Redo att rotera i Göteborgshjulet

april 26, 2010 kl. 11:55 e m | Publicerat i Reflektioner | Lämna en kommentar

Göteborgshjulet

Man får ta vara på de små glädjeämnena i livet, så tidigare i kväll traskade jag ut för att betrakta det nyresta Göteborgshjulet, även kallat Göteborgsvarvet, vilket för övrigt går av stapeln samma dag som hjulet har premiär. Något särdeles fyndigt namn kunde alltså inte den i Sverige världsberömda Göteborgshumorn denna gång stoltsera med. Själv hade jag inte ens något eget förslag, vilket bara det tyder på att det var ytterst svårt att komma på något bra (den minnesgode läsaren minns kanske för övrigt hur jag har berättat att jag år 2001 skämdes när jag med ett banalt namnförslag vann tävlingen med att döpa skraporna som utgör Gothia Towers, vilka jag döpte till ”Fönsterskraporna”, men gratismiddagen på Heaven 23 var god, utsikten skön och sällskapet gott).

Nåväl, jag traskade ut. Ungefär varannan minut under promenaden kom det droppar som varslade om regn, men det blevo intet, icke ens ett dugg. Tyska kyrkans klockspel slog åtta i bakgrunden, den ljust grådisiga himlen ville knappt ge med sig, men blev så småningom lite mörkare i tonen. Kroppstemperaturen och lufttemperaturen smälte samman i ett vindstilla lugn, och jag knäppte med kameran.

Allt var så stilla, förutom enstaka bilar, bussar och spårvagnar som behagade glida omkring i ögonvrån. Snett bakom mig, innanför en helglasad vägg, stod en lyxrestaurang med sofistikerade rätter spridda på borden och sofistikerade människor placerade i stolarna. Kanske njöto de av utsikten över hjulet lika mycket som jag, och fantiserade om att i en nära framtid åka upp däri för att beskåda Frihamnens ödelandskap, skrotupplagen på Ringön, de halvtrasiga båtarna vid Drömmarnas kaj i Gullbergsvass och de många parkeringsdäcken ovanpå köpcentret Nordstan. Eller så fantiserade de kanske om att från sextio meters höjd betrakta den läppstiftsliknande Skanskaskrapan, den fartygsliknande Göteborgsoperan eller det Packhusliknande Casino Cosmopol och drömma om högt placerade tjänsterum i skrapan, fina platser längst fram på operans parkett eller en stor hög marker vid roulettebordet med den allra högsta lägstanivån för insatser på casinot. Ja, vad vet jag? Människor kan drömma om så mycket. Själv drömde jag om att köpa GT: inte hela tidningen, utan bara ett exemplar av dagens utgåva. Jag gick hemåt utmed Torggatan, passerade nedanför den gatstensbelagda backen på Kvarnbergsgatan och såg där en man komma släntrande nedför backen med ett uppochnervänt bord på sin rygg lika ledigt som om han vore flyttkarl till vardags och på kvällarna roade sig med att bära omkring lite enklare möblemang på Västra Nordstans smågator. Därefter passerade jag Spannmålsgatan, en till synes beskedlig gata som sannolikt inte har gjort mycket väsen av sig i världshistorien, men vad vet jag? Jag känner stora delar av världshistorien, men inte varje detalj, och hade jag bara haft tillräckligt med tid, engagemang och energi hade jag kunnat bli gatuforskare och skrivit en avhandling om Spannmålsgatans historia, men jag överlåter det åt någon annan. Jag vandrade vidare i livet och passerade Kronhusgatan och därefter Postgatan, mera känd under sitt gamla namn: Sillgatan. Ja, och så måste jag ha gått över Tyska bron fastän jag inte har något minne av det, men jag minns med stor tydlighet hur jag gick längs Södra Hamngatan i västlig riktning och fäste blicken på en spårvagnsfront som talade om att den tillhörde linje 13. En sådan linje hade jag aldrig sett i hela mitt liv. Man undrar just vilka ändhållplatser en sådan linje kan ha. Förr i världen visste man precis vilka spårvagnar som gick vart, men så för några år sedan började det mixtras väldeliga med linjesystemet, och sedan dess vet man knappt ett skvatt. Man borde sätta av en lördag och bara avverka hela spårvägsnätet för att lära sig allt, så att man kan hjälpa turister tillrätta. Å andra sidan har jag aldrig fått någon spårvagnsfråga från någon turist, utan det handlar oftast om väldigt simpla saker: så som häromdagen när jag hjälpte ett förmodat japanskt, ungt par att hitta till Kungsgatan.

Ja, jag gick alltså utmed Södra Hamngatan och svängde sedan vänster och lät blicken fara in i det där konditoriet på hörnet där det förr i världen var en affär som sålde orientaliska mattor. Konditoriet var tomt sånär som på en flicka i vit blus som torkade av en yta av något slag. Det där konditoriet har en sådan där härligt smal andravåning i etage, så att man kan sitta på ett bord och studera såväl folklivet nedanför inne på konditoriet, som folklivet ute på gatan genom de stora fönstren, precis som på det där franskinspirerade kaféet eller vad det är, på Engelbrektsgatan nära Kungsportsavenyn, men jag har aldrig suttit på en sådan där etagevåning, och det är kanske något jag borde göra någon gång för känna den härliga känslan som jag föreställer mig skulle infinna sig vid uppfyllandet av drömmen.

Min dröm idag handlade egentligen dock bara om att köpa en GT, och jag levde min dröm. Jag köpte tidningen och läste en liten intressant diskussion om varför man blir svart om fingrarna när man läser dags- och kvällspress, men inte när man bläddrar i glättiga magasin. Trycksvärta är härligt, och så luktar det så gott också. När man läser en papperstidning känner man verkligen att man lever. Ja, ibland lever jag ett riktigt drömliv. Hemligheten bakom mitt drömliv idag var att jag lade ribban på en lagom nivå. Gott så.

Håkan Tendell

Annonser

Kommentera »

RSS feed for comments on this post. TrackBack URI

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s

Skapa en gratis webbplats eller blogg på WordPress.com.
Entries och kommentarer feeds.

%d bloggare gillar detta: