Människor på Manhattan

februari 16, 2012 kl. 11:58 e m | Publicerat i Reflektioner | Lämna en kommentar

Hur många människor möter man i genomsnitt på Manhattan under tio dygn?

Vad är ett mänskligt möte?

Är det att mötas på en trottoar och smidigt väja för varandras framryckning?

Är det att båda försöker passera varandra på samma sida, sedan reflexmässigt och synkroniserat byta till att försöka passera varandra på den andra sidan, stanna till och se varandra i ögonen och le åt den uppkomna situationen? Det hände mig idag, men det märkliga är att jag inte kan minnas var. Det var inte på Manhattan, dock, utan någonstans i Göteborg. Allt jag minns är den där kvinnans leende och blick, hennes blonda hår och små rynkor som antydde att hon var ungefär i min ålder (hur det nu är möjligt att egentligen säga, hon kan i princip ha varit allt från 37 till 55). Men var någonstans skedde det? Var det kanske vid övergångsstället i korsningen Kungsgatan / Västra Hamngatan eller någonstans vid gamla Sheraton eller, ja, jag minns det helt enkelt inte.

Tillbaka till Manhattan.

Vad är ett mänskligt möte? Någon form av icke obetydlig kommunikation behövs nog. En ordväxling utan kram eller en kram utan ord. Ett samtal med en taxichaffis, med en servitris, eller följande lilla episod: Jag hade tagit tunnelbanan ner till stadsdelen Chelsea för att undersöka var man kunde kliva upp på The High Line Park (en nedlagd, gräs- och buskbeväxt högbana för tåg som på ett par ställen går rakt genom byggnader och här och var är prydd med modern konst). Av en slump upptäckte jag Chelsea Market, en saluhall intryckt i gamla fabrikslokaler.

Jag släntrar omkring där inne, känner för att köpa något, går fram till en liten kiosk, tar en Raider (eller Twix som den heter nuförtiden) och lägger den framför snubben i kassan. Han blir alldeles exalterad. Han börjar prata på svåruttydbar newyorkdialekt om att han har sett mig på TV eller något i den stilen. Ja, han upprepar det flera gånger.

I saw you on TV, I saw you on TV, man, and now you’re here!

I beg you pardon?

On TV, man. I saw you on TV!

What? Could you say that again?

I saw you on TV! And now you’re here!

I’m sorry. I don’t understand what you’re saying. Are you telling me you have seen me on TV?

Nooo, I saw you on the E, and now you’re here. Isn’t that amazing?

Yeah, it’s a small world, sa jag efter att ha fattat att han menade tunnelbanelinjen E.

Jag kan inte utesluta att han hade spanat in mig på tunnelbanan och tyckte att jag var den coolaste katten i stan med min slitna, svarta skinnjacka, min depraverade uppsyn och allt, och, ja, det är möjligt att jag var den där katten som fick New York att koka varhelst jag styrde mina steg, det kan jag inte förneka, men i alla fall, jag tror jag tar och katalogiserar detta minne som ett möte med en filosof som bara blev uppspelt av att människor till och med på Manhattan inte alltid slukas upp av folkvimlet, utan har möjlighet att dyka upp senare under dagen inför en och samma observatör.

Hur påverkar en människa världen genom att bara förflytta sig genom en stad? Jag kan nästan svära på att om den där kvinnan jag mötte tidigare idag fullständigt hade stannat upp framför mig och bara sett mig i ögonen en längre stund hade vi börjat kyssas.

Jag är en slav under mina begär. Och kvinnor slavar under sina. Tillsammans är vi en lustig samling djur. Vi fällde träden och reste städer i vilka vi utför olika uppgifter, den ena mer märklig än den andra i syfte att överleva och leva, söka trygghet, harmoni, spänning och äventyr.

Människorna på Manhattan: jag undrar vad de gör nu. Eller varför undra? De gör detsamma som i Skövde, Hong Kong och Berlin. Ändå spelar New York en särkild roll i människornas medvetanden. New York är smältdegeln, världens huvudstad, frihetens centrum, kreativitetens ymninghetshorn.

Jag stod lutad mot en husvägg i Harlem. En snubbe ville kränga en CD till mig. Först avböjde jag, men han gav sig inte. Han berättade om bandet han var med i, Harlem 6, hur de kämpade med att sprida sin musik, han frågade varifrån jag kom. Han var bara trevlig och trevlig och till slut halade jag upp plånkan och gav honom en tiodollarsedel. Det lustiga är att detta var i augusti, och först i kväll är första gången jag lyssnar på den där CD:n (Harlem Musik) (ja, de har stavat det med k). Den är helt ok. Det är hip hop. Påminner lite grann om 50 cent. Skön att lyssna på. Den har rullat några varv nu.

Det är sådär det kan fungera. Nu tittar jag på Wikipedia, och jag känner igen snubben på gruppfotot. Det var han. Han bär det blygsamma namnet Black Jesus.

I met Jesus in Harlem.

Annonser

Kommentera »

RSS feed for comments on this post. TrackBack URI

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s

Skapa en gratis webbplats eller blogg på WordPress.com.
Entries och kommentarer feeds.

%d bloggare gillar detta: