Joyce Carol Oates

maj 11, 2010 kl. 11:56 e m | Publicerat i Skrivande | Lämna en kommentar

När jag för en tid sedan inhandlade denna bok, om det nu var på Lagerhaus eller Pocket Shop minns jag ej, var det för att jag erinrade mig om att jag vid ett par tillfällen, i tidningar eller på nätet, hade stött på det där författarnamnet Joyce Carol Oates. Tydligen skulle hon vara duktig på att skriva, men när jag ikväll började läsa hennes bok ”Mörkt vatten” hade jag inga förväntningar på att hon skulle befinnas ligga på samma nivå som någon av mina favoriter, det vill säga företrädesvis döda, manliga författare.

På omslaget stod det att Värnamo Nyheter tyckte att boken var ”världsklass”. Folkbladet tyckte att den var ett ”mästerverk”. Alltid går det att gräva fram ett par källor som lovordar ett alster. Värnamo Nyheter, förstår man ju, är en tidning i Värnamo, men vad är Folkbladet? Någon sådan tidning visste jag inte att det fanns, och då känner jag ändå till tidningar som Proletären, Norrskensflamman och Dala-Demokraten. En annan tidning på omslaget hette Arbetarbladet, och den enda riktigt stora tidningen, Dagens Industri, tyckte att boken var en ”pärla”.

Tillåt mig bara påpeka att jag inte vill raljera över mindre tidningars litenhet. Proletären har en upplaga på cirka tretusen. Världsrymden väntar har cirka tvåhundra läsare per vecka. Om jag gav ut en papperstidning skulle jag få lämna in en konkursansökan dagen efter premiärnumret. Min poäng, min fråga är bara den att om inte de stora medieaktörerna citeras på ett omslag eller i en annons eller var som helst där reklam för det kulturella alstret görs, beror det då på att dessa aktörer inte har recenserat alstret, eller rörde det sig om sådana nedslående recensioner att man helst inte ville prata om dem? Hur brukar du resonera när du läser reklam? Resonerar du annorlunda än jag?

Världsklass eller ej, pärla eller ej: Jag började läsa boken. 

En gång tidigare i mitt liv har jag fått gåshud i samband med att jag har läst den sista meningen i en bok och sedan slått igen den. Det var när jag i fjol hade läst klart Dostojevskijs ”Spelaren”.

Halv tio ikväll fick jag på nytt gåshud. Inte bara gåshud förresten: jag reste på mig och gick omkring i lägenheten och kände mig alldeles matt. Fortfarande är jag lite tagen av vad jag nyss har varit med om. Ja, det är så det känns: som om jag har varit med om något på ett fysiskt plan.

Joyce Carol Oates ”Mörkt vatten” är helt klart en av de bästa böcker jag någonsin har läst. Så himla bra, och så himla annorlunda i sitt upplägg: dessa tvära kvast fram och tillbaka i tiden, textstycken där flera personer pratar eller tänker utan att det anges att personbyte sker eller vem det är, och ändå fattar man. Hon berättar med en fantastisk teknik.

Jag var tvungen att kolla upp Joyce Carol Oates på Wikipedia.

Hon är jättestor visade det sig, och min inblick i litteraturvärlden är uppenbarligen fortfarande jättebegränsad.

Jag vet inte om jag ännu måste skämmas för min obildning. Ingen kan veta allt om allt. Ingen kan ens veta allt om litteratur, det skulle möjligen i så fall vara den spränglärde Göran Hägg. För ett par år sedan såg jag honom på bokmässan. Han satt i en fåtölj för sig själv och läste en bok om Majakovskij. Senast jag var på bokmässan såg jag Skavlan. Han hade en brun manchesterkavaj på sig och försökte kanske se kulturell ut. Själv hade jag en beige, vanlig kavaj på mig. Tygen i våra brunbeiga kavajer var tvungna att umgås när vi skulle passera varandra i en smal passage. Jag förstår inte vad kvinnor ser hos honom. Han hade inte någon speciell stjärnglans: ingen aura runt omkring sig. Kanske är det det som kvinnorna går igång på. Vissa faller för stjärnor, och andra faller för helt normala grabbar som har någon slags stabil framtoning. Så länge man syns i TV spelar det nog ingen större roll. Syns man inte finns man inte, sägs det. Det är väl därför de sänder sådana där klämkäcka radioprogram i TV, så att även radiokillarna skall få ligga. TV-sänd radio. Det är ju så uppenbart att det nästan blir löjligt. Vad är nästa steg?

Ja, här sitter man och är helt okänd för TV-publiken. Det är ju helt otroligt vad miljoner människor går miste om varje kväll. Fast jag vet inte vad jag skulle vilja figurera i för sammanhang i TV. Jag vet knappt vad programmen heter nuförtiden. ”Babel” känner jag till. Stig Larsson (Stig, inte Stieg) häromveckan var bäst. Han satt bredbent, framåtlutad och tittade mest i golvet, utom när han ibland ryckte häftigt på huvudet och kastade ur sig saker som hur svårt det är att verka som författare i diktaturer och att en viss kulturredaktion i Sverige skulle mörda honom om de bara fick lov till det. Det där var bra TV, för det stod knappast i något manus att han skulle säga sådär. Det var äkta.

Sådan skulle jag vilja vara i TV: en äkta människa mitt bland produktplaceringarna och manuskorten. Två timmar varje lördag hade varit lagom. Kl. 20:00 – 22:00.

Ja, här sitter man och drömmer sig bort, låter tankarna fara iväg, ser drömmarna stiga mot skyarna, och sedan när man vaknar till, betraktar hur drömmarna snabbt seglar nedåt och lägger sig på teaterscenens svarta, slitna golv där den ofullbordade pjäsen väntar på att få repeteras igen.

Håkan Tendell

Annonser

Kommentera »

RSS feed for comments on this post. TrackBack URI

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s

Skapa en gratis webbplats eller blogg på WordPress.com.
Entries och kommentarer feeds.

%d bloggare gillar detta: