Kulturens funktion

januari 8, 2012 kl. 8:21 e m | Publicerat i Reflektioner, Skrivande | Lämna en kommentar

Aftonvy. Olja på elektronik.

Låt oss föreställa oss ett gammalt träd, t ex en tusenårig ek. Varför existerar den? Vad är dess syfte? Vad är dess vilja?

Det levande önskar överleva. Krukväxtens blad vrider sig mot solen. Den köttätande växten slår igen sina klaffar. Pytonormen kramar bytet till döds och sväljer det helt.

Vad skiljer människan från trädet, från ormen, från de tidiga människoaporna?

Här har vi DNA, inbäddat i en cell, fylld av allehanda maskiner. Redan nu är allting så avancerat att det övergår vårt förstånd. Varför ens fortsätta fundera? Varför söker vi? Det är en fråga i sig.

Här har vi kraniet från en människoapa. Därinne låg hjärnan: centrum för varseblivning och beslutsfattande. Livet var enkelt. Äta frukt. Softa. Umgås med andra människoapor. Se upp för leoparder, ormar och krokodiler. Det var allt. Kanske fundera lite över solen och månen, regn och hagel, åska och jordbävningar. Det var allt. Och så fundera lite över varför han den där snubben med de biffiga överarmarna fick alla brudarna. Det var allt. Bara ta den där sista frukten från trädet och föra den mot munnen. Men han med överarmarna ville också ha just den där frukten, så då var det väl ok om han fick den. Varför bråka över en liten frukt? Det var ju bara att leta upp ett nytt träd med saftiga frukter. Ja, så förflöt den där människoapans liv, och när han en dag gick ner till floden för att dricka vatten var han ouppmärksam, och så greppade en krokodil tag om hans hals och kastade honom fram och tillbaka vid ytan så att vattnet skummade, köttstycken slets loss och andra krokodiler kom fram och ville kalasa på hans muskler och inälvor.

Sittandes på stranden satt en annan människoapa och iakttog skådespelet. Det vore något att berätta för de andra, tänkte hon och begav sig tillbaka till flocken. Hon försökte förklara vad som hänt med hjälp av gester och läten, men folk fattade nada. En av dem fattade i alla fall så mycket att den där bruden försökte berätta om något hon sett, och då kom han på att han också skulle vilja berätta om något han sett, så han började också krumbukta sig och låta, men flocken tyckte bara att han var konstig, och kastade bananskal på honom för att få honom att sluta upp med dumheterna.

Ett antal miljoner år senare: Människor sitter i soffor och tittar på TV. Människor sitter i väntrum och läser glättiga magasin. Människor sitter i bilköer och byter kanaler på radion i hopp om att hitta något som kan skänka dem tillfredsställelse. Människor går på konstutställningar och uppfinner nya ord med vilka de kan förklara ett konstverk för sina medmänniskor, och de som aldrig hört dessa ord förut suger åt sig dem och gör dem till sina för att i sin tur berätta dem för andra som inte var där. Och alla gör vad de kan för att inte livets tomhet skall uppenbara sig för dem. De läser tidningar och böcker, lyssnar på musik och spelar spel på internet.

Det sägs att vi människor är stressade av alla stimuli i dagens samhälle och att vi därför längtar tillbaka till naturstadiet, men gör vi verkligen det? Ett år på en öde ö skulle bli outhärdligt om inte någon satt runt lägerelden och spelade gitarr och sjöng eller om inte några klädde ut sig och spelade upp en liten pjäs eller om inte någon hade med sig en kortlek. Herregud, om min roman drev i land på en liten planka till en sådan där ö skulle människorna slåss om att få läsa den, de skulle brottas, de skulle kanske riva sönder boken och dela ut ett kapitel till var och en så att ingen skulle behöva vänta på att någon annan skulle läsa klart. Det är ju så morgontidningar fungerar: de är delbara i minst två enheter så att mannen och hustrun kan fördjupa sig i varsin del istället för att den ene skall behöva titta in i väggen eller bordsduken när den andre läser.

En roman måste stå stadig i konkurrensen, inte bara från andra böcker, utan från all slags kultur. Samtidigt är ju människans behov av kultur enormt, och folk vill inte bara ta del av favoriter i repris: de vill även ha nytt, nytt, nytt. Det senaste från USA. Sista skriket i Paris. Nyutgåva, nu i blått skinnband och med förord av N N. Filmpremiär. Ny singel. Releaseparty. Allt detta sug efter nytt är skrivarsjälens största hopp.

 

Annonser

Kommentera »

RSS feed for comments on this post. TrackBack URI

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s

Skapa en gratis webbplats eller blogg på WordPress.com.
Entries och kommentarer feeds.

%d bloggare gillar detta: