Kreativitetens källa

november 26, 2012 kl. 11:57 e m | Publicerat i Skrivande | Lämna en kommentar

På söndagen satte jag nytt svenskt rekord i romanskrivande: 6 000 ord på en dag.

(Dock, om ni har uppgifter om ännu bättre prestationer, vänligen kontakta redaktionen)

Hur gick detta till?

Nämnda söndag hade jag ingen annan tanke än att ändra på en endaste mening som jag hade gått och grunnat på i veckan. Jag tänkte rätta till den och sedan ta en promenad på stan. Men det blev ingen promenad. På kvällen tittade jag på mätarställningen och häpnade. Jag hade skrivit i sådan trans, och varken ätit eller druckit under hela dagen, att jag inte ens hade koll på vilken mängd ord som forsat genom mina ådror, eller rättare sagt: nervbanor. Jag hade varit totalt inne i mina karaktärer; jag hade levt deras liv, jag hade känt deras känslor, jag hade skapat deras öden.

Men återigen: Hur gick detta till? Vad var det som hände? Vad var det som låg bakom denna kreativa explosion?

Vi backar till lördagen. Hur såg den ut?

Lördagen var trivsam. Jag lyssnade för första gången på Frank Sinatras album In The Wee Small Hours från 1955. (Jag har nyligen köpt på mig en del gamla album för att vidga mina vyer, t ex med artister som Nancy Sinatra, James Last och till och med en svartorange bossanovaskiva med Stan Getz och Joao Gilberto. Frankies turkosblå skiva från -55 var den första i raden av lyssningar ur denna trave plattor. Den handlade bara om olycklig kärlek och gjorde mig glad eftersom jag inte kände mig det minsta olycklig själv. Tvärtom mindes jag en massa kärleksäventyr från nittiotalet som liksom legat i de bortre arkiven, inte de bortglömda, utan i de bortre: där man sällan går, kanske bara vart tredje år.

Därefter satte jag på mig hörlurar och letade fram ett skönt syntbasljud på min synt (Jag köpte synten i somras, spelade lite Depeche Mode, lite Ultravox, drog ur sladden, men nu har jag satt i den igen) och spelade i kanske en halvtimme, timme, vad vet jag, den där basslingan i Join In The Chant med Nitzer Ebb som löper genom låten, och jag minns att jag tänkte att det här är en sån himla skön rytm att man skulle kunna njuta en hel konsert med endast denna låt i en megalång version.

Kulturlivet fortsatte med Tolstojs Krig och Fred (den tar aldrig slut) (och ändå känner jag, nu när jag är ungefär i mitten (Natasja har dumpat furst Andrej, varit nära att bli gift med och bortrövad av en lycksökare, och polska kavallerister har drunknat med sina hästar i en flod i ett försök att imponerna med sitt mod på Napoleon, trots att han inte kunde bry sig mindre om deras förehavanden då hans tankar var fyllda med planläggningen av invasionen av Moskva.) att jag vill läsa den en gång till. Det tycks mig som att den innehåller så mycken insikt om socialpsykologi att jag behöver läsa den en gång till för kunna ta till mig insikterna på ett ordentligt sätt. Jag läste en gång att Condoleezza Rice läst Krig och Fred fem gånger. På ryska dessutom. Men där går gränsen för min förmåga).

Det var alltså lördagen. Men var lördagen verkligen den stora bidragande faktorn till min framgång?

Själv tror jag på fredagen, för det var ingen vanlig dag.

Den började med att jag tog en taxi till Svenska Mässan, gav rikligt med dricks och möttes med lika mycket medmänsklighet när jag steg ur taxin och tappade min mössa på trottoaren då jag slet upp halsduken ur duffelfickan, varvid en man som stod lutad mot husväggen påpekade detta för mig och jag tackade. Klockan 07:45 steg jag så in på Gothia Towers och blev guidad en trappa upp och bort mot J Lounge och sal H1 där jag senare höll ett bejublat framträdande inför nästan tvåhundra personer. Det var en slags dramatiserad föreläsning jag framförde och för detta fick jag i pauser under resten av konferensdagen positiv feedback av alla de slag; kramar, klappar på axeln, lovord, att jag var värd en Oscar och liknande. Och vid midnatt kysste jag en kvinna samtidigt som en annan kvinna pussade mig på kinden och en tredje slickade mig i örat. Ja, detta var i och för sig inte på Gothia utan på Oakley’s på Tredje Långgatan, en nattklubb med burleskuppträdanden till tonerna av David Bowie och annat i den stilen. Ja, jag kan verkligen rekommendera detta ställe där man som människa inte kan bli annat än uppsluppen. En otroligt skön och vild atmosfär rymdes i denna värld av tegel och stål. Och jag minns att jag tänkte i min färgglada Desigual-skjorta: Varför är inte alla dagar som den här?

Men alla dagar kan inte vara som den där dagen, och de bör inte vara det heller. Det behövs lördagar då man kan varva ner och bara smälta intrycken och söndagar då man bara släpper loss sitt fulltankade kreativa jag och producerar storartad litteratur. Alla slags dagar behövs. Åtminstone om man är författare. Alla böcker, alla tidningar, alla bloggar, alla fotografier, tavlor, filmer, melodier och alla upplevelser ur ens eget liv spelar roll för ens skapande.

Annonser

Kommentera »

RSS feed for comments on this post. TrackBack URI

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s

Blogga med WordPress.com.
Entries och kommentarer feeds.

%d bloggare gillar detta: