Friheten

november 4, 2012 kl. 7:16 e m | Publicerat i Skrivande | Lämna en kommentar

Vad om man skulle ta och skaffa sig en båt, fylla den med vattendunkar och konserver, dra ut till havs, ut på Kattegatt, ut på Skagerrak, över Nordsjön och genom Engelska kanalen för att sedan styra rakt ut på Atlanten?

Gunga rofyllt över den översvämmade dalgången, låta vindarna och strömmarna föra en till slumpens land.

Låta båten krossas mot klipporna och låta sig själv sköljas upp på sandig strand.

Bli buren till enslig stuga, bli omplåstrad av främmande kvinnor och bli utfrågad om vem man var, men inte minnas något.

På dagarna skulle jag gå omkring barbröstad och hugga ved och knåda bröddeg, på kvällarna skulle jag elda upp de knastrande vedträna medan kvinnorna i flammornas sken berättade för mig allt de visste om världen och på morgnarna skulle jag serveras nybakt bröd på sängen, slå upp fönsterluckorna, blicka ut över nejden, låta skjortan än en gång hänga kvar på kroken, fatta yxan och gå ut i skogen, brotta ner vargar och fälla träd.

Med tiden skulle jag genom kvinnornas försorg ha lärt mig så mycket om mänskligheten att jag skulle kunna författa en duglig roman, bli påklädd en tunn och ljus sommarkostym, vinka farväl till kvinnorna och vandra längs stigar och grusvägar tills jag kom till en stad, leta efter den rätta skylten, stiga in genom dörren, säga goddag och lägga pappersbunten på bordet.

Några år senare skulle jag återvända till kvinnornas stuga med häst och vagn, och vagnen skulle vara fylld med pärlor och diamanter som kvinnorna skulle kunna bada i, men stugan skulle vara tom och den glittrande lasten skulle inte få chansen att glädja ett endaste kvinnoöga. Den fuxröda hästen skulle jag befria från vagnen, ge den en klapp och se den trava bort ur mitt synfält. Vagnen skulle stå kvar och det skulle börja växa bärbuskar och lövträd omkring den.

Jag skulle söka efter kvinnorna, fråga väggspeglarna, fråga vargarna, fråga sandstränderna, men allt skulle förbli oklart.

Vissa dagar skulle jag sätta färska blommor i en vas, öppna kvinnornas parfymflaskor en stund, njuta av dofterna och titta på det stora svartvita fotografiet där väninnorna stod i långklänningar framför en marmorpelare på ett hotell. Jag skulle minnas deras berättelser från Berlin, Moskva, Champs-Élysées, Portofino, San Remo, Saint-Tropez.

Om höstarna skulle jag ta långa promenader, lyfta upp fallna löv från marken och beskåda naturens prakt.

Igår hade jag med en liten text i GT. Det var nog den kortaste text jag haft med i en tidning. Det var fjärran från den månghundraordiga artikel jag hade med i GP när jag debuterade som riktig debattartikelförfattare för arton år sedan och som handlade om att Göteborg borde satsa på att bli Nordens huvudstad. Igår handlade det återigen om staden. Kanske hälften av allt som gått i tryck har handlat om just staden. Till och med i Aftonbladet har jag skrivit om Göteborg. Ja, varför skulle det vara så märkligt egentligen? Göteborgs utveckling är ju en riksangelägenhet. Kanske inte lika stor angelägenhet som Slussen, den där gamla rondellen i landets östra delar, men ändå.

Nåväl, det blev alltså en liten text som löd som följer:

New Yorks problem aktualiserar Göteborgs behov av luftburen spårtaxi. Vi måste kunna färdas genom stan dygnet runt, även då skyfall dränker gatorna. Det bör vara smäcker räls, ungefär som Super-8:an på 1970-talets Liseberg.

Här kan jag ju tillägga att det inte nödvändigtvis behöver vara ett system med vagnar som rullar ovanpå en räls. Det kan lika gärna vara vagnar som tar sig fram hängandes under en räls. Det spelar ingen roll. Bara det blir snyggt. Detta med tanke på att rälsen bör gå även genom de magnifika stenstadskvarteren i Vasastan, Linnéstan och Lorensberg. Rälsen skall alltid finnas i närheten, och de små, förarlösa vagnarna skall kunna ta en vart man vill, när man vill: det är ju själva fördelen med systemet: tillgängligheten och friheten i tid och rum.

Allt jag fick tryckt i tidningarna under nittonhundratalet har jag slängt. Även en del saker jag skrev på tjugohundratalet. Själv borde jag kanske forslas upp av vågorna på en strand. En man utan minne. En man utan bakgrund. En man som inledningsvis bara kan göra kvinnor glada genom kroppsarbete.

Sedan, och först sedan, skriva något som kan göra succé i stad efter stad efter stad.

Annonser

Kommentera »

RSS feed for comments on this post. TrackBack URI

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s

Blogga med WordPress.com.
Entries och kommentarer feeds.

%d bloggare gillar detta: