Desolation Boulevard

januari 15, 2012 kl. 10:26 e m | Publicerat i Reflektioner | Lämna en kommentar

Det började ganska bra när jag kom utanför dörren. Inom mig upprepade jag några gånger det där som Woody Allen säger i introt till filmen Manhattan: He was as tough and romantic as the city he loved. Och så hörde jag liksom George Gershwins Rhapsody in Blue, och föreställde mig se vita fyrverkerier detonera över den svarta himlen. Sedan blev allt som vanligt igen.

Steg lades till steg. Asfalten, gatstenarna, övergångsställenas slitna färg. Skornas sulor slets ytterligare en bit närmare undergången.

Jag hade tänkt kliva uppför trapporna vid Konstmuseet, men ångrade mig när jag kom fram. Vad fanns det att se därifrån som jag inte redan sett? Konserthuset. Stadsteatern. Stadsbiblioteket. Statyns nakna rygg. Avenyn. Allt var mig bekant. Luften stod stilla. Staden låg öde.

Ett kattdjur på savannen dras till sina begär. Jag gav tolv silvermynt för en kvällstidning och klev in på ett hamburgerhak.

Så satt jag där och gick igenom historien om skeppet som just nu ligger med ena sidan mot den italienska havsbottnen. Och jag insåg att vi människor aldrig kommer att kunna skydda oss från misstag, misslyckanden och motgångar. Det hjälper inte med modern teknik. Någonting kommer ändå gå fel. Det hjälper inte med Förenta Nationerna. Någonstans blir det ändå krig. Men det är klart att om vi inte hela tiden försökte lappa, laga och utveckla det samhällsmaskineri vi skapat, skulle det mesta av det vi uppnått falla samman. Medeltidens livsvillkor skulle kunna återuppstå inom loppet av några dygn.

När jag hade börjat tugga på min hamburgare noterade jag en tomatskiva som var röd i kanten, men som skiftade i gult och grönt i mitten. Och då, just då, förnam jag en känsla av nuet. Jag tänkte att allt jag har varit med om och allt den här tomaten har varit med om har resulterat i att jag just i detta nu på just denna plats sitter och tittar på denna naturens färgprakt som legat dold för omvärlden.

Och jag började analysera mig själv. Var jag verkligen den där munken jag trodde mig vara, eller var det möjligen så att jag var en riktig playboy? Hade jag kanske inte under 2011 kysst fyra attraktiva kvinnor? Detta kunde jag inte neka till, så då beslutade jag mig för att aldrig mer kalla mig munk. Dock beslöt jag mig för att vidhålla titeln ensamvarg, eftersom den var odiskutabel. Jag kunde spendera en kväll, en natt och en förmiddag med en kvinna, men sedan bultade min själ mot frihetens portar likt hammarslagen i ett stålverk.

Så släntrade jag hemåt längs Avenyn, Södra Larmgatan och Hvitfeldtsgatan, och allt var nästan som vanligt, men det kändes som att världen hade tillförts den smula mystik jag så länge saknat.

 

Annonser

Kommentera »

RSS feed for comments on this post. TrackBack URI

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s

Skapa en gratis webbplats eller blogg på WordPress.com.
Entries och kommentarer feeds.

%d bloggare gillar detta: