Spårvagnsdröm

januari 8, 2012 kl. 2:46 e m | Publicerat i Skrivande | Lämna en kommentar

Inför 2012 hade jag funderingar på om jag skulle börja anteckna mina ur sömn framkallade drömmar i hopp om detta skulle kunna tjäna som en extra inspirationskälla att ösa ur för det nya romanmanus jag ännu inte riktigt har lyckats bestämma mig för vad det skall handla om. Drömt har jag säkert gjort varje natt, men kommit ihåg något har jag inte gjort, förutom enstaka fragment ett par gånger, vilka sedan tynade bort, eftersom jag inte brydde mig om dem. Nu har jag emellertid kommit ihåg en hel scen, ja, nästan en liten historia, och om det är ok med er tänkte jag presentera den här. Ni kanske tycker att det inte är er ensak att avgöra huruvida jag borde presentera den eller ej. Ja, ni är kanske rentav av den åsikten att ni inte kunde bry er mindre, och jag får väl å min sida då säga att jag förstår er fullkomligt, för enligt vetenskapen finns det få saker som är så ointressanta för människor som andra människors sömndrömmar. Det handlar ju trots allt bara om hjärnspöken: en salig blandning av intryckssortering, förhoppningar, farhågor och rena fantasier. Kort sagt: Flum.

Det finns i och för sig människor som hävdar att man skall ta drömmar på största allvar: att man kan tolka dem och på så sätt komma underfund med vad som bekymrar en, eller så kan drömmar till och med vägleda en att fatta rätt beslut i olika frågor. Kanske är det så. Drömforskning är emellertid ett lika vanskligt område som djuphavsforskning. Det kan finnas så mycket svåråtkomligt som döljer sig där nere, både i det fria vattnet och i den mörka dyn: oupptäckta sjöstjärnor, förlista fartyg och bombflygplan, romerska soldathjälmar, förbundsarken, den heliga graalen, Atlantis, jättebläckfiskar, sjöjungfrur och kärnvapenbestyckade ubåtar.

Nåväl, här kommer min dröm. Forska på, ni som vill forska.

Jag befann mig på Drottningtorget i Göteborg och hade för avsikt att resa med spårvagn till någon av stadens östra stadsdelar. Instinktivt visste jag att en grupp unga kvinnor visste vilken vagn som skulle föra mig rätt, men när jag frågade dessa kvinnor, hänvisade de mig till en grupp medelålders kvinnor som stod längre bort. De medelålders kvinnorna var anställda av Göteborgs spårvägar, höll upp skyltar som visade att de var där för att man skulle kunna fråga dem om allt som hade med spårvägen att göra, och de serverade kaffe och bullar, ja, de såg helt enkelt serviceinriktade ut. När jag ställde min fråga om vilken vagn jag skulle ta, sa en av kvinnorna att de inte kunde svara på några sådana frågor eftersom de var på väg att gå hem för dagen, men en av kvinnorna, som såg min besvikelse, frågade sin kollega vad det var jag ville, och så ingrep hon och gav mig svaret. Det var tvåan jag skulle åka med. Jag ställde mig vid kanalen med ryggen mot gamla Sheraton och inväntade vagnen. Först kom sjuan. När den sedan skulle lämna hållplatsen körde den så sakta att den blev påkörd bakifrån av åttan. Sjuan knuffades fram och rullade iväg en bit, men lade sedan i backen och tryckte till åttan så att den åkte bakåt. När sjuan sedan stod stilla med några meters mellanrum mellan sig och åttan, kom det en annan vagn som hade tröttnat på att stå i kö. Den körde av spåret på höger sida och försökte sedan gena genom att svänga in mellan sjuan och åttan, korsa spåret och komma ut på vänster sida. Det lyckades, men man hörde hur den krockade med en vagn som kom körande i motsatt riktning i det andra spåret. Efter denna incident kom den vagn jag skulle åka med: tvåan. Den krockade också på något sätt, men det var inte värre än att man kunde stiga på och åka med. Färden gick utmed kanalen. Sedan svängde den vänster in på Folkungagatan där det inte finns några spår. Kurvtagningen gick mycket lätt och tyst. Detta förbryllade mig. Jag steg av vagnen och undersökte den. Den hade på sig bildäck. Jag resonerade med en medpassagerare om att vagnen måste ha bytt till bildäck i anledning av krocken. Det lät logiskt. Sedan var vagnen tillbaka vid kanalen igen. Och sedan i kanalen. Vagnen började sjunka, men folk satt stilla som om det inte fanns någon anledning till oro. Jag räddade mig ur vagnen och försökte klättra upp för kanalens stenklädda vägg med hjälp av en trästege. Den var grå och alldeles murken. Så brast den, men jag fick tag i en stolpe till en trafikskylt och försökte häva mig upp ovanför kanten. Det gick inte. Jag försökte då greppa en trädstam med den andra armen. Det gick inte det heller. Passagerarna i den till hälften i vattnet nedsjunkna vagnen satt bara och tittade på mig. Jag kämpade och kämpade. Och vaknade.

Annonser

Kommentera »

RSS feed for comments on this post. TrackBack URI

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s

Blogga med WordPress.com.
Entries och kommentarer feeds.

%d bloggare gillar detta: