Drömtydning 2

januari 21, 2012 kl. 12:13 e m | Publicerat i Reflektioner | Lämna en kommentar

En mycket lång dröm kan jag erinra mig att det var, men jag kommer bara ihåg ett stycke i mitten samt slutscenen.

Jag befinner mig i en spelarkad, belägen i hörnet av Engelbrektsgatan / Aschebergsgatan, där den där blomsterbutiken ligger, om den nu finns kvar. Den brunmurriga inredningen påminner om restaurangen Golden Days på Södra Hamngatan, och i drömmen har jag för mig att arkaden tidigare har varit en restaurang, men nu är fylld av flipperspel och arkadspel. Jag letar efter ett särskilt spel, men hittar det inte. Många spel är nedsläckta och det finns bara gäster här och var som står och spelar. Lokalen är ett virrvarr av skrymslen, små trappor och stora salonger. Varje gång jag vänder åter in i ett rum har det fått ett annat utseende. Jag tappar intresset för att leta efter spelet, men jag känner mig inte orolig för att inte hitta ut ur lokalen. Jag vandrar bara planlöst omkring och känner inget särskilt.

Slutscenen: Jag befinner mig på någon slags flytande plattform ute till havs som ser ut ungefär som Gasklockan till både storlek, form och färg. Den håller på att falla isär och för att rädda alla människor ombord måste jag klättra på utsidan av konstruktionen och dra en tunn stålvajer runt den. Till en början går det smidigt: det finns små hakar varannan decimeter som jag lägger vajern i, och ungefär vid varje meter drar jag åt ordentligt och snurrar vajern ett varv runt en hake, och så fortsätter jag arbetet genom att i sidled balansera på en liten avsats som ger stöd åt ca en tredjedel av mina skors längd. Arbetet sker nära toppen av konstruktionen och därför kan jag då och då vila en arm i taget genom att hålla mig fast i någon slags kant med den ena handen samt låta den andra handen, som håller fast i vajern, hänga någorlunda fritt. Efter ett tag konstaterar jag att det går en bokhylla runt hela konstruktionen just där jag drar vajern. Det är mycket praktiskt för jag kan då verkligen se att jag spänner vajern hårt när böckerna trycks ihop mot varandra. Men så kommer jag till Tolstojs Krig och Fred, ett verk i tre röda band, och där stöter jag på problem. Jag stannar till och börjar tänka, och blir matt. Vajern börjar slacka, böckerna glider isär. Jag tittar ner på mina fötter som nu längtar efter att få stå på något helt plant underlag. Jag bestämmer mig för att stå still och vila ett bra tag, växlar mellan att hålla mig fast med vänster respektive höger arm. De blågröna vågorna där nere skummar. Det börjar gå upp för mig att jag kanske inte längre har någon chans att rädda människorna, men jag ger inte upp. Jag försöker spänna den där vajern. Jag gör inga framsteg, men jag försöker.

 

Annonser

Kommentera »

RSS feed for comments on this post. TrackBack URI

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s

Skapa en gratis webbplats eller blogg på WordPress.com.
Entries och kommentarer feeds.

%d bloggare gillar detta: