Mannen från Schillerska Gymnasiet

juni 25, 2010 kl. 9:22 e m | Publicerat i Skrivande | Lämna en kommentar

Jag växte upp i betongen. Skoltiden i Hammarkullen var ingen dans på rosor, men om detta har jag skaldat nog.

Aulan i Schillerska Gymnasiet, uppförd under artonhundratalets senare hälft, är pampigt inredd med porträttbyster av framstående svenska diktare, vetenskapsmän och fältherrar, manande till flitiga studier och spektakulära stordåd. Där, i de framståendes blickfång, satt man regelbundet och skrev frenetiskt på prov i kemi och fysik, antikens historia och tysk grammatik med mera. Kanske var det i den aulan som känslan växte inom mig: känslan att också jag en gång skulle kunna åstadkomma någonting stort. På utbildningens sista dag satt alla avgångsstudenter och övriga elever i aulan för att lyssna på rektorn. Efter ett engagerande tal ställde han en fråga om vilka av avgångsstudenterna som skulle ära skolan med att i framtiden få ett Nobelpris. Ett enormt vrål från champagnerusiga och segersäkra studenter fyllde aulans rymd.

Det är många år sedan. Jag har ännu inte hämtat ut mitt pris. Förmodligen har jag inte ens blivit nominerad någon gång i någon kategori. Jag kan bara konstatera att naturvetenskap inte är mitt gebit, att mitt handlag med ekonomi är sisådär och att fredspriset bara går till helgon eller krigsherrar. Återstår således endast Nobelpriset i litteratur. Det priset går ofta till relativt okända författare. Mina chanser att vinna är alltså goda.

Jag klev ut genom Schillerskas portar och skådade en värld som låg vidöppen för mina fötter. Världen ligger lika vidöppen idag, men kanske är det så att jag har blivit mätt på år och liv. Jag har inte gjort allt, jag har inte sett allt, men möjligen är det så att jag är nöjd ändå. Det är synd. Det är synd att slösa bort ett liv på att känna sig nöjd. Man skall självklart tillåta sig att känna sig nöjd ibland, men vad händer om känslan håller i sig? Hur går det då med de där stordåden man skulle utföra? Skall man lämna sina drömmar i fred och bara låta dem suddas ut?

Nu skriver vi midsommarafton 2010. Syndaflodens olja sprutar alltjämt upp ur jordens inre, men idag, i Sverige, glömmer vi för en stund världen runt omkring. Nu reses fallosar i tusenden riket runt. Blomsterkransar pryder nationens glada kvinnor och män. Lekfulla danser framförs i ring. Sill och potäter sköljes med snaps. Nu skrålas lustarnas lov. Nu är svenska folkets sanna dag, det är allmogens största dag, det är nationaldag i det gamla, sköna Sverige. Utmed kusterna och i övrigt på fruktbar landsbygds jord älskas det för fullt; det älskas sommaren och solen, det älskas Sverige och naturen, det älskas maten och drycken, det älskas sommartider, sommarnatt, det älskas frejdigt på lagårdsloft, på sommaräng, i stugosäng.

Och här sitter jag i min vindskupa, befriad från all härlig hedonism. Jag straffar mig själv för alla misstag och felsteg jag begått på livets väg genom årtionden dessa jag levt: den sista tredjedelen av sextiotalet, sjuttiotalet, åttiotalet, nittiotalet, nollnolltalet, och nu: Början av tiotalet. Skall det aldrig ta slut?

Jag är mannen från Schillerska Gymnasiet, min längtans bygd, min lärdoms borg, där jag fick frid en stund i själ och smak på jordelivet.

Så slutade det så här: en förtappad själ i en förfallen kropp med tankar vandrandes kors och tvärs genom nihilism, existentialism och ockultism. Jag levde, men ändå inte, och hoppades blott att genom det skrivna ordet om mitt liv kunna skänka något av värde till mina medmänniskor.

* * *

 

Biografien om Håkan Tendell

 

Redan i mycket unga år var han en nitisk tjänsteman. Från den svartvita bildskärmen hade han lärt sig av Anita och Televinken att man, när man skulle gå över gatan, skulle se först åt vänster, sedan åt höger, sedan åt vänster igen. Vänster, höger, vänster. När hans kamrater till synes helt okontrollerat kastade någon blick i sidled och sedan gav sig ut i gatan läste han lagen för dem. Efter ett par sådana föreläsningar blev han kallad ”Lagen”.

I sociala sammanhang var han dock blyg, tillika klent byggd, eftersom han hellre läste böcker än lyfte stockar och stenar varför det var något av en överraskning att han vid mönstringen ansågs vara ett befälsämne. Han hamnade i pansartrupperna, vilket var en än större överraskning, då han var totalt ointresserad av motorer. Å andra sidan utspelade sig detta under det kalla kriget, och han njöt av att få vara en del av den stridsvagnsarmada som ständigt avhöll Sovjetunionen från att landstiga eller luftlandsätta trupper på svensk mark. Förutom att köra och skjuta med stridsvagn genomgick han tillsammans med sina kamrater hård drillning i marscher och vapenexercis, eftersom Skaraborgs regemente på sensommaren 1986 skulle gå högvakten. Regementet hade en historia av att alltid göra bra ifrån sig vid högvakten och hade därför rätt att uppträda i pansartruppernas mörkblå basker istället för den vita Calimerohjälmen som begagnades av kreti och pleti.

Då den stora dagen infann sig fick soldaterna greppa plastmuggar med sina vita handskar, varefter det bjöds på champagne av kaptenen. Sedan buss till Sergels torg och uppställning där. En musikkår anslöt, och så började det marscheras genom staden, upp till den yttre borggården på Stockholms slott, för att lösa av den avgående truppen. Därefter rast och vila för halva styrkan, som därvid pustade ut på logementen på andra våningen i högvaktsflygeln. Det var förbjudet att ha med sig sitt vapen upp på andra våningen i högvaktsflygeln, och vår blyge vän kom gående i korridoren på denna andra våning när han såg en kamrat stå lite längre bort med en k-pist i näven. Kamraten ville skoja till det lite grann, riktade vapnet mot vår vän, satte upp en hand i luften och ropade ”Halt!” Vår vän spelade med, stannade till och höll upp sina händer i luften.

Hans skådespelarprestation får anses ha varit lysande, för kamraten blev så inspirerad av scenen att han ryckte bort säkerhetsluckan, tog tag i slutstycket, osäkrade vapnet och brände av lite automateld. En ryggmärgsreflex måste dock ha sett till att den tjänstvillige vred vapnet lite åt sidan varför kulorna hamnade i väggen istället för i vår väns torso.

Kamraten, som förblev vår väns kamrat även efter incidenten, stod som fastfrusen och bara stirrade. Vår vän sa åt honom att allt var lugnt, tog hans vapen, gjorde patron ur, lade vapnet på golvet och fortsatte sedan förvissa kamraten om att inget allvarligt inträffat. Ögonvittnen gav då vår vän smeknamnet ”Mannen utan fruktan”. Högvaktstiden bedrev han sedan genom att med jämna mellanrum stå på post vid den vaktkur som är belägen väster om den yttre borggården. Förutom vanliga vaktuppgifter, hade han till speciell uppgift att hindra alla obehöriga bilar från att ta sig in på den yttre borggården. Totalt under hans många vaktpass kom det tre bilar.

Den första bilen han körde in k-pistbajonetten genom den öppna vindrutan på tillhörde två SÄPO-agenter, vilka han bryskt avkrävde legitimation.

Den andra bilen, som var spanskskyltad och fullastad med människor inuti och packning ovanpå, och som färdades suspekt mitt i natten, fick också granska det svenska stålet på nära håll. Dock behövde ingen i bilen visa legitimation, utan föraren fick beskedet ”Turn around and go back the same way you came from!” Ingen vet om den bilen körde tillbaka till Pyrenéerna eller vad.

På såväl dagpassen som nattpassen tog vår hjälte ibland några små parader utanför kuren för att mjuka upp sina stela leder och lemmar. Även om det så var helt folktomt runt omkring honom genomförde han paraderna helt reglementsenligt med hög armföring och tjänstemin ett under taktfast marsch. Vänster, höger, vänster. Vänster höger, vänster.

Den tredje bilen kom på ljusan dag. Det hördes rusande motorljud och tjutande däck i fjärran. Från höger kom en svart bil som tog den långa kurvan i hög hastighet. Det kunde vara en biltjuv, det kunde vara terrorister, det kunde vara Spetsnaz! Bilen skulle stoppas till varje pris! Vår hjälte vände upp kroppen mot bilen och gjorde sig beredd att skjuta från höften. Då såg han ett par solglasögon som hejdade honom från att fullfölja försvaret av Stockholms slott. I nästa ögonblick registrerade hans hjärnbark Drottningen i passagerarsätet och ungar i baksätet. Från att ha varit redo att tömma magasinet genom bilrutorna, ställde sig vår hjälte raskt i givakt. Dock glömde han att skyldra gevär, men det är frågan om Kungen ens noterade denna malör. Han tycktes ha fullt sjå med att bromsa in för att kunna ta den snäva kurvan innan upploppet mot den inre borggården.

Det blev så småningom ett nytt årtusende och våren 2010. Vår vän hade bytt om till sin allra finaste skjorta, en grå med vit krage och vita manschetter och satt sig för att lyssna på höga herrars och damers tal. Där var arkitekten, byggherren, lagmannen, generaldirektören och självaste justitieministern, men så var det också officiell invigning av nya lokaler för Göteborgs tingsrätt. Verksamheten som i århundraden hade bedrivits huvudsakligen i Rådhuset vid Gustaf Adolfs torg var nu, sedan två månader tillbaka, en koloss på den göteborgska blåleran mellan Nya och Gamla Ullevi.

Till yrket hade vår vän blivit domstolssekreterare, en enkel tjänsteman, med sju års erfarenhet från brottmål och ett års erfarenhet från tvistemål.

En orkester spelade i tingsrättens vackra och ändamålsenliga lokaler, och i hans värld var det som om fartygsorkestern spelade på det sjunkande Titanic, ty verksamheten var på väg att haverera. Överallt i huset låg högar av akter och brann. Allting släpade efter: stämningar, förelägganden, delgivningar, förordnanden, kallelser, expedieringar, lagakraftrapportering.

Sin ringa tjänst till trots hade han varit tillräckligt engagerad under lång tid på alla sätt och vis för att ta haveriet som ett personligt misslyckande.

Champagnen flödade fritt från glaset ned i hans hals om och om igen under kvällen.

Följande morgon närvarade han på det veckovisa mötet med domstolssekreterarna på den avdelning han arbetade. Den vanliga dagordningen skulle gås igenom, men när han fick ordet sade han att han skulle tala om någonting annat, och det handlade om hur han under natten varit på väg att ta sig själv av daga efter en längre tids eskalerande svårmod, varför han bad om att få lite ledigt för att vila upp sig.

En vecka senare var han tillbaka bland de brinnande högarna, och deltog ånyo med kämpaglöd i den gemensamma kampen mot högarnas höjd, men hans ögon brann inte av desperation så som de gjort förut. Det skymtade något annat i dem. Den som hade sett efter noggrant hade kanske kunnat se att det var en av de största eldarna i Sverige på hundra år, men likväl brann den elden ostadigt, ty den saknade möjligen den rätta veden. Själv misstänkte han att det berodde på avsaknaden av kvinnlig närhet, men i det självpålagda straffets namn lät han bli att komma någon nära, och i sin vindskupa nöjde han sig istället med att bara minnas tillbaka. 

Schillerska Gymnasiets aula 

 

Annonser

Kommentera »

RSS feed for comments on this post. TrackBack URI

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s

Blogga med WordPress.com.
Entries och kommentarer feeds.

%d bloggare gillar detta: