En sista chans

februari 13, 2012 kl. 12:39 f m | Publicerat i Skrivande | Lämna en kommentar

Jag kan inte lura mig själv längre. Om inte världen är stadd i allmänt förfall, är åtminstone jag det. De där handdukarna jag kom upp med från tvättstugan för nästan en vecka sedan hänger över de där lakanen jag kom upp med från tvättstugan för nästan två veckor sedan. De hänger där över några stolsryggar, klara att vikas ihop och läggas in i lådor och skåp. Ja, om man nu har det där brinnande intresset för sortering av textilier.

Min kropp är inte vad den en gång var. Jag är inte tjugofem längre. Inte ens trettiofem. Jag är fyrtiofem. Det är ingen ålder för en författare, kan man invända. Nej, precis: inte om man redan vore publicerad och erkänd och allt det där, men det spelar egentligen ingen roll om det är egalt för de stora massorna huruvida författare debuterar med gråa tinningar eller ej. Vad det handlar om är hur länge jag kan hålla mig vid liv. Hur många år till har jag på mig att bekämpa mina tankars irrfärder och samtidigt försöka få ihop dugliga texter?

Kommer jag att tappa förståndet innan jag lyckas skriva min genombrottsroman eller kommer jag bara att upphöra att existera utan att ha åstadkommit något storartat i detta liv?

Inte ens en fru lämnar jag efter mig. Bara en massa kvinnor jag passionerat kysste och smekte. Kanske är det inte att förakta att jag skänkte kvinnor njutning där de kunde njuta som allra mest. Men det där är inget man reser statyer över. Hur skulle förresten det se ut? C-lingus: Ett monumentalverk i förgylld brons i korsningen Vasagatan / Avenyn. Nej, varför skulle jag sträva efter att bli en staty? Jag är inte ens säker på om det viktigaste för mig som författare skulle vara att mitt namn blev mer ihågkommet än någon av mina texter.

Hellre att det står såhär i morgondagens uppslagsböcker:

xxx xxx xxxx xx xxxx xxx xxxxxx xxxxxx

xx xxxxxxxxx xxxxx xxxxxxx xx xxx

berömd strof, okänd författare

än

Tendell, Håkan, en populär författare, poet och debattör i Sverige på 2000-talet.

Inga av hans texter finns dessvärre bevarade.

En författare måste betrakta texten som större än honom själv. Varje författare blir till stoft, men många ord kan vara för evigt till glädje, till kunskap och till tröst för andra människor.

Jag måste skriva en sådan text innan det är för sent. Kanske har jag redan skrivit den, och att den ligger någonstans på nätet eller i bibliotekens tidningsarkiv. Bara det att ingen nu levande ännu har insett dess storhet. Det vore inte första gången i historien något sådant händer, men det skulle kännas skönare att sluta sin ögon om man visste att man hade skrivit något som hade en god chans att överleva och bli läst av framtida generationer.

Ibland undrar jag varför detta är så viktigt för mig. Och ibland blir jag trött på att undra över alla slags saker och ting som någon slags satans filosof. Varför kan jag inte bara vara mer likt en robot? Inte ifrågasätta så mycket, och framför allt inte mig själv, utan bara köra på? Ja, varför ens ifrågasätta varför jag ifrågasätter? På vilket sätt gagnar det världen att jag tänker och skriver allt det jag gör?

Annonser

Kommentera »

RSS feed for comments on this post. TrackBack URI

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s

Skapa en gratis webbplats eller blogg på WordPress.com.
Entries och kommentarer feeds.

%d bloggare gillar detta: