Människans vilja och förmåga

augusti 15, 2012 kl. 10:22 e m | Publicerat i Skrivande | 8 kommentarer

Det kändes som att idag är dagen. Idag skall det ske.

Jag lade tjugonio exemplar av min roman i en stor silvrig plastpåse.

Fastän det var varmt ute beslöt jag mig för att bära kavaj. Antingen berodde det på att jag är en belevad herre ut i fingerspetsarna eller så berodde det helt enkelt på att jag är dum i huvudet. Plastpåsen med böckerna var ganska tung och då jag dessutom sedan en tid tillbaka haltar med högerbenet (Det är något med knävecket. Jag hoppas att det skall vara övergående) var jag rätt svettig när jag nådde fram till Avenyn, delvis också beroende på att jag hade tagit en omväg för att osedd kunna komma från Götaplatsenhållet och liksom glida nedför Avenyn och dela ut min roman. Vid konserthuset tog jag paus, torkade mig i pannan med kavajärmen och sade till mig själv att det var nu det gällde, att det var nu jag måste göra det här. Anledningen till att jag peppade mig själv var att jag under vandringen med påsen hade börjat tvivla på om någon människa skulle vilja läsa min bok eller ens ta emot den. En tanke, som såhär i efterhand känns ologisk, slog mig att jag borde koncentrera mig på att dela ut romanen till en viss målgrupp, närmare bestämt personer som såg ut som romanens huvudperson. För det första var det ologiskt eftersom bokens innehåll skulle vara okänt för varje presumtiv mottagare, för det andra var det ologiskt för att personer ju inte fänglas av att en huvudperson ser ut som dem själva. Läsare fängslas i första hand för att de känner sympati för huvudpersonen oavsett kön, ålder eller utseende. Som en bonus kan läsare även fängslas på ett djupare plan om de känner igen sig i huvudpersonens psyke och därför kan känna att hon eller han är ju precis som jag. Nåväl, jag hann inte göra denna analys på plats. Jag var som sagt svettig, trött i armarna, haltade och kände mig allmänt nervös inför att behöva prata med främmande människor och erbjuda dem skräp. Nej, nu var jag onödigt hård mot mig själv. Den roman jag har skrivit är naturligtvis inte skräp, den är bara svår att få folk att läsa och tycka om.

Bakom husknuten bestämde jag mig, i enlighet med mitt ologiska resonemang, för att tilltala alla medelålders kvinnor med blont, lockigt hår. Genast när jag greppade plastpåsen, tog upp en bok, rundade husknuten och klev in på Avenyn, mötte jag en sådan. Jag var nära att tilltala henne, men så såg jag hennes handväska. Den var knappt större än min roman. Hur skulle hon kunna få in den däri? Hon skulle kanske nobba mig därför. På mindre än en sekund bestämde jag mig således för att bara tilltala medelålders kvinnor med blont, lockigt hår och stora handväskor. Dessvärre mötte jag inte någon sådan på min väg nedför Avenyn. De allra flesta människorna spatserade förstås på den soliga sidan av Avenyn och där skulle jag kanske ha hittat några som passade mig, men jag ville helst gå i skuggan där inte svetten lockades fram i samma mängd som den skulle ha gjort i solen.

Jag bar hem den där satans påsen och förbannade min dåraktighet, klädde av mig på överkroppen, lutade mig över handfatet i badrummet och vaskade mig ren med kallt vatten i ansiktet, över bröstkorgen och under armhålorna. Så stod jag där och funderade på om kvinnor kan älska denna kropp, och efter en stund kom jag fram till att, ja, det kan de. Jag var kanske inte någon fotomodell direkt, men ungefär en halv miljard kvinnor skulle nog vilja ha mig. I vart fall för en kväll. Är det något som jag som ogift har lärt mig om äktenskap så är det att många gifta kvinnor känner sig uttråkade av sina män. Samtidigt insåg jag att det ju inte var längtan efter sensuell beröring allt det här handlade om. Jag ville ju få uppskattning för mitt skrivande. Från kvinnor. Och från män. Jag ville att folk skulle säga att de hade läst både det ena och det andra, och det här, det var minsann minst lika bra som något som de riktiga författarna skrivit. Det var min självkänsla som behövde påfyllning.

Efter att ha tagit på mig ny deodorant och nytt rakvatten begav jag mig ut på stan igen. Jag ville se fotoutställningen på Galleri Viktoria för att få inspiration till mitt fortsatta arbete med min Fashion Blog Street Style Gothenburg. Utställningen bestod av en berömd fotografs bilder från sextiotalets swinging London. Lokalen var tom på folk sånär som på den trevliga flickan i receptionen. Hon undrade om jag ville ha ett häfte som förklarade innehållet på bilderna. Jag förklarade att det skulle jag nog inte behöva eftersom jag säkert skulle känna igen en hel del. Det tror jag säkert, sa hon, och menade förhoppningsvis med detta att jag såg initierad ut, och inte att jag tycktes tillhöra samma generation som folket på bilderna.

Initierad behövde man verkligen inte vara. Ungefär hälften av bilderna var gruppbilder på Rolling Stones som pojkslynglar. Twiggy dök upp på två bilder och så var det några kända ansikten till. De okända ansiktena var kanske också kända, dock inte av mig. Jag skrev min autograf i den glesa gästboken och tänkte att om detta är hur stort intresse bilder på celebriteter tilldrar sig, hur litet måste då inte intresset för min fashion blog vara?

Jag hade skapat den i en anda av att, som en kontrast till berömda modellers poserande, ge en bild av hur vanligt folk ser ut på gatorna i Sverige. Idag. Mitt i verkligheten. Det var tänkt att jag skulle hålla på från måndag till söndag. Nu är det över.

Det finns människor som har lätt för att starta projekt, men som har svårt för att fullfölja dem. Kanske är jag en av dem.

Om någon förresten undrar hur långt arbetet har fortskridit med min nya diktsamling, så kan det väl enklast sägas så här: Jag har raderat den.