hunden hade förstått alla meningarnas innebörd och intagit en blickstilla position. Så lyfte ägaren hunden i riktning bort från mig och kastade i väg en pinne som hunden satte fart efter. Själv försökte jag samla tankarna och bestämde mig för att sitta kvar. Ingen hund skulle bestämma var jag skulle sitta nånstans och utöva mindfulness. Men självklart borde jag ha räknat ut att om hunden skulle få springa utmed den där strandremsan, skulle den så småningom komma tillbaka samma väg. Det insåg jag först när hundägaren kom joggande med sin hund efter sig. Och när hunden fick syn på mig på nytt, galopperade den fram och satte käkarna i mitt smalben igen. Och i händerna. Och inte nog med det. Den var uppe i mitt ansikte och slet åt sig hörlurarna så att både de och iPhonen for ut i sanden. Då blev jag förbannad, men innan jag hann resa mig upp hade både hunden och hundägaren rusat vidare utmed stranden. Jag kände inte minsta mindfulness längre. Lämnade stranden muttrandes, svärandes. Bara lite blödandes. Skråmor här och var. Halva plåsterpaketet räckte gott och väl. Denna incident skulle senare visa sig ha en avgörande betydelse för botandet av min hajskräck. Jag hade inte badat i havet sen 1999, men då kände jag inte nån skräck, utan det var egentligen i början på 2000-talet som jag började reflektera över hur jag 1985 paddlat långt ut från land på en minisurfbräda, kan man kalla det, och att det var där ute i Stilla Havet, utanför Kaliforniens kust som jag blev varse att den stora vita hajen kunde vara rakt under mig, bakom mig eller var som helst i min närhet, hur jag greps av fullständig målmedvetenhet att ta mig in till land, men att detta inte fick gå så fort att plaskande uppstod, vilket hajar dras till, utan att jag med jämna armtag metodiskt skulle närma mig land. Efter Kalifornientrippen havsbadade jag alltså i ett och halvt årtionde till, men sedermera förstod jag hur vansinnigt det var att frivilligt vistas i samma naturbassäng som miljontals hajar. Nu häromveckan hade emellertid jordklotet snurrat runt solen så många gånger att mätarn visade 2017. Jag var på solsemester på nytt. Men bad ansåg jag vara uteslutet. Tills den där incidenten med pitbull terriern och ett nyhetsinslag påföljande dag som visade en tremeters blåhaj simmandes mitt bland panikslagna människor på grannön Mallorca. Nu får det vara nog, tänkte jag. Inga hajar ska bestämma om jag ska bada eller inte, och om de attackerar mig ska jag brotta ned dem och släpa upp dem på land. I morgon ska jag banne mej bada.

Gjorde du det?

Jag gick i vattnet till midjan. Dök framåt. Simmade under ytan. Kom upp med huvudet. Andades. Njöt. Underbar frihetskänsla.

Och ingen skräck?

Inte det minsta.

Du blev av med din fobi bara sådär?

Bara sådär.

Du borde ju åka runt och föreläsa om detta. Hur man botar fobier i ett nafs.

Nafs är ordet. Tack vare den där hundrackarns ihärdiga nafsande på min kropp väcktes nånting inom mig. Nånting som sedan kunde tillämpas på min relation till hajar. Frågan är bara om jag hade tur som upplevde hundattackerna och hajfilmklippet inom 24 timmar. Hade det kanske avgörande betydelse för att jag nu kan bada i havet igen utan fruktan? Alla kan förmodligen bota sina fobier, men kanske inte så lätt som jag kunde just den här gången.

I det militära kallades du Mannen utan fruktan.

Ja.

Kan du kallas det igen nu?

Egentligen skiter jag fullständigt i om jag kallas Mannen utan fruktan eller Sveriges hårdaste författare eller nånting annat. Mitt enda mål är att skriva bra grejer som folk kan ha nån behållning av.

Lycka till då. Hoppas att du kommer igång med romanskrivandet snart igen.

Tack.

 

Annonser

2 kommentarer »

RSS feed for comments on this post. TrackBack URI

  1. Enda målet uppnått! (om nu denna läsare får räkna sig till slutradernas ”folk”)! Blev frestad att prova på mindfulness. Det verkar så sjukt underhållande.

  2. Ja, man får kontakt med både sitt inre jag och yttre rymden på en och samma gång. Och blir ett med allt levande.


Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s

Skapa en gratis webbplats eller blogg på WordPress.com.
Entries och kommentarer feeds.

%d bloggare gillar detta: