Talar klartext

april 28, 2010 kl. 11:09 e m | Publicerat i Reflektioner | 2 kommentarer

Det har blivit dags för mig att tala klartext. Om min öppenhet kan rädda någon annan eller åtminstone hjälpa någon annan människa till en bättre tillvaro, är öppenheten värd varenda ord.

Jag har sagt att allt är över, att kriget är över. Vad det rör sig om är att det är påverkan från huvudsakligen mina upplevelser 1975 och 1976 som är över. Fram till 2002 påverkade de mig ganska milt i form av jag var en rätt så glad, men otrygg person, (dock ej på högstadiet där jag blev lite mobbad då och då och även stundtals fick en del stryk av värstingar). Från 2002, när jag inte längre kunde förtränga minnena av vad som hänt mig, har jag till vardags haft en allmän dödslängtan eller livsleda eller vad man skall kalla det, kryddad med enstaka djupare svackor. Dock har inte allt varit nattsvart, utan det har förekommit många tillfällen av sång och glädje med mera. På sista tiden, när mitt jobb har varit avsevärt mer påfrestande än normalt, har jag emellertid inte haft energi kvar att hålla emot min dödslängtan på fritiden. Natten mellan den 15 och 16 april var jag på väg in i en fas där jag inte längre var säker på om jag skulle kunna stå emot den starka inre önskan om att göra slut på allt för att få slippa plågas av de hemska minnena (”Gör det bara! Varför gör du det inte? Gör det nu!”).

På morgonen, för att ge mig andrum att orka hålla tillbaka min önskan om att hoppa från Älvsborgsbron, sade jag till mina arbetskamrater hur det låg till och bad om två veckors semester. Istället blev jag sjukskriven på momangen och arbetsgivaren såg till att jag genast fick träffa en psykolog. Jag har i hela mitt liv avstått från att söka professionell hjälp eftersom jag tills nyligen har ansett att det skulle vara det slutliga beviset på att de (i första hand tonårsgänget som misshandlade och skenavrättade mig 1975) hade lyckats knäcka mig. Jag ville försöka reda ut mina problem på egen hand, och tills alldeles nyligen var det alltså mer accepterat för mig själv att ta livet av mig än att söka hjälp (det var ju naturligtvis en helt vansinnig inställning kan jag såhär i efterhandens krassa klokhet konstatera).

Självbiografiskt diktande och bloggande och mycket lyssnande på Depeche Mode fungerade som en god ventil för mig på kvällarna under 2006 – 2010, men till slut var det nära att det ändå inte räckte.

Psykologens hjälp var förlösande. Jag hade försökt att bearbeta mitt trauma i många år, men hon bidrog med den pusselbit som saknades för att jag skulle bli fri från min allmänna dödslängtan. Nu har jag i över en vecka, varje vaken stund, känt en glädje över att få leva, och en längtan efter att få leva så länge som möjligt. Det är en annorlunda känsla: annorlunda och befriande, och jag är väldigt tacksam för alla människor runt omkring mig som har stöttat mig såväl före som efter mitt erkännande om att jag behövde hjälp.

Sedan i måndags har jag varit tillbaka på jobbet och det har varit härligt.

Med andra ord har alltså det hela fått ett lyckligt slut.

Och jag lyssnar på Depeche Mode, och mången låt är vackrare än någonsin.

Håkan Tendell

Annonser

2 kommentarer »

RSS feed for comments on this post. TrackBack URI

  1. Vad underbart det låter. Hurra för arbetskamrater som stöttar och för psykologer som kan sina saker. Och för bra musik.

  2. Yes!
    Livet börjar äntligen leva upp till sitt goda rykte.
    Det är så att jag vill brista ut i Louis Armstrongs ”What a wonderful world”.


Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s

Blogga med WordPress.com.
Entries och kommentarer feeds.

%d bloggare gillar detta: