Det uråldriga berättandet

november 16, 2013 kl. 2:29 f m | Publicerat i Skrivande | 2 kommentarer

Göteborg 15 november 2013

Kanske var det så att det var vid lägereldarna som människans språk utvecklades från larmläten och lockrop till avancerad kommunikation.

Han satt och tuggade de sista bitarna grillat kött. Beskådade de andra gruppmedlemmarna. Funderade på vad som försiggick i deras huvuden. Funderade på vilka dessa medmänniskor egentligen var.

Kvinnan med rivsåren i ansiktet och på axeln. Vad för slags djur hade hon mött? Hur hade hon lyckats överleva attacken?

Mannen med den märkliga huvudbonaden. Varför hade han den? Vad betydde den för honom?

Kvinnan som han en gång sett skära sig med flintasten i handlederna. Vad för slags sorg bar hon på? Lindrade den fysiska smärtan den psykiska?

Mannen som brukade titta mot himlen och stryka sitt långa skägg. Vad fick han ut av det? Hade han genom detta uppnått insikter om himmelselden, himmelsvattnet, vindarna och nattljusen?

Kvinnan som satt bredvid. Skulle hon samtycka om han höll om henne? Skulle muskelberget som kysst henne de senaste kvällarna också samtycka? Var den mannens eventuella samtycke relevant? Kunde den mannen äga henne precis som han ägde sitt halsband och sin påk?

Den här gruppen människor. Vilka var de? När upptäckte de att åtta lejon smög sig närmare i skydd av mörkret och det höga gräset? Vad kunde muskelberget göra när tre lejon satte sina käftar i hans kropp och slet loss stora stycken?

Gruppens enda överlevare, kvinnan som strax före attacken dragit sig tillbaka till en avlägsen klippskreva för att i ensamhet skära sig i sina armar, träffade sedermera på nya människor och upptogs i deras flock. En kväll, många år senare, bestämde hon sig för att försöka berätta för dem om allt hon varit med om, både från livet i den gamla gruppen och i den nya flocken. Kväll efter kväll försökte hon förklara. Med tiden lyckades en av de andra fatta någorlunda, och långt senare återberättade den människan kvinnans livsöde för andra samt lade till ett antal anekdoter från sitt eget liv. En tredje person tog sedan över budkaveln. Somt föll i glömska. Annat förvanskades utan uppsåt till det. Något var en ren fantasi. Men åhörarna blev fler och fler, och dessa ville i sin tur berätta historier för andra. Självupplevda eller uppdiktade historier: det spelade ingen roll. Efterfrågan på ständigt nya berättelser samt repetitionsberättande av klassiker tycktes omättlig.

Annonser

2 kommentarer »

RSS feed for comments on this post. TrackBack URI

  1. Intressanta tankar. Men skulle det talade språket ha utvecklats långt efter att människor satt och funderade på sina medmänniskor och på himlarymden? Kan man formulera ord i sitt huvud utan att kunna formulera talade ord? Hör inte detta intimt samman? Jag vet inte, men det är fascinerande att fundera på.

  2. Ja, där har du onekligen en poäng. Kunde någon tänka i termer av t ex himmelseld utan att ha ord för det? Kanske bestod de allra tidigaste grubblerierna nästan bara av simpla reaktioner, typ Lite sol: Gött. Lite mer sol: Gött-götti-gött-gött. Väldigt mycket sol: Oh, my god, turn it off. Solnedgång: Beautiful. Natt: Vart tog ljuset vägen?


Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s

Blogga med WordPress.com.
Entries och kommentarer feeds.

%d bloggare gillar detta: