Paris, 2029

april 5, 2010 kl. 2:17 f m | Publicerat i Skrivande | Lämna en kommentar

 

HÅKAN TENDELL

 

presenterar

 

 

en novell

 

eller kortare pjäs

 

för scenen.

 

 

I huvudrollerna:

 

JACQUELINE

 

och

 

JEAN-LUC

 

 

 

* * * * *

 

 

PARIS, 2029

 

 

Lägenheten såg ut som en lägenhet bör göra efter en riktig fest: flaskor och glas överallt, med eller utan slattar, stearinljusstumpar i välpolerade silverljusstakar, skålar med lite snacks i botten, bord och stolar i oordning, en uppslagen bok, serpentiner, trasiga ballonger, hela ballonger, en tavla på sned, partyhattar i regnbågens alla färger och en svart spetsbehå i soffan.

   Klockan var halv tre på natten. Från köksbalkongen, som vette åt väster, syntes inte längre några nyårsfyrverkerier vid Eiffeltornet. Diskhon var full av disk, diskbänken var full av disk, köksbordet var fullt av disk. Där stod också ett glas champagne som bara var urdrucket till hälften. Jag hjälpte det på traven och bredde mig sedan ett kex med rumstemperatursmält ost. Det smakade lite märkligt och jag böjde mig över diskhon för att skölja munnen med kallt, friskt kranvatten.

   När jag skulle kolla att jag verkligen låst ytterdörren efter att de sista gästerna lämnat partyt, noterade att jag att det hängde en vit päls på en galge bland mina egna kläder. Jag mindes ägaren till pälsen väl. Hon kom med tjejgänget som var de första gästerna att anlända till festen. Jag kände bara två av tjejerna i gänget och hade i samband med inbjudan frågat dem om de kunde locka med sig några extra tjejer, eftersom det var överskott på grabbar. Just den här tjejen med pälsen var bara en flyktig bekant för dem, men de hade i alla fall bjudit med henne, för att hon var så himla sprallig och rolig. Det var hon verkligen. Hon älskade att stå i centrum, att dansa, skämta och flörta med alla. Eftersom jag hade sett henne hångla med en av gästerna i slutet av festen, utgick jag från att hon hade smugit iväg med honom sedan. Jag hade ingen riktig koll på vilka jag hade sagt adjö till och inte.

   När jag i början av kvällen tog av henne pälsen skojade jag om att det var en av de vackraste fuskpälsar jag någonsin sett. Då sa hon att den minsann inte alls var fusk, utan äkta, och att den var en gåva från en beundrare. Med tanke på pälsens värde och inte minst vilken skandal den skulle kunna väcka i en så politiskt korrekt stad som den vi bodde i, erbjöd jag mig att gömma pälsen hjälpligt genom att klämma in den mellan mina egna kläder i hallen istället för att lägga den på sängen i sovrummet. Hon tackade för omtanken, gav mig en puss på kinden och frågade sedan var välkomstdrinken fanns någonstans.

   Kunde hon verkligen ha glömt sin päls? Det var ju bara ett fåtal plusgrader ute och någon måste väl ändå ha kommenterat att hon inte kunde gå ut i kylan iförd bara en tunn klänning? Hade hon kanske lagt sig för att vila i sovrummet? Det hade hon inte. Var hon i badrummet? Nej. I kontorsrummet? Nej.

   Jag fann henne ute på vardagsrumsbalkongen, som vette åt söder. Hon stod på en stol med en champagneflaska i handen. Hennes storlockiga, blonda hår, som nästan nådde till axlarna, och hennes tunna, klarblå klänning fladdrade lätt i vinden.

   Jag öppnade balkongdörren försiktigt, kände kylan komma mot mig, eftersom mitt skjortbröst var nästan helt uppknäppt, och sa: – Skall du inte komma in och värma dig lite?

   – Kom inte närmare, för då hoppar jag, fick jag till svar.

   Hennes högklackade skor stod prydligt uppställda vid balkongräcket. Hennes fötter och ben var klädda i bruna strumpbyxor. Det hade gått en maska på dem, högt upp på baksidan av låret.

   – Det har gått en maska på din strumpa, sa jag, och kände mig som en idiot i samma ögonblick som jag sa det.

   – Vad gör väl det? Jag skall hoppa nu.

   – Nä, men det är nog inte så bra. Vi är på fyrtiosjätte våningen.

   – Det vet jag väl! Det är därför jag står här.

   – Huh, vad kallt det är. Skall vi inte gå in och värma oss?

   – Sluta tjata! Jag måste tänka.

   Jag visste inte vad jag skulle göra. Vad jag än skulle kunna tänkas hitta på kunde bli ödesdigert. Jag var full, men nyktrade till lika snabbt som när man står i en krogkö och skall spela nykter inför dörrvakterna, fast nu var det inte bara ett spel för galleriet. Jag ansträngde mig för att skärpa till mig och inte säga eller göra någonting oöverlagt. Hon befann sig två meter från mig. Om jag skulle kasta mig mot henne, för att brotta ner henne, skulle hon kunna ramla över räcket. Jag övervägde att ringa polisen, men bestämde mig för att det bara var jag, där och då, som skulle kunna rädda hennes liv.

   – Har du tänkt på det, att det i år är hundra år sedan kraschen på Wall Street? sa jag.

   – Jaha? Och?

   – Tydligen var det många som hoppade ut genom fönstren då. Man undrar hur de tänkte.

   – De hade väl förlorat allt.

   – Ja, men eeh …

   – Kan du inte bara gå härifrån? Jag vill vara för mig själv.

   – Om du bara kliver ner från stolen, skulle jag bli lite lugnare. Du vet, ibland kan det komma kastvindar här, och då kanske du ramlar.

   – Kan du inte bara gå? Snälla!

   Jag backade och drog sakta igen balkongdörren efter mig. Min hjärna kokade av tankar samtidigt som jag på något sätt kände mig oerhört samlad. Jag hämtade min mobil, gick tillbaka till balkongdörren och började filma henne genom rutan. Hon hade en väldigt snygg figur. Det störde mig att jag ens kunde tänka på det just då. Jag fortsatte att filma samtidigt som jag öppnade balkongdörren. Hon sneglade mot mig.

   – Jaha, skall du filma när jag hoppar och lägga ut det på nätet eller?

   – Nej. Det här är något jag måste göra, för att inte få livstids fängelse.

   – Va?

   – Om folk hittar dig med krossad skalle på marken nedanför min balkong, och om vittnen bekräftar att du var på min fest, skulle jag fällas för dråp. Man skulle utgå från att jag hade velat ha sex med dig, att du hade vägrat, och att jag då i vredesmod hade kastat dig över balkongräcket. Men nu filmar jag, så att jag har bevis.

   – Tänker du filma mig när jag hoppar?

   – Ja.

   – Skall du inte försöka rädda mig istället?

   – Jag försöker ju.

   – Hurdå?

   – Jag vet inte.

   Hon tog en stor klunk champagne ur flaskan, så att det började bubbla i näsan, varefter hon snörvlade och sa: – Ser du ljusen från bron där borta?

   – Ja.

   – Där var jag för två år sedan. Det var mitt i natten och ingen trafik. Jag satt på broräcket och var helt inställd på att göra det. Det var inte som nu att jag kan resonera om det. Då var jag inne i något slags svart hål av plågsamma tankar, och det kändes som att det enda som skulle kunna befria mig från tankarna, var att hoppa från bron. Jag såg det inte som något hemskt, jag såg det som en befrielse, som ett löfte om evig frid.

   – Är det annorlunda nu?

   – Ja, nu är det mer som att jag har planerat det i lugn och ro.

   Hon tittade inte på mig, men jag gjorde ändå en besvärad grimas.

   – Hade du bestämt dig redan innan du kom hem till mig att du skulle ta livet av dig här?

   – Nej, men under en längre tid har jag känt mig redo, och när jag gick ut på den här balkongen, efter att jag hade druckit välkomstdrinken, kände jag att det här skulle vara rätt ställe att göra det på, när festen var över.

   – Tack för det, liksom.

   – Nej, men det har ingenting med dig att göra.

   – Nej, just det. Förutom det att jag aldrig mer kommer att klara av att gå ut på den här balkongen, förutom det att jag nog kommer att bli tvungen att flytta härifrån, för att inte ständigt bli påmind, förutom det att jag, efter att du har hoppat, kommer att ta din päls i hallen och krama om den och bryta ihop och sedan hoppa jag också, för att jag är så jävla värdelös, eftersom jag inte kunde hindra dig från att hoppa.

   – Först jag. Och sedan du efter mig. Det är nästan lite romantiskt. Men först skall jag bara tömma den här flaskan, sa hon, och vinglade till lite grann.

   – Du mår inte bra.

   – Nej, vem fan mår bra! … Jag skall berätta någonting för dig … något som jag aldrig har berättat för någon förut …

   – Ja?

   – Eller nej, det skall jag inte. Jag tar med mig min historia in i döden.

   – Nej, vadå? Berätta. Vad är det som har hänt?

   – Nej, jag vill bara försöka glömma allt, och eftersom jag aldrig kommer att kunna glömma allt, finns det bara ett sätt att få slut på det hela.

   – Vadå? Nej! Stå still! Ta ner foten! Ta ner foten från räcket! Nu!

   – Det är allt vad män vill: bestämma över kvinnor.

   – Nej! Sluta! Förlåt! Jag bara ber dig. Snälla! Ta ner foten! Såja! Ååh! Tack!

   – Tycker du om att jag gör som du vill? frågade hon, och tittade på mig med en blick som om det var väldigt viktigt hur jag skulle svara på just den frågan: som om mitt kommande svar skulle vara avgörande för i vilket fack hon skulle stoppa mig.

   Jag valde att inte svara. Jag vände bort min blick och tittade ömsom på skyskrapan mittemot, ömsom på hennes kropp.

   – Alla män är likadana, sa hon. När de ser mig, vill de ligga med mig. Det är allt de vill. För dem betyder jag ingenting annat.

   – Alla män är inte likadana, sa jag, och såg henne i ögonen igen.

   – Nej, just det. Du är speciell. Eller hur? Du är den ende mannen i världen som inte vill ligga med mig, sa hon, och tittade på mig med en hånfull min.

   – Det är väl klart att … men, alltså … missförstå mig inte nu … för … i alla fall … människor är inte bara … man vill, det är klart … viktigt dock … det får man inte glömma … i första hand är vi människor.

   – Du bara babblar. Säg som det är: Vad var det första du tänkte på när du såg mig?

   – Nu är du lite orättvis här, tycker jag, för jag … jag är verkligen inte den som bara är ute efter att … jag vill att man skall kunna prata, det är viktigt att ha roligt tillsammans, och man kan till exempel … gå på teater.

   – Gud, vad tråkigt! Teater! Nej, nu är det lika bra att jag hoppar, sa hon, och satte upp ena foten på balkongräcket igen.

   – Nej, vänta! Vänta. Vänta. Jag skall vara helt ärlig. Kan du ta att jag är helt ärlig?

   – Jag kan ta vad som helst.

   – Jag vill ligga med dig. Jag vill ligga med dig nu. Jag vill att du kliver ner från stolen, kommer in i värmen, klär av dig naken, klär på dig pälsen och lägger dig i min säng. Sedan skall jag hälla champagne över dig.

   – Så du vill helt enkelt passa på att ligga med mig innan jag hoppar?

   – Nej, nej. Jag vill att du skall leva.

   – Men om jag ger dig ett val: Antingen hoppar jag nu, eller så får du ligga med mig först, och så hoppar jag sedan.

   – Nej, jag vill inte att du skall hoppa.

   – Du måste välja något av alternativen.

   – Nej, det tänker jag inte göra.

   – Vad synd att du inte valde att ligga med mig först. Då får jag väl hoppa nu på direkten.

   – Nej, gör det inte!

   – Vill du ligga med mig först?

   – Ja! Ja!

   – Och sedan efteråt, då? Tänker du hindra mig från att hoppa då?

   – Det vet jag inte.

   – Det kanske inte är så noga för dig. Bara du får ligga med mig, så bryr du dig inte om mig efteråt, är det så?

   – Så är det inte alls, jag sa bara att jag inte visste, för att jag inte ville ställa till det på något vis.

   – Så du har alltså någon slug plan för att hindra mig från att hoppa efteråt?

   – Nej, det har jag inte.

   – Har du funderat på att binda fast mig i sängen?

   – Nej.

   – Skulle du vilja binda fast mig i sängen?

   – Nej.

   – Inte ens om det skulle vara det enda som skulle kunna hindra mig från att hoppa?

   – Ja, ok, då skulle jag vilja det.

   – Vad väntar du på?

   – Vad menar du?

   – Ska du ta tag i mig och bära mig till sängen någon gång?

   – Det är bättre om du kliver ner från stolen själv. Annars kanske du ramlar.

   – Äsch, var inte en sådan mes! Ta tag om mig nu och bär mig till sängen.

   Jag stoppade mobilen i byxfickan och närmade mig henne långsamt. Det var en fröjd i dubbel bemärkelse att få hålla om hennes kropp. Jag hatade mitt djuriska jag. Jag ville vara den ädle riddaren: karaktärsfast, godhjärtad, modig, och befriad från låga lustar.

   Hon kastade champagneflaskan rätt ut i luften. Kraschen mot asfalten hördes ända upp till balkongen. Jag bar in henne i lägenheten. Hon bad att få bli fri, och tog en snabb sväng in i badrummet. När hon kom ut igen, slet jag av henne kläderna och band fast henne i sängen. Sedan gick jag och stängde balkongdörren, hämtade hennes päls och lade den över henne som ett täcke. Jag gick ut till vardagsrummet, hämtade en bok i bokhyllan, gick in i köket, öppnade en ny flaska champagne, hällde upp ett glas till mig själv, smuttade på det, och så gick jag in i sovrummet med boken och glaset.

   – Nu skall jag bevisa två saker för dig: dels att alla män inte är likadana, dels att teater inte alls är tråkigt. Jag skall läsa ett gammalt teaterstycke för dig. Det heter ”Mäster Olof”. När jag har läst klart det, skall jag fråga dig om du vet vad författaren heter. Om du svarar rätt, får du gå hem. Om du svarar fel, får du ligga kvar fastbunden och höra några andra av hans verk tills du har gissat rätt. Nå, då sätter vi igång …

   Tidigt på förmiddagen gissade hon rätt på ”Fröken Julie”. Jag gav henne mitt telefonnummer, men hon hörde aldrig av sig och jag visste inte mer om henne än vad hon hette i förnamn, att hon var tjugo år och att hon bodde i Montmartre.

   En av mina kvinnliga vänner påstod några månader senare att den där tjejen hade flyttat till Milano. En annan trodde sig veta att flytten hade gått till Hong Kong. Men så efter några år, jag tror det var i september 2032, var jag i Los Angeles på semester. Jag besökte bland annat Santa Anita Racetrack för att se på hästkapplöpningar. Jag hade slagit mig ner på min plats och väntade på första loppet, när ett stort sällskap kom gående längs bänkraden där jag satt. Jag reste mig upp, för att släppa förbi sällskapet, men någonstans körde de fast, och den sista kvinnan i ledet blev ståendes just framför mig. Hon bar en svart, ärmlös klänning, långa, svarta handskar och stora, svarta solglasögon. Det var något som kändes bekant med henne. Kanske var det frisyren. Hon tittade på mig och log, men så stelnade hennes leende, bara för att i nästa sekund stråla glatt. Därefter verkade det som att hon medvetet lyfte sin hand, för att jag skulle upptäcka den stora diamanten hon hade på sitt finger, och när hon tycktes ha konstaterat att jag hade lagt märke till den, lutade hon sig mot mig och viskade parfymdoftande: – Du hade rätt. Alla män är inte likadana. Men säg mig en sak: Skulle du vilja ha mig nu, eller rättare sagt i morgon kväll? Min man flyger bort och är inte hemma igen förrän på torsdag. Visst vill du ha mig? Svara ärligt.

   Jag valde att inte svara. Jag vände bort min blick och tittade på hästarna som började göra sig klara för start. Sedan fortsatte hon och hennes sällskap längre bort i bänkraden.

   När hästkraken, som jag hade satsat femtio dollar på, kommit näst sist i sitt lopp, lämnade jag arenan och tog en taxi till Santa Monica Beach. Jag gick ut i vattnet, klädd i skor och byxor, skjorta och slips så att vattnet nådde mig upp till midjan. Vågornas skum blötte dock ner hela mig. Havet doftade salt och smakade salt. Folk kom fram och frågade hur det var med mig, men jag bara log mot dem. Till slut kom det två badvakter i röda baddräkter och eskorterade mig till ett trevligt rum, där det sedan dök upp två män i vita dräkter som eskorterade mig till en trevlig bil.

   – Jag är inte som andra, sa jag till kvinnorna i de röda baddräkterna som stod bredvid bilen för att vinka mig farväl. De log mot mig, lite sådär både vänligt och förtvivlat, som om de verkligen brydde sig om mig och undrade hur det skulle gå för mig.

Annonser

Kommentera »

RSS feed for comments on this post. TrackBack URI

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s

Skapa en gratis webbplats eller blogg på WordPress.com.
Entries och kommentarer feeds.

%d bloggare gillar detta: