In hoc signo vinces

november 8, 2012 kl. 11:16 e m | Publicerat i Okategoriserade | Lämna en kommentar

Göteborg. Trappa vid kanal.

Igår var jag på hälsokontroll.

Idag inser jag allvaret.

Vissa värden var ok. Andra var dåliga.

Blodtrycket testades med två olika manschetter för att säkerställa att siffrorna stämde.

Dessutom skall blodtrycket testas igen om några veckor för att se efter huruvida resultatet var en tillfällighet eller ej.

150/90 har jag. Det är tydligen osunt. Mycket osunt.

Varför ser min livsstil ut som den gör?

Var började det gå snett?

På universitetstiden löptränade jag då och då och åt hyfsat hälsosamt. Jag lagade mat på min gasspis på Viktoriagatan 26 A. Jag skalade potatis. Bara en sån sak. Helt otänkbart idag.

Jag var mycket uthållig. En dag älskade jag med en flickvän i över en timme, åt några smörgåsar, cyklade till Slottsskogsvallen, deltog i en friidrottstävling, slog personligt rekord på 400 m med tiden 59,6. Det där var Håkan Tendell. Inte den vi ser idag. Blott skuggan av sitt forna jag.

1996 blev jag läkemedelskonsulent, satt mycket bakom tjänstebilsratten och avlöste bilkörningspassen med att bjuda folk på luncher, fikabröd och inte sällan middag på dyra krogar. Själv åt jag också av maten. Dessutom fick jag rikskuponger. Vad skulle jag göra med dem? Jag skänkte bort en del, men började även äta nästan i onödan på hamburgerhak bara för att utnyttja rikskupongförmånen. Som om jag skulle behöva utnyttja förmånen! Herregud, jag hade ju bra betalt. När jag hoppade av branschen 2002 tjänade jag 30.000. Började jobba för staten och belönades med 18.500. Idag, tio år senare, har jag kämpat mig upp till 25.600, men det kan jag ju säga att jag skulle inte behöva rikskuponger idag.

Nä, överhuvudtaget borde jag undvika att spendera betalningsmedel på mat. Jag lever ju nästan uteslutande på skräpmat nuförtiden. Det är hamburgare och pommes frites och ostbågar och jordnötsringar och chokladkakor. Går jag på bio, vilket jag gör ofta, blir det alltid cola och popcorn. My God, what have I become? Trailer trash!

På dagarna strävar jag efter att vara en Übermensch: jag vill alltid göra så bra ifrån mig som möjligt när det gäller noggrannhet, effektivitet, hjälpsamhet, flexibilitet, verksamhetsutveckling. Jag behöver inte ens tänka på att vara sådan. När jag träder in på arbetsplatsen förvandlas jag till en högpresterare, något annat hade heller aldrig varit möjligt med tanke på arbetsmängden och alla deadlines. Alla kämpar hårt och när man lämnar stället är man mör i huvudet och dränerad på energi. I vart fall brukar jag vara det. Min hjärna skriker efter kolhydrater och rast och vila. Och det får den. På bara några minuter förvandlas jag från en Übermensch till en slacker. Frågan är: Sker detta mot min vilja, eller är det mitt inre som vill att jag skall sluta upp med att vara den perfektionssökande människan och bara slappna av och vara som folk? Hur ser det ut på mina semestrar? Ja, kolhydratbehovet försvinner inte, men det minskar lite grann, och när det gäller mitt skönlitterära skrivande ökar prestationen markant. Plötsligt har min hjärna massor av energi till att skapa, inte bara sådan här självbiografisk automatskrift, utan verkligen skapa. Från grunden. Riktig skönlitteratur.

Jobbet ser ut som det gör. Det är ett hårt jobb, men arbetskamraterna är fantastiska, strapatser svetsar samman, och överlag trivs jag med att uträtta viktiga saker för samhället.

Återstår alltså att komma till rätta med den person jag brukar förvandlas till på kvällarna: den där värdelösa zombien som delar kropp med den andre killen som otacksamt nog får lida för de där dåliga testvärdena.

I grunden är jag en hjälpsam människa. De flesta som ber om min hjälp får hjälp. Ibland behöver de inte ens be om den.

Mig själv hjälper jag dock inte så ofta. Det är inte så konstigt egentligen. I många år tillbringade jag kvällarna med att vilja ta livet av mig. Den som vill ta livet av sig struntar ganska högaktningsfullt i att äta rätt och motionera rätt. Varför bry sig om sin kropp när den helst av allt borde ligga i älven eller kanalen så att själen blev fri från sitt lidande?

Så var det i alla fall för mig.

Sedan två och ett halvt år tillbaka har jag ingen påtaglig dödsdrift. Därmed inte sagt att jag inte under de åren ibland känt att det inte skulle spela så värst stor roll om jag levde vidare eller ej. Och bara häromdan gjorde jag något som jag ofta gjort genom åren. I jobbposten kom det något som teoretiskt sett skulle kunna vara en brevbomb. Jag sa ungefär som jag brukar: Jag öppnar den. Det är bättre att jag dör än att någon annan gör det. Jag är soldat. Det är min uppgift att dö.

När jag var i New York i fjol gick jag genom en del av The Bronx. Jag ville se om jag skulle bli nedslagen eller inte. Jag tänkte att om jag blir rånmördad, så låt så ske, och om jag inte blir det, så är också det positivt, kanske till och med än mer positivt än det första alternativet. Jag gick på gatorna i The Bronx, tog mig ner i underjorden på en helt öde tunnelbaneperrong. Kände mig stark. Kände mig fri. Kände att det var en underbar värld.

Om jag någon gång skall kunna återvända dit i rollen som lyckad romanförfattare måste jag överleva åtminstone några år till. Den där romanförfattaren ber om min hjälp. Och jag säger: Ja, jag skall hjälpa dig. Jag skall bekämpa den där zombien. Jag vet inte riktigt hur, men jag skall göra det. En dag skall jag göra det.

E 143rd Street. The Bronx.

Annonser

Kommentera »

RSS feed for comments on this post. TrackBack URI

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s

Blogga med WordPress.com.
Entries och kommentarer feeds.

%d bloggare gillar detta: