Tankens kraft

december 23, 2011 kl. 6:09 e m | Publicerat i Reflektioner, Skrivande | Lämna en kommentar

Jag lever i fyra världar.

# Den omedelbara fysiska verkligheten, tolkad av mina vakna sinnen.

# Den vakna drömmen, i form av minnen, framtidsvisioner och rena fantasier.

# Den sovande drömmen.

# Den fängslande berättelsen som framträder i tidningar, böcker, filmer, tavlor och sånger.

Alla dessa världar kan min hjärna hoppa in i och ut ur med eller utan hjälp av mitt medvetna val.

Jag kan sitta och titta ut genom ett fönster: se människorna, hustaken, fåglarna, bilarna, spårvagnarna, trafikljusen, träden, molnen. Jag kan titta ut genom det där fönstret och drömma mig bort, kanske till en annan stad eller ett annat slags liv. Jag kan falla i sömn och drömma det märkliga, det härliga, det skrämmande. Jag kan vakna, slå på radion och höra någon berätta om sin dag, om sitt liv, jag kan höra Bruce Springsteen sjunga The River, Mauro Scocco Sarah eller Eva Dahlgren Ängeln i rummet.

Jag kan resa mig upp, stirra med mina brinnande ögon mot horisonten, gå till skrivbordet och skriva en värld, en scen som aldrig tidigare existerat.

Detta är författarens uppgift: att sätta tankar på pränt och skapa fragment av den fjärde världen i vilken människor kan kliva in och sedan lämna med en känsla av att ha blivit tillfredsställda emotionellt och rentav även intellektuellt.

Kunskaper om den sovande drömmen har för övrigt nyligen väckt mitt intresse då jag läst att det finns något som kallas klardröm: en slags dröm där man är medveten om att man drömmer utan att man vaknar till följd av denna insikt, och därför kan regissera drömmens innehåll efter eget tycke. Klardröm har bara hänt mig två gånger i livet, och eftersom jag på den tiden inte visste att sådant kunde existera, trodde jag att jag hade drömt att jag var medveten om att jag hade drömt eller något i den stilen. Hur som helst, man kan tydligen öva upp sig i att falla i klardröm, vilket i så fall öppnar upp ytterligare en värld att leva i. Istället för att gneta och kämpa i åratal för att uppnå sitt livs dröm skulle man alltså kunna se sin dröm gå i uppfyllelse under en eftermiddagslur. Vad skulle vara skillnaden mellan att ha upplevt något på riktigt jämfört med att ha närvarat i en dröm och erhållit samma intensiva känslor som verkligheten skulle ha gett? På tal om detta: Vad är det egentligen för effekt man vill uppnå när man slår sig ned i favoritfåtöljen med en bok i knät eller går på bio? Man vill bli tagen till en annan värld. Man vill komma ut till månbaser eller ner i undervattensfarkoster eller tillbaka till andra världskriget eller in i maktens korridorer, bakom teaterkulisserna, ned i fånglägertunnlarna och upp i dekadensens sängkammare. Det är ju vad allt går ut på: att fly verkligheten, att drömma sig bort, att upptäcka sådant man annars kanske aldrig skulle komma i närheten av. Samtidigt som kulturen kan vara en brygga mellan den kända världen och den okända, kan den i och för sig ibland även vara en länk mellan nuet och det förflutna. Man kan med berättelsens hjälp få folk att återuppleva gamla händelser och miljöer. Man kan skriva om hur hjälten kör gamla bilmodeller, lyssnar på gamla låtar, umgås med människor i gamla klädmoden, i gamla lägenhetsinredningar och dricker gamla ölmärken och framför gamla åsikter med gammaldags språkbruk. Och så kommer hon den där med det långa mörka håret, ställer sitt rödvinsglas på soffbordet och kryper upp i hjältens knä. Och någon öppnar fönstret så att de orangebrungröna gardinerna fladdrar till, och ute i köket står Linda lutad mot skafferiet och hånglar med Lotta. Borta vid stereobänken i vardagsrummet står Börje, med den rutiga skjortan drypande av svett, chipsflott och cigarettrök, och tummar på ett skivfodral. Så lyfter han av pickupen från Led Zeppelins Stairway To Heaven och lägger en LP med Nationalteatern på skivtallriken. Det knastrar lite. Så kommer introt. Sedan sången: På fredagskvällen bubblar det i blodet …

Nä, nu har jag fått nog för idag. Kanske har ni också fått nog. I alla fall nog av mig. Det finns ju andra kulturleverantörer här i cyberrymden, och tur är väl det. Det är mångfalden som berikar samhället.

Jag vet inte vart ni tar vägen nu. Till andra sajter. Till TV:n. Till bokhyllan. Till det där halvfärdiga romanmanuset ni känner att ni borde arbeta med istället för att kasta bort tiden på annat. Men kanske var detta trots allt inte bortkastad tid. Kanske var detta något ni behövde för att få inspiration till någon liten scen eller dialog eller ett helt nytt manus: en utflippad roman om ett konstnärskollektiv som … Ja, vad vet jag? Själv kommer jag att fortsätta lite på musikspåret och njuta av U2. Where The Streets Have No Name. Sedan kanske jag skriver en rad.

Håkan Tendell

Annonser

Kommentera »

RSS feed for comments on this post. TrackBack URI

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s

Skapa en gratis webbplats eller blogg på WordPress.com.
Entries och kommentarer feeds.

%d bloggare gillar detta: