Vägen, sanningen och livet

mars 15, 2012 kl. 11:59 e m | Publicerat i Okategoriserade | Lämna en kommentar

Han passade aldrig riktigt som överstepräst för den nya religionen, så han föll tillbaka till människorna. Det var där han hörde hemma.

Förmodligen mer än någon annan man på jorden var han insatt i hennes liv och diktning. Det var ett mångårigt studium han bedrivit. Och som han hade tolkat, övertolkat och undertolkat texter! Det var som vore han professor i litteratur och arbetade med en monumental avhandling om den där författaren och poeten. Ändå förblev hon ett mysterium. Kanske ville hon ha det så.

Själv var han osäker på hur han hade velat ha det. Nej, i svaga stunder var han utomordentligt säker på hur han hade velat ha det. En kvinna och en man. Två skrivmaskiner. Mörkgröna. Manuspapper överallt. Hans. Hennes. En urdrucken vinflaska med långa rader av stelnat stearin utanpå. Lyckan över att ha skrivit något bra. Hennes läsning av hans. Hans läsning av hennes. Diskussioner. Den delade glädjen av någons framgång.

I de riktigt sårbara stunderna fanns inte ens den där romantiska visionen om den delade författarlyan. Då längtade han enbart efter att få krama om henne, för sin skull, för hennes skull, inte ens säga något, bara hålla om, kanske bara viska något, oklart vad. Ord skulle ändå vara överflödiga just då. Det var bara att få vara med henne, tyst och stilla. Kanske med tårar. Befriande. Eller utan. Bara hon var där. Det skulle betyda allt. Att hon kunde komma tillbaka. Att det kunde vara möjligt.

Men hennes drömmar, hur passade de in? Det gick inte ihop, och han, särskilt han, med tanke på vem han var och vem hon var, hade ansvaret för att inte försöka hindra henne. Han hade levt ett liv. Hon skulle leva sitt.

Och så det där med det som var, vad det egentligen var, och för vem det var det. Ja, helt klart hade han lagt han större tonvikt på det ena och hon på det andra. Men allting var så komplext. Han hade aldrig upplevt något liknande. Från första stund ville han göra allt han kunde för henne, dels vad gällde det litterära, och ju mer han insåg hur det var, också på det personliga planet. Om samhället svikit henne, skulle inte också han göra det. Tvärtom bestämde han sig för att vara en klippa för henne. Fast det gick ju inte så bra, för själv var han ännu bräckligare, och där och då var det kanske som hon blev hans helgon.

Han tänkte ofta på henne. Han var orolig för att det hon själv varit orolig för skulle ha inträffat. Med egna erfarenheter förstod han hur nära det i mörka stunder kunde vara, och det fick bara inte hända. Om det hade hänt, skulle han aldrig ha förlåtit sig själv. Han hade tagit på sig skulden, eftersom hon hade öppnat sig så för honom.

Men allt detta var då, och nu är en annan tid, en helt annan värld, men visst låg det något i det där hon menade att den bild som levde kvar i honom var den som han senast upplevt i verkligheten. Och skulle kanske så förbli.

Annonser

Kommentera »

RSS feed for comments on this post. TrackBack URI

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s

Skapa en gratis webbplats eller blogg på WordPress.com.
Entries och kommentarer feeds.

%d bloggare gillar detta: