Samtal i natten

januari 3, 2012 kl. 3:17 f m | Publicerat i Skrivande | Lämna en kommentar

Vad skall den handla om, den nya romanen?

Är det inte bättre att fråga sig vem den skall handla om?

Varför skulle det vara bättre?

Kanske för att människor hellre vill engagera sig i människor än i handling?

Men har inte alla romaner en handling?

I och för sig.

Du vet, du kan ta en man och sätta honom i ett rum. Spartanskt inrett. Nog sjutton kommer det att hända något till slut. Han kanske reser sig upp och tittar ut genom ett fönster.

Är det handling?

Det är ju en väldig handling, tycker jag. Man undrar en massa saker: Varför är han i det där rummet? Varför reste han sig till slut? Vad är det han tittar på? I vilken stad eller by befinner han sig? Vilken tidsepok är det?

Det ser man på detaljerna. Kläderna. Frisyren. Möblerna. Attiraljerna. Kanske en skymt ut genom fönstret, ner mot gatan. Fotgängare. Bilar. Designen på butikerns skyltar.

Och så ljudet av flyglarm.

Varför då?

För att störtbombarna är på väg. Och de låter, de också. För att inte tala om krevaderna från bomberna.

Står mannen fortfarande och tittar ut genom fönstret?

E du go i hövvet, eller? Han tar ju betäckning under sängen. Fönstret krossas av tryckvågen. En tavla ramlar ner från väggen. Kakelugnens övre del krossas av splitter. Ljudet från planen tonar ut. Det hörs skrik från gatan.

Ligger han kvar under sängen?

Nej, han kravlar sig fram utmed golvet. Skjortan och byxorna blir smutsiga. När han skall resa sig upp, skär han sig på en glasbit.

Är det allvarligt?

Nej han blöder lite från handen, men det är ingen fara. Han tar fram en flaska ur en byrålåda, häller lite i munnen, sedan lite på handen. Han grimaserar. Tar en klunk till. Stoppar tillbaka flaskan i lådan. Lossar sin slips och virar den runt handen.

Hur går det med de skrikande människorna nere på gatan?

Vet ej. Vår hjälte lyfter upp sängtäcket, skakar av damm och partiklar från det, lägger tillbaka det, och lägger sig på det.

Du skojar?

Nej, varför skulle jag skoja?

Men är han inte intresserad av att hjälpa skadade människor på gatan, bemanna en luftvärnskanon eller åtminstone titta ut genom fönstret för att betrakta förödelsen?

Nej, han är så blasé. Han känner inte att det är hans krig. Det angår honom inte.

Men nyss kastade han ju sig under sängen?

Ja, men det var bara för att klara livhanken. Nu är allt frid och fröjd igen.

Jamen, så kan han väl inte resonera?

Nähä, och vad tycker du att han borde göra då?

 

Annonser

Kommentera »

RSS feed for comments on this post. TrackBack URI

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s

Skapa en gratis webbplats eller blogg på WordPress.com.
Entries och kommentarer feeds.

%d bloggare gillar detta: