Uppgörelsen för upprättelsen

april 18, 2010 kl. 3:10 f m | Publicerat i Reflektioner | Lämna en kommentar

Å ena sidan vill jag bara hålla tyst och glömma allt.

Å andra sidan säger man mig att jag har rätt till upprättelse.

Folk säger att jag har rätt att vara arg, att jag har rätt att känna vrede över vad andra har gjort mot mig.

Folk säger att jag inte behöver försöka förlåta dem som utsatte mig för det hemska, eftersom vad de gjorde mot mig var oförlåtligt.

Jag har inga namngivna gärningsmän att rikta min vrede mot. Vilka var de? När jag inte kan konfrontera en enda människa, vem jag skall då konfrontera? En eventuell gud som bara såg på och inte ingrep? En eventuell gud som valde att blunda i min barndoms svåraste stunder?

Vem skall ge mig upprättelse?

Hur skall jag få upprättelse?

Jag är bara en i floden av människor som sällan mäktar med att rikta sin vrede åt något annat håll än inåt.

Och man skall veta att min enda chans till någon form av upprättelse är att göra mitt öde känt, inte för att mitt öde var det värsta av öden, för många människor har lidit avsevärt mer än vad jag har gjort, men för att jag har lärt mig att mitt liv också skall räknas, för att mitt liv också betydde något, för att mitt liv också var någonting värt.

Tidigare har jag bara begärt inför himlen att få glömma allt, och när inte det har hjälpt, har jag med varierande grad av beslutsamhet planerat eller bara önskat att göra slut på mig själv.

När jag skriver på min halvknaggliga engelska, skriver jag för världen, men när jag skriver på svenska, vänder jag mig till de tio miljoner som kan förstå mig bäst.

Jag älskar mitt land, och jag har tjänat mitt land: i det militära och i det civila.

Upprättelse har jag aldrig tidigare begärt, men när jag nu inser att jag har rätt till den, har jag inget annat val än att vända mig till dig, Sverige, som jag älskar, fastän livet ofta var svårt.

Kan du hjälpa mig?

Kan du ge mig någon form av upprättelse?

Jag vet inte vad det skulle kunna vara, kanske bara några rader på en sten i en skog eller park.

Det skulle möjligen innebära att jag kan få någorlunda frid i mitt sinne.

Och redan nu skäms jag för att jag har begärt upprättelse, för det är den förstörda människosjälens lott att ofta känna skam över att be om hjälp.

1975:

Det är kväll. Jag är nio år. Ett tonårsgäng på fem, sex för mig okända personer närmar sig. De är uppenbart påverkade. Kanske av alkohol. Kanske av thinner. Jag blir paralyserad och förmår inte fly. De omringar mig. Två killar håller mina armar medan de andra slår mig. Jag minns inte om de roterade så att alla fick möjlighet att slå. De som höll mig kanske höll mig med en hand och slog med den andra. Jag vet inte. Jag minns bara en massa knytnävar i ansiktet och på kroppen, och att jag inte förstår varför detta händer mig. Någon drar fram en kniv och håller den framför mina ögon. ”Nu ska vi döda dig”, säger han. Sedan går han bakom mig och hugger mig hårt i ryggen. Fysiskt gör det ont, men psykiskt gör det än mer ont, för jag vet om att de har mördat mig. Just då vet jag varken att jag kommer att överleva eller att denna upplevelse för alltid kommer att förändra min personlighet. Bort med grundtrygghet, självkänsla och annat trams. Resten av livet kommer att handla om att ta stryk och att ta skit och att oftast inte våga säga ifrån eller ge igen. I högstadiet kommer jag att vara den perfekta slagpåsen för andra att avreagera sig på. Men de kommer inte att kunna komma åt mig. De kan plåga mig, men inte skada mig, för jag är redan förstörd. Men jag dog inte när kniven träffade mig, för killen som håller i kniven visar mig snart att han för att skoja har huggit mig med skaftet istället för bladet. De skrattar. Sedan fortsätter de slå mig. Till slut börjar jag lipa. Därefter dröjer det inte länge förrän någon i gänget säger till de andra att de skall sluta. De slutar och försvinner sedan in i mörkret. Polisen kunde inte göra någonting, för jag mindes inte hur de som slog mig såg ut och det fanns heller inga vittnen.  

1976:

Jag badar i en sjö. Ett par äldre killar vill skoja med mig. Kanske visste jag vilka det var då, men jag minns det inte nu. Det går inte att hålla ordning på alla som har gett sig på mig. De två killarna trycker ned mitt huvud under vattenytan. Jag tycker inte att det är skoj. Efter ett tag funderar jag inte ens på om det är skoj eller inte. Allt jag kan tänka på är att jag snart måste andas. Jag kommer att drunkna annars. Jag vill inte dö. De låter mig andas. Sedan trycker de ned mitt huvud under vattenytan igen. Nu vet jag att de inte är ute efter att döda mig, att de bara vill skoja, men hur kan de veta hur länge jag kan hålla andan? Räknar de sekunderna? Tänker de hålla mig under vattenytan längre denna gång än den förra? Jag måste andas. Jag måste andas. Jag kommer att dö. Jag klarar inte av det här längre. Jag försöker kommunicera genom att vifta med mina armar, men de fortsätter hålla ned mig. Sedan får jag andas. Jag tror de hade skoj. Jag hade inte lika skoj, men jag tror inte att denna händelse påverkade mig så mycket i och med att jag redan var förstörd inombords sedan tidigare. Det sägs att tiden läker alla sår. Jag vet inte vem som myntade det begreppet, men han eller hon hade kanske en trygg uppväxt, vad vet jag? Men jag får skylla mig själv, för bortsett från den där händelsen med kniven berättade jag aldrig för någon om vad jag råkade ut för. Kanske var jag rädd för repressalier, kanske var det bara så att jag inte reflekterade över min livssituation, utan bara vid varje enskilt tillfälle hoppades att de skulle sluta slå. Det fungerade. Någon gav mig en spark eller ett par slag i skolkorridoren och så var det över för den gången. 

Händelsen i sjön resulterade bara i enstaka mardrömmar om drunkning, och jag tänker överhuvudtaget väldigt sällan på den händelsen.

Tankar kring skenavrättningen med kniven i ryggen har dock förföljt mig ofta de senaste åren. De senaste månaderna har det rört sig om var och varannan kväll.

Det är naturligtvis inte bra att leva så.

Men vad gör man?

Med vänlig hälsning 

Håkan

Annonser

Kommentera »

RSS feed for comments on this post. TrackBack URI

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s

Blogga med WordPress.com.
Entries och kommentarer feeds.

%d bloggare gillar detta: