Den högsta utbildningen

mars 11, 2012 kl. 4:40 e m | Publicerat i Skrivande | Lämna en kommentar

Vad som inspirerar en till att skriva om något är ibland en lika komplicerad fråga som en enkel.

På det rent biologiska planet går människans evolution långsamt. Man skulle i princip kunna extrahera DNA från ett tjugofemtusen år gammalt lik som man hittar i en glaciär, i en bärnsten eller i en torvmosse och klona fram en människa som skulle kunna följa instruktionerna för att lösa Rubiks kub, ta lastbilskörkort och lära sig strofer av Bruno K. Öijer utantill.

Mitt rekord att lösa kuben är på 1 minut och 38 sekunder. Det var ingen slump. På den tiden, under högstadiet, klarade jag oftast av det under två minuter. Och hur klarade jag av det? Jo, för att jag en sommardag hade vandrat på Kungsgatan och köpt ett litet häfte av en gatuförsäljare i vilket jag lärde mig hur man skulle tänka vid kubens olika konstellationer. Skulle någon ge mig en kub idag skulle jag klara av en sida i hög hastighet, men sedan skulle det ta stopp. Mitt neurala nätverk har för länge sedan inaktiverat de nödvändiga kopplingarna eftersom kopplingarna bedömdes meningslösa att upprätthålla.

Jag har personbilskörkort. Det tog mig många lektioner att få det. Jag hamnade i pansartrupperna. Där tog jag körkort för både stridsvagn och lastbil. Den totala stridsvagnsutbildningen avseende IKV 91; förarens roll, laddarens roll, skyttens roll, vagnchefens roll: allt det tog naturligtvis ett antal månader att ta till sig med bravur. Lastbilskörkort tog jag på en dag. Det var på kadettskolan. Där stod en kapten i mitten av ett stort garage och mässade för en stor mängd underofficerare som hade tillgång till några Tgb 30 för att förstå vad kaptenen hojtade om. I slutet av dagen fick vi övningsköra lite grann på Skövdes gator och så var det klart. Ge mig en IKV. Alla handgrepp sitter i ryggmärgen: hur man kör, hur man laddar, hur man skjuter, hur man sköter radiokommunikationen med andra vagnar, hur man åtgärdar en bandkrängning på någon av larvfötterna, hur man omvandlar vagnen till att fungera som ett amfibiefordon. Ge mig en Tgb 30. Jag kommer att få problem. Hur var det nu? Skulle man trycka in den där knappen först och sedan choken, och hur var det nu med diffspärren? Å andra sidan: Skulle jag väl få igång den, är det ju bara att framföra den som en bil. Lite större, lite otympligare. Det är allt.

Jag är osäker på om jag kan några som helst strofer ur andras dikter utantill. Det är knappt jag kan hävda att jag kan recitera mina egna ordagrant utan förberedelser. Däremot har jag hur många som helst refränger ur andras låtar i huvudet. Det är musiken som hjäper till att plöja upp minnesspår i hjärnan. Musik och upprepandet genom refrängen och antal gånger låten tränger sig in från etern gör jobbet.

Nästan varje människa har ungefär likadana biologiska förutsättningar för att lära sig saker. Hur det sedan går handlar om vilken pedagogik man utsätts för, hur möjligheterna ser ut för självstudier, hur man entusiasmeras att kämpa, vilka ämnen man särskilt intresserar sig för, vad som driver en att lära sig något. Ser man till samhället i stort pågår här en mycket snabbare evolution än för mänskligheten som art. De samhällen som satsar på forskning och utbildning har större möjligheter att hävda sig i konkurrensen. När tyskarna invaderade Polen med stridsvagnar möttes de av det polska kavalleriet till häst! Och så gick det som det gick, precis som det gick för de stolta samurajerna som med sina långa svärd, färgsprakande dräkter och fina teceremonier fick kämpa tappert mot den japanska regeringens gråa kulsprutor.

Varför gick det som det gick för mig? Kan jag ens bedöma hur det har gått? Enligt den allmänt vedertagna skalan: Ja. Enligt en annan bedömningsgrund: Nej.

Som i många svenska familjer fanns det ingen tradition av akademiska studier. Och jag växte upp i förorterna i nordost: Kortedala 1966 – 1974 och därefter Hammarkullen. 1986 ryckte jag in i lumpen.

Min uppväxt i hemmet var god. Världen utanför var hård, men hemmet var bra, och jag stimulerades till att lära mig en massa saker. Vid fyra års ålder började jag lära mig att läsa.

I första klass fick jag snart ge mig på utbildningsmaterialet för årskurs 2.

I mellanstadiet var jag oftast bäst på proven och fick agera hjälplärare åt elever som låg efter.

På högstadiet började det kärva lite. Ibland var jag bäst, men ofta var jag bara bland de tre bästa. Någon särskild studieteknik hade jag inte. Det mesta snappade jag upp på lektionerna och så jag pluggade jag lite grann inför prov, men tog ändå ganska lätt på det där med studier.

När det var dags att välja linje på gymnasiet var det en lärare som avrådde oss ungdomar från Hammarkullen att läsa teoretiska linjer mitt i stan, för där skulle det komma en massa högutbildade rikemanselever från Askim och Hovås och Örgryte, och vi från Hammarkullen skulle varken klara av kulturkrocken eller den höga utbildningsnivån. Vi skulle därav bli ledsna och misslyckade. I mitt personliga möte med skolans syo-konsulent var budskapet ännu tydligare. Jag ville läsa Naturvetenskaplig linje (den hårdaste av alla utbildningar), men syon bad mig beakta det faktum att jag var arbetarklass och att jag borde bliva vid min läst, det vill säga läsa el- och tele eller fordon.

Jag kom in på Naturvetenskaplig linje vid det anrika gymnasiet Schillerska i Vasastan. Min studieteknik bestod av att råplugga kvällen före varje prov, ibland förbi midnatt. Jag gjorde en kom-ihåg-lista som jag morgonen därpå läste gång på gång under färden med 8:ans spårvagn in mot city. Ja, jag läste den fortfarande när portarna öppnades till aulan och alla vi lärjungar vällde in. Jag lyckades hålla mig ungefär i mitten, ibland bättre, ibland mycket sämre.

Min arbetarklassbakgrund blev särskilt tydlig när vi skulle skriva en uppsats på samhällskunskapen. Det var sagt att uppsatsen skulle handla om något aktuellt samhällsproblem. Jag och en arbetarklasskompis från Bergsjön bestämde oss för att behandla problemet med de låga publiksiffrorna i Allsvenskan. Läraren baxnade. Först när han hörde vårt förslag, sedan igen när han efter att ha gett oss tid att tänka över vårt ämnesval fick höra att vi hade bestämt oss. De låga publiksiffrorna i Allsvenskan var ett problem. Hur skulle till exempel Blåvitt få ordentliga resurser till spelarköp om det inte kom en massa folk som betalade entré? Jag minns inte om läraren tvingade oss att hitta på ett annat ämne eller om han helt sonika gav oss ett annat att skriva om eller om vi kanske till och med befriades helt från uppgiften. Den där eventuella uppsatsen är ett enda stort svart hål i min minnesbank. Och för den som undrar gick det trots allt bra för Blåvitt på 80-talet. Publiksiffrorna i Allsvenskan var förvisso låga. Folk var bortskämda med alla matcherna mot europeiska storlag i cuperna, för då brukade Ullevi fyllas till brädden. Bland annat kvartsfinal mot Arsenal i Cupvinnarcupen 1980, UEFA-cupmästare mot Hamburg 1982. UEFA-cupmästare mot Dundee 1987. Semifinal mot Barcelona i Europacupen 1986. Fyra SM-guld blev det också under det där decenniet. Är det kanske en arbetarklassgrej det där att engagera sig så mycket i sitt lag och att glädjas över framgångarna? Kan det vara ett substitut för uteblivna egna framgångar? Nej, det är nog helt andra mekanismer det handlar om. I Premier League har man omvandlat alla ståplatsläktare till sittplatsläktare och tar ut fantasipriser för matchbiljetterna så att vanliga arbetare inte har råd att följa sina lag annat än via TV, hemma eller på puben. Ändå fylls läktarna på Old Trafford, Anfield och White Hart Lane.

Efter att ha genomgått värnpliktsutbildningen och kadettskolan stod jag inför ett val med tre optioner: Skulle jag bli reservofficer, yrkesofficer eller, hemska tanke, civil igen? Jag älskade det militära. Samtidigt insåg jag att jag förr eller senare borde bli civilist. Så himla mycket lockade det trots allt inte att leva återstoden av sitt liv i lera, olja, svett och kyla. Under reservofficersutbildningen var vi några stycken som vid ett tillfälle gladdes särskilt åt att så småningom hamna ute i det civila. Det var mitt i natten någonstans i en skog. Vintern verkligen penetrerade kängorna. Fötterna var som isblock. Vi stod bland granar i snön och inväntade order från något högre befäl som ännu inte hade dykt upp. Någon, kanske var det jag själv, kanske var det någon annan, dryftade frågan: Jag undrar vad de civila gör just nu? Och vi kom fram till att de (de civila var alltid män) låg och sov i sina varma hem, i sina varma sängar med armarna om sina varma fruar, och att vi själva var idioter som höll på med det vi höll på med. Just då kunde vi inte glädjas åt att vi var en viktig del av en större organism, den svenska armén, som genom upprätthållandet av en välutrustad och välutbildad krigsmakt höll den lede fi på avstånd. Fast vi i armén hade till vardags en något uppblåst självbild. Först nu kan man känslomässigt ta till sig att flottan och flygvapnet hade en mycket större roll i att avskräcka rysssarna från att invadera vårt land. Vi var mer till för att, om ryssarna skulle lyckas besegra vår flotta och vårt flygvapen, hålla ryssarnas bataljoner stången på svensk mark tills vi fick hjälp av USA och Storbritannien. Det var aldrig tänkt att vi skulle kunna krossa ryssarna på egen hand. Vi skulle bara hålla ut i några veckor så att NATO hann samla sig och avdela de styrkor de hade råd med. Det var som en föreläsare sa på en försvarskonferens jag deltog i året före Berlinmurens fall: I Washington vet de att vi är allierade med NATO. I Moskva vet de att vi är allierade med NATO. Det är bara det svenska folket som tror att vi är neutrala.

Just nu läser jag Skovelmästaren av Varlam Sjalamov. Där har vi en som visste vad kyla var för något. Och skulle man berätta historien om hur jag ens kom till insikt om att det fanns någon som hette Sjalamov och hur den person som låg bakom det hela genom sin ambition har inspirerat mig till att fortsätta med mitt författande, att hela tiden försöka utvecklas, skulle det vara en sådan remarkabel historia att … ja, jag står fortfarande fast vid att det inte är jag som skall berätta den, utan vill någon annan berätta den någon gång, så står det denna någon fritt att göra det. Denna någon har till och med mitt fulla medgivande att göra det: för konsten, för den egna lyckan, för vad som helst. Själv tänker jag ligga lågt i frågan och endast om jag känner det behövligt, snudda vid ämnet, och då så vagt att en utomstående betraktare inte har anledning att dröja vid orden och läsa dem om och om igen, utan raskt gå vidare till nästa stycke. Det anses kanske inte som någon gåva, men för mig är det som att ge en gåva: att hålla världen fri från de flesta detaljer tills hennes händer en dag kanske väljer att ge dem färg och form. En gång visste jag inte ens vem Blok var. Och när jag läste ett citat från denne tog jag det för givet att det skulle kunna anses vara skrivet av mig själv, vilket jag ville dementera. Ja, min obildning ledde till komik. Men nu vet jag bättre. Hela tiden fyller jag i asfalt i allmänbildningens gropiga boulevard.

Men nu till saken!

Vad är den högsta utbildningen?

Är det att samla kunskap i ladorna? Att fylla på sitt förråd? Att bli det största levande lexikon som någonsin levat?

Det är lovvärt, men är det något annat man också borde sträva efter?

I den enskilda hjärnans evolution ingår det att tänka allt friare och friare: att se mönster, att skapa nya mönster, att kunna bryta dem när ny information gör det ologiskt att hålla fast vid de gamla, att våga se, att våga ändra, att våga tro på att man har kapaciteten att göra det som ingen annan människa tidigare har gjort, oavsett vem man är, oavsett var man kommer ifrån, oavsett vad man har varit med om. Tankar kan gå i gamla hjulspår, precis som favoritlåtarnas refränger, men i var sekund är man fri att tänka det nya, det fria, det oerhörda. Det finns inga gränser för vad man kan uppnå när det handlar om hur man skall se på saker och ting, hur man skall skriva saker och ting, hur man kan få sina egna tankar att skölja in som varma vågor över klipporna och stränderna till andra människors själar och    give dem frid.

Annonser

Kommentera »

RSS feed for comments on this post. TrackBack URI

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s

Skapa en gratis webbplats eller blogg på WordPress.com.
Entries och kommentarer feeds.

%d bloggare gillar detta: