Det är natt. Jag är ännu inte publicerad. Den är ännu inte publicerad. Romanen. Thrillern. Varför har jag ännu inte lyckats? Vad är det som krävs? En kvinnlig touch på manuskriptet. Eller en kvinnas läppar mot min hals. Någon som vidrör min själ och lockar fram det bästa.

april 12, 2015 kl. 3:33 f m | Publicerat i Okategoriserade | 3 kommentarer

Kapitel 1

Frank Nguyen gled förbi Järntorget i sitt tillfälliga skal av trygghet. Tyckte sig se Veronica överallt. Tjejen som sprang mot en spårvagns öppna bakdörr. Tjejen som stod lutad mot en stolpe med en brun flaska hängandes mellan fingertopparna. Svarta kappor. Mörka lockar.

Kom in på Parkgatan. Kollade på klockan. Passerade stenfasader från la belle époque. Heden. Parkering. Förflyttade sin långsmala kropp till korsningen Vasagatan/Avenyn.

Neonljus, limousiner, höga klackar.

Ingen Veronica.

Basgångarnas ljudmatta letade sig ut genom dansgolvens fönster.

Göteborg. Sista helgen i mars. Söndagen två timmar gammal. Franks svarta lugg fladdrade. På kinden kom något vått. Regndroppe eller ölskvätt. Han brydde sig inte. Ville bara hitta sin Veronica. Ta henne hem.

På en trottoar brottade två dörrvakter ned en kille. Fick i sin tur sparkar och slag av killens kompisar. Andra krogars vakter anslöt för att röja upp i röran. Hundrakilosknän pressade kaxiga gossar mot granitplattor och gjutjärn. Från andra sidan gatan hördes ljudet av en flaska som krossades mot en paviljong.

Sju minuter över den avtalade tiden. Frank släppte greppet om bilnycklarna i den marinblå duffelfickan och drog upp sin iPhone. Textade, ”Var är du?”

”Mcd.”

”På Avenyn?”

”Kom.”

Hans nyputsade skor tog sikte mot hamburgerhakets mörkgröna flagga.

 

Kapitel 2

En stulen Audi svängde av E6:an vid Ullevimotet. Forsade i laglig hastighet utmed asfalten in mot city. Stannade för rött ljus.

I vänsterfilen bromsade en polisbil in.

De två killarna i Audin sneglade på varann. Vred sedan tillbaka huvudena till ursprungsposition. Benen på killen i passagerarsätet började skaka. Föraren daskade till honom på låret.

Det pysande bromsljudet från en lastbil som stannade till bara en decimeter bakom Audin fick den ena polisen att vrida sig lite grann bakåt för att kolla läget. Audins förare sneglade på polisen. Deras blickar möttes. Polisen tog upp en ficklampa och lyste genom rutorna på Audins förare. Ansiktet i profil. Orörligt.

Fortfarande rött ljus. Över en minut. Lastbilsföraren varvade dieselmotorn.

Ut ur Gårda brandstation femtio meter därifrån rullade en armada av brandbilar och ambulanser. Blåljus och sirener slogs på. Polisbilen hakade på i slutet av kolonnen.

Föraren i Audin sa till sin kamrat, ”Okej, när vi närmar oss Lorensbergsgatan är det upp med hooden som gäller. Du måste kolla ordentligt. Är det bara en eller två på gatan, tar vi dem. Om det är fler eller noll, kör vi runt och börjar om på nytt. När jag stannar måste du hoppa ut direkt. Du måste öppna dörren redan när jag bromsar. Repetera.”

”Jag hoppar ut innan du har stannat. Flashar kniven.”

 

Kapitel 3

Frank letade bland borden på bottenvåningen. Tonårsbrudar med rosa tuggummimunnar. Tre män i frack och höga hattar. En skäggig man i täckjacka, lutad mot väggen. Stängda ögon. En tax vid mannens fötter. Den vred på huvudet när Frank passerade den.

Uppe på övervåningen stod en kille och tryckte på en pump. ”Fan, är det slut i den här också?”

Ett lysrör blinkade.

Frank tog ett steg åt sidan när ketchupälskaren började vifta med armarna.

Han noterade att Veronica och hennes väninna Emelie satt borta vid fönsterbänkarna med utsikt över stadens puls. Smög upp bakom Veronica och lade händerna på hennes axlar. ”Jaså, det blev ingen sallad för damerna i dag?”

”Aah! Vad du skräms! Gör inte så där! Oh, my God.”

”Förlåt, det var inte meningen att-”

”Sätt dig. Vi väntar på Emelies ragg. Sen kan vi gå.”

”Det har varit en lyckad kväll, förstår jag?”

”Du kan ta resten av mina pommes. Jag orkar inte mer.”

”Mina också”, sa Emelie och började suga och smacka på sina fingrar.

”Ja, om ni trugar, så.”

”Vad tycker du, Frank”, sa Emelie och torkade fingrarna med en servett, ”Ska jag ha håret … så här … eller så här?”

Han studerade Emelies platinablonda hårsvall och plutande läppar. Sökte sedan kontakt med Veronicas mörker.

”Det är svårt att säga, Emelie. Jag är ingen expert.”

Två klonade modeslavar gled upp bredvid Frank och trängde undan honom lite grann. ”Där är ni ju! Hallå, eller!” sa den ene och lade en arm om Emelies hals. ”Här har ni liraren jag pratade om. Pokerkungen!”

”Vem av er är min biatch?”

”Nej, mannen. Det här är fina brudar. De kräver lite stil.”

Pokerkungen rapade. Bjöd på doften av grillad chorizo med senap och rostad lök.

Med höjda ögonbryn och sammanbitet leende gjorde Veronica en min mot Emelie. Sa sedan till doftspridaren, ”Det här är min pojkvän Frank.”

Frank sträckte fram näven och log med hela sitt runda ansikte. Pokerkungen gjorde helt om, slog sig ned vid ett bord och konverserade med två medelålders kvinnor, ”Va? Är det upptaget? Det ser väldigt ledigt ut här, tycker jag … Va? … Ja, men jag kanske också vill prata … Det är inte aktuellt med efterfest, då, eller? … Äh, va fan. Ha de gôtt!”

Pokerkungen reste sig från damernas bord med en av deras läskmuggar i näven. Muggens ägarinna, i syntetpäls och pärlhalsband, tittade först på sin väninna och sedan på Frank som för att bedöma om han var karl nog att backa upp henne.

”Det är nog dags att gå nu”, viskade Frank till Veronica.

Pälsen reste sig mot pokerkungen och sa, ”Hörru du, kom tillbaka med den där!”

Charmören tog en slurk och kastade sedan muggen mot henne. ”Ta emot!”

Fanta spred sig över hennes blus.

”Kom, Veronica. Säg hejdå till Emelie.” Frank drog i Veronicas arm. Hon trippade efter och vred på överkroppen. ”Hejdå, Emelie!”

De passerade det blinkande lysröret och gick ned för trappan. Veronica klängde på Frank, delvis för att hålla balansen.

Det fanns två utgångar att välja på: en mot Avenyn, en mot Lorensbergsgatan, en parallellgata till pulsådern.

Veronica ville åt höger. Frank höll emot. ”Den här vägen blir närmast, jag ställde mig på Heden.”

Lorensbergsgatan låg öde bortsett från fyra långrockar som klev ut från en skaldjurskrog och tog farväl av varandra med ryggdunkningar och löften om att ses igen. Asfalten prickig. Frank fortsatte ledsaga Veronica. Sträckte ut sin andra hand i luften. ”Vi klarar oss kanske utan paraply.”

”Jag är så glad att jag har dig”, sa Veronica. Lutade sitt huvud mot hans axel.

”Har kvällen varit bra?”

”Kim gjorde en sån himla god middag. Man bara, ’aaah’, liksom. Och vet du vad? Sabine ska gifta sig!”

”Jaså?”

”Hon bara reste sig upp och skrek, ’Jag måste säga en sak. Jag ska gifta mig!’ Och alla vi andra bara, ’iiih’, liksom.”

Med sin lilla hatt på sned och förlängda ögonfransar stannade Veronica till, kramade om Frank och såg upp i hans ögon. Hon växlade till fraser på brasiliansk portugisiska, kysste honom och gosade in sitt ansikte mot hans hals.

De fortsatte gå. Närmade sig korsningen mot Kristinelundsgatan. Veronica såg en katt sitta på ett elskåp. ”Nämen, hej, sötnos, sitter du här alldeles ensam?” Sträckte fram fingrar med glittrigt nagellack. Hennes högklackade hängde inte med i svängen.

Frank fångade henne i fallet.

Katten hoppade ned från skåpet.

Veronica gav ifrån sig ett litet tjut av lika delar glädje och överraskning.

”Nu får vi ta det lite försiktigt, älskling.”

”Det är en sak jag måste berätta. Först tänkte jag att jag väntar tills vi kommer hem, men jag säger det nu.”

”Att?”

”Fast jag ska nog göra ett till test. Bara för att dubbelkolla.”

”Kolla vad?”

”Nån gång efter midnatt fick jag reda på det. Efter det drack jag bara vatten.”

”För att?”

”Jag var inne på toa, och så var det en som delade ut stickor, och-”

Bildäck skrek till bakom Veronicas rygg. Dörrar på en Audi fläktes upp. En kille i mörkblå huvjacka hoppade ur. Drog kniv. Föraren också. Han i grå huvjacka.

Frank ville inte tro att deras ord riktade sig mot honom och hans älskade.

”Hoppa in i baksätet”, upprepade föraren.

Både Frank och Veronica tittade ned i trottoaren och försökte gå utmed husväggen.

Med kniven höjd blockerade passageraren dem. ”In i bilen.”

Veronica försökte smita åt andra hållet. Fick en knytnäve mot kinden av föraren. Vacklade till och skrapade sin svarta kappa mot husets fasad. Föraren slet tag i hennes ena arm så att hennes huvud kastades bakåt och den lilla hatten föll av.

”Nej”, sa Frank. ”Vad håller ni på med?” Han trycktes ned mot motorhuven. Slog i hakan. Ett knivblad hölls framför hans ögon. ”Vi ger oss! Veronica, gör som de säger!”

”Frank!”

Killen i den mörkblå huvjackan tog över Veronica. Knuffade in henne i baksätet. Kniven mot hennes mage. Frank placerades på vänster sida om henne. Spjärnade emot lite grann. Föraren gav Frank en snyting i ansiktet och sa åt honom att passa sig, annars skulle de knivhugga bruden.

Bilen rullade iväg. Svängde höger i korsningen. Passerade en man som fällde upp ett paraply. Svängde höger igen. Ut på Södra Vägen. Föraren tittade i backspegeln. Ingen pratade.

Audin bromsade in i korsningen mot Engelbrektsgatan. Övergångsstället tyngt av två däck. Föraren slog på bilradion. Petra Marklunds Händerna mot himlen. Han höjde volymen. Trummade takten mot bildörrens armstöd. Vilade andra handen mot växelspaken. Lät motorn mullra lite grann.

Park Avenue Hotel snett framför dem kontrasterade mot natthimlen med skymten av gaveln på sin cremefärgade huskropp.

Föraren sänkte radion lite grann och sa till sin kamrat, ”Allt lugnt där bak?”

”Under kontroll.”

”Men, va fan? Fäll upp hooden! Är du helt jävla lost? Jag säger till när du får ta ned den.”

Det slog om till grönt. Audin rullade.

Ösregnet smattrade mot plåten.

Vid rondellen bredvid Gothia Towers hotellskrapor saktade bilen in igen.

Frank försökte sortera sina tankar. Vad är det egentligen som pågår här? Allt är lugnt, och jag ska se till att det förblir lugnt. De här killarna ska få våra pengar, om det är det de vill ha, bli nöjda och sedan dra.

Veronica kramade Franks hand.

Han sneglade på knivbladet framför hennes mage och på hennes fylliga kinder. Men ingen ska få skada min Veronica. Ingen.

Veronica stirrade ned mot kniven. Vände sitt ansikte mot Frank och såg honom i ögonen.

Han försökte se lugn ut, som om han hade situationen under kontroll. Tyckte sig se hennes ögonvitor växa sig allt större. Att hennes blick flackade mer och mer. Att hennes läppar darrade. Sa lågmält till henne, ”Allt kommer att bli bra.”

”Nej, Frank, det kommer det inte.”

”Håll käften där bak!”, ropade föraren. ”Inget snack!”. Sänkte volymen något.

En spårvagn skar av trafikflödet från vänster.

Föraren lättade på kopplingen, gled i väg och växlade upp till tvåan, trean. En satellit i låg bana över jordskorpans rundning. Genom skiktet där allt levande trängdes och kämpade om resurserna. Stannade på Mölndalsvägen en bit från en bankomat. Föraren tittade i backspegeln, sänkte volymen till noll och fångade Franks blick. Vred på sig och pekade. ”När det har slutat regna ska du och jag gå och ta ut pengar. Men först, hit med din plånbok och mobil … Såja. Och så ger du mig hennes handväska också … Bra … Vänta med att gå ut tills jag öppnar dörren för dig. Sedan ska jag bara säga att om du försöker fly eller fajtas eller om du använder fel kod, kommer min polare att cutta bruden. Förstår du?”

”Jag förstår.”

”Kan du hennes kod?”

”Nej.”

Föraren riktade blicken mot Veronica. ”Vad har du för kod?”

Veronica svarade inte.

”Jag gillar inte din stil”, sa den mörkblå och petade med knivspetsen mot hennes hals.

”Säg, koden, älskling. Gör precis som de säger, så kommer allt att bli bra.”

”Men killen här: han gillar jag. Säg koden nu.”

Veronica uppgav koden. Kramade Franks hand hårdare.

Föraren studerade hur vattnet attackerade trottoaren. ”Helvete, vad det regnar, alltså. Du får gå ut i stället.”

”Nej, varför då? Du sa att du skulle göra det.”

”Planen är ändrad. Du måste gå.”

”Vi kan väl vänta lite till? Tills det värsta är över.”

”Fan, vad du är vek. Ut med dig nu.” Föraren lämnade över bankomatkorten till sin kamrat.

”Men det kommer ju säkert att ta minst två minuter. Jag kommer att bli pissblöt.”

”Whatever. Gå ut och gör ditt jobb.”

”Du menar, ditt jobb?”

Föraren försökte hitta en kanal med lugn musik.

Vid bankomaten började Frank med sitt eget kort. Maskinen levererade femhundralappar.

”Och så tar du ut på det här kortet också.”

”Får jag bara säga en sak först? Kan ni inte bara vara lite schyssta? Nu har ni ju fått ganska mycket. Eller väldigt mycket, rättare sagt. Ni kanske kan nöja er med det, och så skiljs vi åt? Framförallt slipper vi ju stå mer i det här regnet. Vad sägs? Det blir liksom en win-win situation.”

Killen stirrade.

Frank nickade lite grann för att förstärka andan av samförstånd.

Knytnäven träffade honom på hakan. ”Sluta jiddra! Fortsätt jobba!”

7567 var fel. 7657 var också fel. Frank skakade på huvudet och slog ut med armarna. ”Jag lovar. Jag försöker inte luras. Jag blandar ihop siffrorna. Jag är så himla stressad. Kommer du ihåg vad hon sa? … Inte? Vi kan i och för sig bara gå tillbaka till bilen och fråga.”

Killen snittade Frank. Kallt stål. Mjuk kind. ”Jobba nu, för helvete. Du måste göra rätt. Annars tuggar den kortet.”

Frank tittade på kniven. ”Ta det lugnt. Ta det lugnt. Jag vill göra som du säger, men om vi inte går tillbaka och frågar om den rätta koden, kommer jag garanterat att misslyckas. Jag måste få höra siffrorna igen.”

”Sa hon inte, typ, 5676?”

”Nej, det var något annat. Något krångligare.”

”Inga tricks, bara. Du vet, han kommer att sätta den i henne. Jag skojar inte. Han har gjort sånt förut.”

”Släpper ni oss sen?”

”Vi går till bilen nu. Inga tricks.”

Frank kände hur det rann utmed kinden. Visste inte hur mycket som var blod och hur mycket som var regn. Vågade inte lyfta handen.

Bilen stod halvt uppe på trottoaren, belyst av en svajande lampa som färgade karossen gul.

Veronica satt och skakade. Blödde näsblod.

Frank ryckte i henne. ”Du måste säga koden igen! Jag har glömt den.”

”Du blör!”

”Ge mig koden!”

”Hjälp mig! Jag vill inte vara här!”

Den mörkblå knuffade undan Frank, sträckte in armen i bilen och drog Veronica i håret så att hon började skrika.

Föraren sa till sin kamrat, ”Det här funkar inte. Hoppa in så drar vi!”

”Älskling, du kan komma ut nu. Vi ska hem.”

Frank fick en karatespark i magen av den mörkblå. Lutade sig mot bakluckan. Fick spark mot höften. Föll till marken. Spark i huvudet. Blev liggandes på asfalten. Alltmedan bilen med Veronica försvann längre och längre bort i regnet.

Rännilar från molnen störtade ned mot Franks halvöppna mun. Mot hans öra. Mot hans svarta strumpor och skor.

Handflatan mot trottoaren. Armbågen. Upp på knä. Rätade på benen. Den långa, svarta luggen kastad bakåt i ett vrål.

Försökte stoppa en förbipasserande bil för att få hjälp med att slå larm. Bilen susade förbi.

Nästa också.

Vid ett övergångsställe knackade Frank på rutan till en bil som stannat för rött. Den drog i väg medan det röda ännu skymtade i förarens ansikte.

Längre bort kastade en nattöppen kiosk en ljuskägla över trottoaren. Frank tog sig ditåt. Rask marsch. Lite haltande. Regnet började avta. Det plingade till i dörren. Frank vräkte ur sig.

Kioskinnehavaren beklagade, men sa att han inte kunde låna ut sin telefon.

”Kan du ringa åt mig, då? Min flickvän har ju blivit kidnappad! Det måste sättas upp vägspärrar!”

”Okej, okej, jag ska ringa polisen.”

Frank tittade på när den gråhårige ringde. När samtalet avslutats frågade Frank, ”Vad sa de?”

”De ska skicka hit en bil. Du kan vänta utanför kiosken, så att de ser dig.”

Efter ett par minuter ute på trottoaren konstaterade Frank att mannen vevade ned fönstergallret och släckte i lokalen. Bara kioskskylten med cigarettreklamen fortsatte lysa.

Frank stod och hoppade. Gned händerna mot varandra.

Väntade.

Hur långt har det gått? … Tjugo minuter … Jag kan inte stanna kvar här. Jag kommer att få lunginflammation. Får gå till Heden, och så ska jag fan köra den sista biten till polisstationen på Skånegatan och parkera rakt framför porten, kliva in och fråga varför de ignorerar mig. Betyder inte jag någonting? Betyder inte Veronica någonting?

På Heden stod Volvon kvar. Hel och ren. Som om inget hänt. Som om bilen försökte övertyga honom om att allt var som vanligt. Bara p-boten i plastfickan under vindrutetorkaren avvek från det normala. Han tittade på beloppet, vek ihop skiten och stoppade den i innerfickan på sin blöta duffel. Satte sig bakom ratten. Där inne var allt normalt. Bilbältet. Handbromsen. Växelspaken. Han vred sig om och backade. Handen lutad mot det tomma sätet bredvid honom. Halvvägs ut ur parkeringsrutan körde han in i den igen. Motorn på tomgång. Drog åt handbromsen. Lutade pannan mot ratten. Skakade. Kände bilbältet strama mot halsen. Tutade. Länge. Tutade igen. Slog näven i instrumentbrädan.

Annonser

3 kommentarer »

RSS feed for comments on this post. TrackBack URI

  1. Vet bara alltför väl hur förbryllad man kan känna sig inför bristen på gensvar inför det man skrivit. Men lektören som läste ditt manus (enligt bloggen) kanske ändå hade några konkreta råd om hur du ska kunna skepna ditt manus så att massorna lockas till läsning?

  2. Ja. Jag rättade in mig i ledet och skickade sedan manuset till ett förlag. Vet att man kan få vänta på besked i ett par månader och att den väntan kan vara ett positivt tecken eftersom det kan tyda på att manuset läses av många och debatteras. Samtidigt önskar man ju att man hade skrivit så himla bra att någon hade kastat sig på telefonen och slagit de magiska siffrorna och sedan kastat sig in i en helikopter med kontraktet i näven (jag antar att de flesta förlag har en helikopter på taket).
    På helgerna finslipar jag lite grann, några ord hit eller dit, i tron att nästa gång jag känner mig redo att skicka i väg manuset någonstans kommer det att hamna i ”Honom ska vi ha!”-korgen.
    I vart fall längtar jag efter nästa nummer av tidningen Skriva. Vill se om jag nådde framgång i den senaste 25-ord-till-bilden-tävlingen. Det känns lättare att skriva tjugofem ord i godkänd följd än sextiofemtusen.

  3. Utryckningshelikoptrar på taket, tveklöst. Varje gång jag hör rotorsmatter blir jag övertygad om att det är ett förlag som desperat letar efter min ytterdörr. Men oftast är det bara polisen som är ute och spanar (förhoppningsvis inte efter mig). Vill bara säga att en skrivarcirkel kan ge väldigt mycket, hjälpa en se med nya ögon. Talar av erfarenhet. Med rätt kursledare – Mattias Hagberg rekommenderas! – kan man få hjälp att, utan potentiellt knäckande värderingar, sätta fingret på den röda tråden, mejsla fram nyfikenhetsväckande romanfigurer, ge intrigen ett tydligt driv framåt, och så vidare. Lycka till med både tjugofemords- och sextiofemtusenords-projekten!


Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s

Skapa en gratis webbplats eller blogg på WordPress.com.
Entries och kommentarer feeds.

%d bloggare gillar detta: