Ordens inexakthet

mars 28, 2010 kl. 7:37 f m | Publicerat i Skrivande | Lämna en kommentar

Vad är det som händer när jag skriver och när du läser?

Det är ett försök till åskådliggörande.

Vad mina sinnen upplever kan dina sinnen kanske uppleva.

Men är det så enkelt som att jag bara skriver en text och så transformeras den i dig på ett sätt som motsvarar det jag hade i tanken?

Om jag skriver ”spårvagn”, läser du ”spårvagn”.

Vad förnimmer du då?

Vad är ”spårvagn”?

Det är åtta bokstäver: s, p, å, r, v, a, g, n.

Egentligen två ord: ”spår” och ”vagn” som sätts samman när man vill säga att det handlar om en vagn som går på spår.

Redan här blir det komplicerat, för det finns många vagnar som går på spår, till exempel järnvägsvagnar, tunnelbanevagnar och bergochdalbanevagnar, men för att ordet skall fungera någorlunda måste vi bortse från dem även om det inte är logiskt.

En vagn fylld med sten dras av en häst längs ett spår i en gruvtunnel. Där har vi en spårvagn, men kallar man den för det kan förvirring uppstå hos mottagaren av ordet.

Man lade räls ovanpå marken, bildade ett långt spår och satte lok och vagn därpå. Spåret kallades på engelska ”rälsväg”, men på svenska ”järnväg”: en väg av järn: Mäktigt. Vagnen på järnvägen blev järnvägsvagn, och tillsammans med ett lok utgjorde den ett tåg.

Med järnvägen kunde man snabbt forsla allt möjligt från stad till stad, från kust till kust: varor i godsvagnen, brev och paket i postvagnen, affärsmän i restaurangvagnen, pöbeln i andraklassvagnen och kossor, grisar och militärer i boskapsvagnen.

Järnvägen skänkte välstånd, städerna växte, och det uppstod ett behov av att lätt kunna transportera folk mellan olika stadsdelar inom städerna. Så tillblev det vi verkligen menar när vi säger ”spårvagn”. Det var ett tåg mitt i staden bland hästdragna kärror och droskor, till en början även draget av hästar självt. Förmodligen var det för komplicerat att använda ånglok mitt inne i staden med täta stopp vid vart fjärde kvarter. Elektrifierat blev det i alla fall så småningom och vid den tiden blev det också ett folknöje att åka med en annan typ av spårvagn, nämligen bergochdalbana.

Med ordet ”bergochdalbana” fokuserar man vare sig på den ihopfogade rälsens funktion som spår eller dess material, järn, utan man vill ge en bild av den tänkta terrängen där den nöjeslystne skall färdas med skräckblandad förtjusning upp på berg, ner i dalar, upp på berg, ner i dalar och så vidare: detta i kontrast till en annan slags spårvagn, bergbana, som åker sakta uppför ett berg och lika sakta nedför det, baklänges på samma räls dessutom.

Och så har vi då en typ av spårvagn som inte karakteriseras av att man hör den gnissla i kurvorna, utan att man känner luftdraget från den luftmassa som den pressar framför sig på sin färd genom grottsystemet. Tunnelbanan är som bergochdalbanan och bergbanan: man tar fasta på i vad för slags terräng den åker, men likväl kan den i olika städer på många sträckor färdas ovanför den övriga stadstrafiken, på högbanor, utan att man tar ifrån den dess namns hänvisning till underjorden. I London heter tunnelbanan ”undergrund”, medan den i New York heter ”underväg”. I Hamburg heter den ”U-bana” trots att den har mer räls ovanför jord än under den. I Paris heter den kort och gott ”Metro”, en förkortning av ”Metropolis”, som betyder storstad, vilket är en förutsättning för att det skall bli lönsamt att borra tunnlar för spårtrafik.

I staden Göteborg, som breder ut sig över av mängder av höga kullar, omgivna av blålera, lämpar det sig bäst med spårvagnar i den klassiska bemärkelsen. Spårvägsnätet sträcker sig ibland över kullarna, och ibland genom dem. Det finns en järnvägsstation under jord vid Liseberg, varvid man inom en smärre rymd kan finna tre typer av spårvagnar: under jord: järnvägsvagnar på västkustbanan, ovan jord: spårvagnar på linje 5, och på skenor i luften, uppburna av stålpelare och trästockar, diverse bergochdalbanevagnar.

Vad är egentligen skillnaden mellan det göteborgska spårvägsnätet och det transsibiriska järnvägsnätet? Inte mycket (om bara några rallare fick betalt för att lägga lite extra räls). Man stiger på en spårvagn vid Järntorget, håller upp sitt Västtrafikkort, trycker tre gånger på plusknappen för östtrafik (Nej, gör det inte! Detta stycke är blott fiktion), och så häller man upp sitt te, kryper upp i stolen och börjar läsa Tolstojs ”Kreutzersonaten”. Hållplatserna blir allt glesare, man fortsätter med ”Belägringen av Sevastopol”, därefter med ”Hadji-Murat” och snart är man bekant med även Turgenjev och Sjalamov. Så tar man sedan sin konsumkasse med böckerna och reser sig upp när spårvagnen saktar in vid perrongen i Komsomoslk-na-Amure. Glöm inte att hålla upp kortet och blippa det vid magnetavläsaren före avstigning.

Andra varianter av spårvagnar är kabelvagnar i San Francisco (i princip att likna vid bergbanevagnar), rälsbussar (en slags bränslemotordrivna pendeltågsvagnar), spårtaxivagnar och höghastighetsspårvagnar som inte har hjul, rullande på räls, utan istället svävar fram med hjälp av magnetism.

Dessutom får man inte glömma att spårvagnar inte bara är till för att av olika anledningar transportera bland annat människor, utan det finns ju också miniatyrspårvagnar för den leklystne. BRIO gör spår och spårvagnar i trä, LEGO gör spår och spårvagnar i plast, och för den sofistikerade bistår Märklin med flera med material.

Men om vi koncentrerar oss på den typ av spårvagn som alla i Sverige har kommit överens om att man skall mena när man nämner ”spårvagn”, räcker det då att jag skriver ”spårvagn” för att du skall se samma spårvagn som jag?

För en svensk med rötter i Norrköping är bilden av en spårvagn sannolikt inte samma för den svensk som har rötter i Hong Kong, Bryssel, Zürich, Prag eller någon annanstans där spårvagnar tar sig fram.

Å andra sidan kan människor inte bara se spårvagnar i verkliga livet, utan också på annat sätt, till exempel genom böcker och filmer.

Ser man en bild på en orangefärgad spårvagn kan man bli osäker på om den är från Norrköping, Milano eller Berlin, men den som känner den aktuella staden väl, ser kanske direkt längs vilken gata en sådan bild är tagen.

Men återigen: Jag skriver ”spårvagn”. Du läser ”spårvagn”. Jag skriver ”en blåvit spårvagn i Brunnsparken”. Du läser ”en blåvit spårvagn i Brunnsparken”. Skulle du inte råka känna till så värst mycket om Göteborg tänker du kanske att det där med ”Brunnsparken” låter fint. Du ser män i vita kostymer läppjandes på hälsogörande brunnsvatten. Du ser två damer promenera under ett gemensamt litet parasoll. Och mitt i denna idyll, över den sköna gräsmattan i den stilla Brunnsparken glider en spårvagn sakta fram i ett halvt igenvuxet spår. En gråsparv hoppar ner från rälsen och ställer sig bredvid och tittar på när den gamla, ljusblå spårvagnen med de lackade träbänkarna från anno dazumal skrider förbi. Längst fram står en man i uniform med skärmmössa. Han gör honnör till damerna med parasollet. De niger och ler, och den uniformerade bromsar mjukt in ekipaget, stiger av vagnen och slänger skärmmössan nonchalant åt höger. Gråsparven flyger iväg, och så tar den uniformerade en dam under varje arm och går iväg med dem till lusthuset. Männen i de vita kostymerna tar tillfället i akt att få köra spårvagn. De hoppar ombord och konstaterar att den enda passageraren är en svartklädd poet som har somnat på ena träbänken med ett skillingtryck över ansiktet. Den av kostymmännen som har druckit mer brunnsvatten än punsch och absint under veckan får äran att börja köra. Det tar inte lång stund förrän han har kommit underfund med de olika reglagens funktioner, och så ökar han farten något. Spåret gör en skarp sväng runt en gammal ek, grenarna böjs utmed spårvagnssidan, men bladen är stora och gröna och det blir inga repor i den ljusblå färgen, och de svenska flaggorna sitter kvar på taket i spårvagnens front. Färden går nedför en svag sluttning, spåret korsar en grusväg, och så bär det av ut på en sommaräng. Växtligheten är så frodig att man knappt ser rälsen från förarplats. En hare hoppar flyende framför spårvagnen. Den förstår inte att den lätt kan rädda sig genom att hoppa åt sidan. Spårvagnen kommer närmare. Haren håller precis jämna steg med vagnen. Haren är trött. Den är rädd. Den kastar sig på marken och kryper ihop. Spårvagnen kör över den. När spårvagnen har kört förbi ligger en stackars hare stilla mellan skenorna. En liten hare på en stor sommaräng. Stackars hare. Men nu viftar den på öronen. Den klarade sig! Den ser sig om och skuttar iväg. Spårvagnen håller en jämn och fin hastighet. I luften är det tjugotvå grader och enstaka cumulusmoln: en perfekt dag för friluftsliv och äventyr. Snett fram till vänster syns en tunnel: stolparna som håller upp luftledningen böjer av mot den, och strax börjar spårvagnen svänga åt vänster. Föraren drar på i kurvan. De svenska flaggorna fladdrar till och sträcks ut. Förarens kumpaner håller i både hatten och i stången. Poeten rullar ner på golvet, och så närmar sig spårvagnen tunnelmynningen. Den är välvd och prydd med dekorativ sten på utsidan.

Så kör spårvagnen in i tunneln.

Föraren släcker belysningen och ökar vagnens hastighet till det maximala.

Nu ser du inte spårvagnen, men vad är det du ser?

Är det förarens vilda blick?

Är det de andra herrarnas ångest?

Är det den ovetande poetens rofyllda sovställning på golvet?

Är det den ofärdigställda tunnelns slut?

Slutar spåren precis vid den fuktiga bergväggen eller kommer spårvagnen de sista tjugo metrarna att kasta sig fram vrålande i mörkret ovanpå grus och makadam?

Eller kommer herrarna att se ljuset i tunneln på ett annat sätt?

Kommer spårvagnen att komma ut på andra sidan berget med våra hjältar helskinnade?

Och hur skall det gå för den uniformerade i lusthuset? Har han ännu uniformen prydligt knäppt eller har damernas händer varit framme? Har damerna druckit champagne mitt på ljusan dag?

Så många frågor utan svar.

Du läser ”en blåvit spårvagn i Brunnsparken”, och du ser kanske bara dig själv mitt bland spåren. Det kommer bussar och spårvagnar från alla håll. Du är snart schack matt, och du önskar att du hade genat över gatan på något mindre trafikerat ställe.

Du läser ”en blåvit spårvagn i Brunnsparken”, och jag vet att jag aldrig kan se exakt vad du ser.

Litteratur är mystik och magi för både den som skriver och den som läser.

Håkan Tendell

Annonser

Kommentera »

RSS feed for comments on this post. TrackBack URI

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s

Blogga med WordPress.com.
Entries och kommentarer feeds.

%d bloggare gillar detta: