MTV World Stage Gothenburg 2012

juni 18, 2012 kl. 10:13 e m | Publicerat i Skrivande | Lämna en kommentar

Scenbygget inför torsdagens konsert MTV World Stage Gothenburg har nu nått så långt att man har satt ihop skelettet. Saknas gör i princip bara högtalare, sladdar, kulörta lyktor samt Tove Styrke, Loreen, B.o.B och Nelly Furtado. Som jag har förstått det skall konserten sändas vid senare tillfälle världen över i olika länders MTV-kanaler. Uppgifterna om hur många som kommer att beskåda det hela varierar mellan allt ifrån 100 miljoner och en halv miljard, och då pratar vi alltså inte om antalet åskådare på Götaplatsen / Avenyn, utan antalet TV-tittare. Live får det plats ungefär 100.000 pers. Så många var det i alla fall den där nyårsnatten vid millenieskiftet när det bland annat projicerades en klocka på Konstmuseets fasad. Och då fanns det dessutom utrymme för tiotusentals champagneflaskor som sedan förvandlade Avenyn till en autostrada av grönt krossat glas. Nu blir det kanske inte 100.000 på torsdag. De stora folkdragande akterna uppträder ju på Ullevi i sommar istället för på Götaplatsen. Bruce gör två spelningar inför sammanlagt 150.000 fans (dock inklusive hardcorefans som kanske går och ser honom båda dagarna) och Madonna … Ja, Madonna har väl inte lockat till samma strykande åtgång. När hon var på Ullevi för några år sedan drog hon fullt hus båda kvällarna, men nu i sommar gör hon bara en konsert och ändå har bara hälften av biljetterna sålts. Så idag har jag köpt en av hennes biljetter av ren empati. Jag vill inte att hennes saga skall ta slut.

Men tillbaka till MTV-konserten på torsdag: Det jag ser mest fram emot att få uppleva är Nelly Furtado, men det skall också bli lite spännande att se Tove Styrke uppträda. Vad kan hon tänkas leverera när världen ser på?

I övrigt har jag skaffat mig en inträdesbiljett till MTV:s officiella efterfest. Har ingen aning om vad detta kommer att innebära. Kanske hamnar jag sedermera på någon inofficiell efterfest. Och vad det skulle innebära vet jag knappt heller. Det var så längesedan jag var på någon efterfest. Eller är det så att festen redan är över för min del? Är det oro för det som gör att Madonnas eventuella fall skrämmer mig?

På tal om skrämsel såg jag en skräckfilm igår. Jag trodde egentligen inte att den skulle vara något för mig, men eftersom jag inte ville att ännu en dag av livet skulle ha passerat obemärkt, släntrade jag iväg till Bergakungen och fick en plats i mitten på översta raden i salong 3. Konferencieren, de har ju sådana på bio nuförtiden, berättade innan filmvisningen att de haft besök av skräckrockaren Marilyn Manson i denna salong två kvällar tidigare, och då kände jag plötsligt lite större förhoppningar om filmen, för om han, som säkert var välunderrättad om filmens kvalité, hade gått och sett den, kunde den ju inte vara alltför kass, eller så hade han kanske gått på bio av precis samma anledning som jag, för vad är väl en dag under den egna turnén för en artist om inte bara ännu en dag? Nej, vad vet jag, jag har aldrig varit rockstjärna, jag är bara författare, om jag ens räknas som en sådan. Min senaste roman har sålt i färre ex än vad det finns rutor på ett schackbräde. Men i alla fall, jag satt där i mitten längst bak och såg vad Marilyn Manson tidigare skådat från kanske just denna plats: Amerikanska ungdomar och europeiska tågluffare / flygluffare på en spontan äventyrstripp till Pripjat, den öde staden vid kärnkraftverket Tjernobyl. Filmen var gastkramande trots att jag vid ett par tillfällen kom tillbaka till verkligheten och försökte analysera manuset både vad gällde dramaturgin och dialogen. Jag var så att säga mestadels på helspänn, filmen var så himla skickligt gjord, och om jag i mitt skrivande bara kunde åstadkomma 25 procent av denna nerv skulle jag bli nöjd. Nu är ju film på bio förvisso ett i jämförelse orättvist överlägset medium när det gäller att kontrollera människors tankar. Det är litteratur plus enorma sensationer för ögon och öron, och det bara maler på i avsedd takt i ett i övrigt nedsläckt rum. Vad skall hjärnan tro? Är jag i Göteborg eller Tjernobyl. Tjernobyl eller Göteborg? Är jag med det där gänget på bioduken eller är jag tillsammans med biobesökarna? Vilka är biobesökarna? Man märker dem bara för ett ögonblick när alla skriker av skräck. För det var väl bara alla de andra som skrek? Jag vet inte. När skrev någon senast en roman så att läsarna skrek av skräck? Inte heller det vet jag, men jag kommer kanske att bli den förste som klarar av att skriva sådana rader. Jag har fått folk att skratta. Jag har fått folk att gråta. Jag har fått folk att somna. Snart skall jag även få dem att skrika.

Det kanske är så att skräck är den genre jag borde satsa på.

Men mitt språk, som är så torrt och torftigt, som innehåller så mycket kanslisvenska, kan det duga? Mycket kan man ändra på, men tonen i språket är nog det svåraste. Den är mina texters signum. De som har läst mycket av det jag har skrivit och som skulle utsättas för ett test där fem nya texter av olika författare presenterades för dem, skulle säkert kunna säga att det där kan nog vara Tendell, och det där är sannolikt inte Tendell, och det där är definitivt inte Tendell! Varför inte då? Därför att det är för bra!

Ja, för alla som slaviskt följer mitt skrivande skall jag av humana skäl strax sätta punkt för idag och istället bjuda på några vyer av det där scenbygget jag pratade om tidigare.

 

Annonser

Kommentera »

RSS feed for comments on this post. TrackBack URI

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s

Blogga med WordPress.com.
Entries och kommentarer feeds.

%d bloggare gillar detta: