Uppenbarelsen i Rom

september 10, 2010 kl. 2:29 f m | Publicerat i Reflektioner, Skrivande | Lämna en kommentar

(först dock några fotografier)

Onsdag 1 september 2010

Torsdag 2 september 2010

Fredag 3 september 2010

Lördag 4 september 2010

Lördag eftermiddag

Blickade återigen ut över Forum Romanum, denna gång från Tabularium på Capitolium. Länge ömsom stod jag och betraktade världshistorien framför mig, ömsom spankulerade i arkaden.

Fyra dygn i Rom återstod. Dem ville jag inte föreviga med det exakta kameraögat. Istället fann jag för gott att minnet av dessa dagar för all framtid skulle flyta ihop till en palett av färger, former, dofter och smaker. Jag köpte mig en engelsk tabloid, korsade Tibern, släntrade djupt in i Trastevere och slog mig ned på en uteservering.

Även om jag alltså inte hade för avsikt att komma ihåg så värst många fler detaljer, gjorde jag emellertid en minnesanteckning beträffande den 5 september. Det var en söndag, och jag besökte kyrkorna San Pietro in Vincoli och såg, huggna i sten, Moses med djävulshorn samt liemannen, sedan San Clemente med dess spiralformade stång, därefter San Giovanni in Laterano, där det pågick en mässa med en mängd äldre herrar i gröna kappor, sedan Scala Santa med, enligt uppgift, originaltrappan från Pontius Pilatus hus, där Jesus gick till sin rättegång. Alla riktigt fromma gick på knä uppför trappan, stannade till på varje trappsteg och bad en bön eller yttrade något dylikt. För hedningar fanns vanliga trappor vid sidan om. När jag kom upp på avsatsen såg jag en ung kvinna på knä gråtandes framför ett galler, bakom vilket en Jesusavbildning fanns. Detta gjorde starkt intryck på mig. Jag stannade upp i livet och förnam något obestämt, något jag bara kände betydde något. Jag följde med kvinnan in i ett angränsande kapell, lyssnade till församlingens ”Fader vår” på italienska, gick därefter ut, satte mig i ett skuggigt hörn på utsidan av kyrkan och filosoferade.

Vandringsfärden gick sedan till Santa Prassede där jag till skön orgelmusik granskade den trasiga marmorpelare som sades vara den pelare Jesus bands fast vid när han torterades före sin Golgatavandring.

Ett stenkast därifrån trädde jag in i Santa Maria Maggiore. Kanske hade där just avslutats en mässa. Det doftade rökelse.

Begav mig därefter till Peterskyrkan för att bestiga kupolen vilket jag inte hade ansett mig hinna med vid mitt besök ett par dagar tidigare. Kön var kompakt. Svetten rann längs min rygg. Bredvid mig skymtade paradiset: en källa med rinnande vatten och en ingång, fri från kö, till de svalkande påvliga gravkamrarna. Jag föll för paradisets lockelser, nedsteg i underjorden och såg, till vänster i Petrus gravkammare, bilden av ett gult kors mot en blå bakgrund. Var detta månne ett omen?

Senare, inne i Peterskyrkan, satte jag mig på en bänk vid ett litet sidoaltare i söder, rakt till vänster om den stora baldakinen, och fick en uppenbarelse. Raskt tog jag ur fickan fram penna och ett litet block och författade följande enkla rader

Om religionen

 

I alla välutsmyckade tempel har man svårt att skönja högre makter, ty man bländas av all grannlåt. Tankarna upptas huvudsakligen av konstverksdyrkan. Ändock är den mest grandiosa av guldkalvar, Vatikanens helgedom, dominerad av färgen grå. Man ser det först när man har slutat att begapa människornas futtiga försök att återge skapelsens prakt.

Hur vacker är inte en levande palm jämfört med en massiv pelare? Hur vacker är inte fjärilen och höstlövet jämfört med slipad marmor och stakar av guld? Hur vacker ter sig inte en ko som på landsbygden diar sina kalvar jämfört med vad människor kan måla och mejsla?

När det första templet i en region byggdes ville grannbyarna i regionen inte vara sämre. Med ett vackrare tempel ville de bräcka sina rivaler. När ambitiösa präster av den ena eller andra anledningen hindrades i sina karriärer, skapade de driftigt nya trosgrenar i vilka de kunde få blomma ut. Därför har vi nu dels myriader av tempel fyllda av allsköns prål: om än oförarglig och förvisso njutbar för ögat, dels ett oöverblickbart antal varianter av den enda sanna tron.

Vad skall man gå på när såväl källtexter som sektgrundare genom årtusendena tillsammans lämnar ett sammelsurium av besked?

Vem är bäst skickad att trovärdigt uttolka och sammanfatta den rätta läran?

Vad var profetens egentliga budskap? Hur kan man bäst uttrycka det viktigaste i en enda mening? Kan man det?

För att verkligen förstå profeten, måste man leva sig in i att vara som han, låta hans tankegångar skölja genom själen, våga låta ge sig hän och ta emot.

Man skall vara schysst mot sina medmänniskor. Det är budskapet.

Två gående som möts i en trång passage vinklar ofta sina kroppar så att de båda utan större besvär kan ta sig igenom passagen och nå sina respektive mål. Om det är riktigt trångt släpper ofta den ene artigt förbi den andre och väntar med att själv passera. Tänk dig nu en stark man som går rakt fram med bestämda steg utan hänsyn till sin omgivning. Denne man stöter i människors axlar, han trampar på deras hälar, på deras tår, han armbågar människor i magen. Vill du vara som han? Vill du möta någon som honom i en trång passage?

Livet är fullt av trånga passager.

Hur vill du bli behandlad av andra?

Hur vill du själv vara?

Nu gör människa annan människa illa genom prat eller handling. Omvärlden må ha sin syn på det hela: det skiljer sig ibland från land till land och från tid till annan. Riken bildas, riken störtas, jordiska lagar kommer och går, men man har att rätta sig efter dem där man är. Vad är dock det evigt gällande rådet till den drabbade för hur den skall hantera situationen i sitt hjärta?

Var det fråga om en olyckshändelse? Då bör man ta hand om sig och i övrigt lämna historien därhän.

Var det fråga om vårdslöshet eller oaktsamhet? Då bör man föreställa sig att man själv var den vårdslöse eller oaktsamme och överväga om det hade varit rimligt att man hade blivit förlåten, och om så vore fallet också handla därefter.

Var det fråga om ont uppsåt? Då bör man om saken var en ringa engångshändelse glömma det hela och vandra vidare, men om det var mer än så bör man söka upprättelse, ty i sådana fall vilar det på andra att möjligen förlåta.

Slutligen frågan om varför det behövs tempel när den enskilda människan har möjlighet att var som helst ty sig till den goda kraften.

Ett tempel är en samlingspunkt för människor, en oas, fjärran från vardagens oro och larm. Där har man också möjlighet, om man så vill, att glädjas åt och sörja livets och dödens milstolpar. Genom templet kan den som inte finner tillräcklig frid eller tröst på egen hand få hjälp att samla sig och helas.

 

Annonser

Kommentera »

RSS feed for comments on this post. TrackBack URI

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s

Blogga med WordPress.com.
Entries och kommentarer feeds.

%d bloggare gillar detta: