Sverige!

mars 20, 2010 kl. 11:29 e m | Publicerat i Skrivande | 4 kommentarer

Poem för ett kungligt bröllop

För en poet och en soldat måste det alltid sluta på ett visst sätt när han har lagrat en enda flaska i flera månader och sedan öppnat den och smuttat, klunkat, bälgat i sig den (som om det inte skulle ha räckt med att lukta på korken, vilket han också gjorde, men alltså inte lät sig nöja med!).

För bövelen!

Då säger han:

Hör upp!

Eller det mer formella:

Lystring!

Lystring, Sverige!

(nu skall han visst till att säga något viktigt)

I drömmen …

(ja, nu kommer det)

I drömmen satt jag bakom ratten på ett stort och märkligt fordon, en slags lastbil. Jag körde på en motorväg. Trafiken var tät. Med ett sådant ekipage som jag framförde fann jag det bäst att sakta ner till sjuttio kilometer i timmen. Ja! Det kan jag säga rätt och rent och rakt ut att jag inte skäms för att köra i sjuttio kilometer i timmen om omständigheterna kräver det. Nåväl, det var tät trafik. Det var en mardröm. Förr om åren, när jag verkligen dagligdags befann mig i trafiken hade jag en återkommande mardröm, grundad på en verklig händelse i Lappland, att jag tappade kontrollen över bilen, att den inte lydde mina order, det var fruktansvärt (så även i verkligheten!) och jag vaknade alltid av en sådan dröm. Men nu var det alltså 2010, och lastbil hade jag inte kört sedan lumpen (1986 -1988!), men jag drömde likväl att jag körde lastbil, och då menar jag inte terrängbil 20 (Flaket klart!), utan terrängbil 30. Denna, eller något annat monster, körde jag i min dröm och ville sänka hastigheten, men den ökade hela tiden, och vid femtiden i morse (en lördagmorgon!) vaknade jag med en oerhörd kramp i höger vad (hade jag försökt bromsa med högerfoten i verkligheten, eller vad?!) så jag for upp ur sängen och började tänja på benet med trampdynan i golvet (på min matta, prydd av två svarta pantrar!) och med höften, först mot sängen, sedan mot ena soffan (jag bor i en etta!) (men den är på 74 kvadrat, så jag lider icke! (utöver krampen!). Krampen gick någorlunda över. Jag lade mig att sova igen och drömde icke mera, mig veterligt! (människan drömmer vanligtvis REM-sömn på slutet, och om hon inte tillåts göra det blir hon till slut galen (jag har drömt REM-sömn, tro mig!) (REM = Rapid Eye Movement) Ja, jäflar, där fick jag in en faktaruta också, men det är ju sådan jag är! Jag kan inte låta bli att försöka lära världen eller läxa upp den: hur man nu skall se det. Jag borde ha blivit gymnasielärare. Där hade jag kommit till min rätt. Nej! Jag hade inte kunnat följa någon läroplan. Vilket ämne jag än hade blivit utsedd till att lära ut i, hade jag tagit kommandot över ämnet och gjort det till mitt eget: ”Stehen bleiben und hören was Ich sage!” Det hade blivit katastrof. Ein katastrof! Ja ja ja. Durch für gegen ohne uhm. När jag sedan vaknade vid den önskade tiden i morse / i förmiddags hade jag ont i vaden. Den var öm, och det fick mig att inse att idag skulle kunna bli den sista dagen, så jag tog ett linjerat kollegieblock och en tung, fin kulspetspenna med mörkblått bläck och började skissa på en dikt som skulle bli den bästa jag någonsin skrivit. Normalt sett, om jag vill dikta, häver jag ur mig dikten: jag tar från mitt inre och forcerar det genom hjärnan, genom händerna, och plötsligt har världen blivit några rader skräp rikare. Jag älskar mina dikter. De är skräp, men jag älskar dem. Jag hatar mina dikter. Nej, jag är likgiltig inför dem, nej jag tycker om dem. Ibland. Ibland önskar jag att jag inte fanns, och ibland önskar jag att jag skall få finnas till länge till, men varför? varför? VARFÖR? Det vet ingen, inte minst jag själv. Jag borde ha varit död för längesen. Jag lider när jag ställs inför faktum hur många soldater som har dött i unga år, utan att någonsin ha fått leva det liv jag levde. Jag lider. Varför fick de aldrig leva som jag? De hann inte, jag förmodar att de aldrig hann, uppleva allt det jag fick uppleva. De är döda och jag lever. Varför? Varför? Jag skäms för att jag sällan lever livet fullt ut, för att jag inte suger märgen ur allt vad som finns, för att jag inte kysser en kvinna ikväll. De döda soldaterna ser på mig och en del hyser måhända agg mot mig för att jag inte gör vad jag kan för att få en kvinna att vilja kyssa mig ikväll: som om livets mål och mening var detta! Att kyssas! Ja, det är kanske meningen och målet! Vad vet jag? Jag fick leva, och Gud vet att jag har kysst fler kvinnor än vad en genomsnittlig pluton av marinkårssoldater tillsammans har kysst! Jag borde dö istället för dem! Jag har levt livet! Jag har levt det för mycket: mer än vad en man tillåts göra! Till en början var jag okysst, och jag undrade om jag någonsin skulle få kyssa någon, så den första flickan jag fick kyssa, kysste jag flera timmar i sträck! Jag var nitton år och hon var arton. På dansgolvet (i augusti eller september 1986) kysstes vi i två, kanske tre timmar, och sedan, utanför hennes föräldrafria port kysstes vi i lika många timmar till. Hon ville ha mer (inte blott av kyssar), och vi smekte varandras syndiga kroppar, men jag sa nej till att följa med henne upp, för att mina kompisar sov i bilen på parkeringen, och det var min uppgift att köra dem hem (plikten framför allt!) Och de gånger hon och jag träffades igen kysstes vi bara, förutom ett par gånger med cunnilingus (och Gud vet att jag med åren blev duktig på detta!) (men när en väldigt vacker kvinna en gång på tu man hand, efter en flaska vin, bredvid hennes säng, sade till mig att hon aldrig hade fått en orgasm tillsammans med en man, valde jag att inte säga som kanske en annan man skulle ha sagt (att jag skall hjälpa dig), utan jag sade blott att hon vid tillfälle kunde försöka med att slappna av och bara vilja ta för sig utan tanke på mannens begär, och så kramade jag henne och gick hem), men aldrig att jag fick göra henne till kvinna (på det traditionella viset) (men Gud vet att jag har gjort kvinnor till kvinnor mer än vad som behövs. Därför blev jag munk (i det närmaste, Gud förlåte mig!) så att jag skulle kunna nå försoning med världen. Gud, vi tackar dig för vårt dagliga bröd, och inled oss icke i frestelse, och om vi inleds, så låtom oss åtminstone göra det under civiliserade former. Gud, du bannar mig för det sätt på vilket jag behandlade en mängd kvinnor som älskade mig och som jag icke i gengäld förmådde att visa samma känslor. Min fästmö älskade jag, och hon älskade mig, men jag gjorde slut innan jag hann göra något dumt, för jag kände att det var på väg: att jag skulle göra något dumt, och hon frågade ”Vad heter hon?” och jag svarade ”Det finns ingen hon, för jag ville inte att det skulle sluta så”. Jag var så ädel och samtidigt så syndfull, syndig i tanken: jag kände lust, inte bara till min fästmö, utan också till andra kvinnor, och därför gjorde jag i anständighetens namn slut, men i vilket äktenskap finns den man som ibland inte fantiserar om någon annan än sin hustru? Säg mig den mannen! Jag tog åtminstone konsekvenserna av mina syndiga tankar (Gud vet att jag är en av de känsligaste män som någonsin har levt, men han förbarmar sig över mig och lider med mig). En gång, när jag nyligen skaffat dator och Internet (hösten 1997), lyckades jag efter diverse mödor och datasupport koppla upp mig på nätet. Jag hamnade på en chat som jag har för mig tillhörde Los Angeles Times. Strax befann jag mig i samtal med en kvinna i Kelowna, vid Okanagan Lake, i västra Kanada. Det var kärlek vid första ögonkastet, trots att vi inte hade sett några bilder av varandra, utan bara hade blottat våra själar. Efter vår första kontakt började jag på nätet leta efter en blomsterbutik i Kelowna. Jag fann en, och dagen efter tog jag mig till FOREX på Avenyn, växlade till mig ca 200 kronor i kanadensiska dollar, köpte ett kort till kvinnan i Kelowna, lade kortet och sedlarna i kuvertet, i vilket jag också bifogade ett meddelande till blomsterbutiken som lät ungefär som följer: ”Vänligen tag så många röda rosor ni kan för de bifogade sedlarna och överlämna dem till en kvinna vid namn (förnamn) som är x år (ca 25 år), har mörkt, långt hår, bor i västra Kelowna och studerar vid X universitetet”. Blommorna nådde adressaten. Lyckan var gjord. Hon var kär. Jag var kär. Hon annonserade att hon skulle hälsa på mig i Göteborg när hon ändå gjorde en tripp till Europe. Efter mycket bryderi, och omsorg om henne, meddelade jag henne att det var bäst att hon inte hälsade på mig, för vi skulle säkert ha det trevligt, men jag skulle förmodligen bara utnyttja henne och sedan dumpa henne, och för detta var det inte värt besväret och pengarna att ta sig till Sverige. Så skrev jag. Jag var en idiot. Jag har alltid varit en idiot. En ädel idot. En riddare på en vit springare, men ändå inte. Jag har alltid varit sämst på det mesta, vad det än gäller (utom i Age of Empires II, där jag runt åren 2000 – 2001 var bland de femtusen bästa i världen). Efter kvinnan från Kelowna gav jag mig aldrig mer in på en chat.

Var är jag? Hur kom jag så långt bort från ämnet?

Jag hade ont i vaden i morse och det var ett tecken på att det skulle bli min sista dag, så jag bestämde mig för att skriva den där kärleksdikten som nationen suktar efter.

Först skrev jag helt slentrianmässigt ett slut på dikten:

”Läppar möts i ett sommarregn

på en öde trottoar i Metropolis.

Två människor darrar och värmer varann.

En katt är blöt

och stryker mot kvinnans ben.

Pälsen mot huden känns skön.

Den som älskar bär en sol inom sig

som lyser dag och natt.”

Detta stycke var ju som synes helt värdelöst, och därför beslöt jag mig (i strid mot mina principer) för att ta hjälp av dryck (i detta fall en flaska rödtjut).

Då kändes allting bättre.

Och jag fick lättare att skriva också.

Att svepa flaskan var som att öppna en kran till mitt inre.

Resultatet blev en dikt i du-och-jag-form: en allmän dikt, ägnad att falla varje kärlekskrank människa, blåblodig eller ej, på den Pfalziska underläppen.

När jag skrev den lyssnade jag på Vivaldis ”Våren” och ”Sommaren”.

Nu lyssnar jag på ”Der Herbst” (för tredje gången!).

Hösten är som vackrast i augusti till november.

Jag längtar efter hösten.

Dikten har jag nu sänt in.

Nu är det gjort.

En sista kraftansträngning.

En sista tömning

i Svea Rikes Land.

När jag läste min dikt grät jag.

Jag grät för alla kvinnor jag älskat,

och för alla kvinnor som älskat mig,

även för dem som jag inte var i skick

att älska tillbaks.

Nu älskar jag dem alla,

och jag gråter för dem

och för mig

och för alla som älskat på denna jord.

Jag älskar människorna,

men jag är ensam,

för att jag tror att det är bäst

att vara ensam ett tag.

Jag är ensam,

men aldrig så ensam

som soldaten vid fronten.

Jag ber för alla soldater

som stridit och strida skall

i årtusenden.

Här har ni mig:

en soldat,

en Håkan Tendell

som levde en mansålder till fullo.

Lev genom mig,

ni lever genom mig,

ni skall leva genom mig,

jag levde för er,

soldater med ädla hjärtan,

ni som dog i strid

och aldrig hann leva

som ni längtat.

Lev genom mig

och ni skall leva för evigt.

autodidactus poet laureate inofficialis

Håkan Tendell

Annonser

4 kommentarer »

RSS feed for comments on this post. TrackBack URI

  1. ”I am the creator of my own torment.” Vet inte riktigt var jag läste eller hörde det men din text påminde mig om att det är bra sanning, en som är värdig romaner. Folk skulle läsa, det är jag hundra på.

  2. Om mitt liv?
    Ja, jag vet inte.
    Jag skickade ett självbiografimanus till ett förlag för fem år sedan, men de tackade nej till publicering med hänvisning till att manuset inte var trovärdigt. Jonas Thente på DN tyckte att detta var intressant eftersom, som han förklarade, det är hur man använder ordet trovärdig i litteraturens värld som avslöjar om man har förstått ordets rätta innebörd, men vad jag minns gav han aldrig någon förklaring till ordet, så därför vet jag inte vad han egentligen ansåg om användningen av uttrycket i det aktuella fallet. Refuserat blev mitt liv i vilket fall som helst.

  3. Reaktionen berodde kanske på hur det hela var skildrat? Om det t.ex. var en redogörelse rakt upp och ner i jag-form, pepprad med självironi, så kanske förläggaren/redaktören började undra, är detta på riktigt eller inte? (Lite som när man läser din blogg.) Kanske fick vederbörande nervösa ryckningar i överläppen och frågade sig: Är det här fakta eller fiktion, allvar eller humor? Får jag skratta eller ska jag gråta? Den sortens frågor som eventuellt ger förlagsanställda gungflykänslor – när de inte vet i vilket fack ens text hör hemma – och därför tackar nej?
    Hur som helst, önskar att jag själv hade fått en sådan formidabelt absurd refusering. Då skulle jag genast ha fiktionaliserat mitt liv enligt konstens alla dramaturgiska regler, tackat ja när ett stort förlag på sina tiggande knän bad att få ge ut den strålande romanen ”som bygger på helt och hållet verkliga händelser” och slutligen ramat in bokomslaget med den dramatiska säljtexten på framsidan: ”Av författaren vars liv refuserades av förlaget X.” Eller nåt i den stilen.

  4. Upplägget var väl, inser jag, inte helt kommersiellt gångbart, eftersom boken började med en dagboksanteckning (ungefär: ”För en kvart sedan, på väg hem från jobbet, pratade jag med Bono på Västra Hamngatan”) vilket dels var sant (eftersom han kom ut från ett hotell och skulle på en konsert på Ullevi), dels fick mig att reflektera över livets märkliga sammanträffanden och öden, och så började jag så smått minnas tillbaka mitt liv och redogjorde i kronologisk ordning för mängder av anekdoter från mitt liv. Nära-döden-upplevelser och kärleksäventyr staplades på varandra, och då och då flikade jag in dagboksanteckningar i realtid, vilken en var särskilt märklig eftersom jag skrev om en gammal flamma, och så ringde hon mig dagen efter (telepati eller ej), vilket jag också tog upp i boken och, ja, på den vägen var det. Några glidningar mellan verklig verklighet och upplevd verklighet som jag på senare tid här och var har anammat i min blogg, till exempel det där med gatstenar i rosa, lila och guld (jag förstod ju att det inte kunde finnas guld i gatstenen, men det var solen som blänkte på något sätt, så att jag för ett ögonblick förnam en känsla av guld (och i morse tittade jag efter för skojs skull, men då var allt bara en palett av grådaskigt rosa och lila) var boken totalt befriad från. Det var korrekta skildringar från början till slut, men jag misstänker att språket var väldigt fattigt.
    För att en självbiografi av en okänd människa skall sälja som smör måste den nog dramatiseras på något sätt, men det är jag rädd för. Skall jag skriva en självbiografi vill jag nå ut med sanningen, men samtidigt skydda oskyldiga människor från att lätt identifieras. Och så finns det vissa avsnitt som jag inte skulle kunna skriva alls, för att jag helt enkelt har lovat bort dem.
    Ja, självbiografien kanske dröjer många år, men jag tackar dig för att du fick mig att börja överväga dess återkomst i någon form, någon gång.


Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s

Skapa en gratis webbplats eller blogg på WordPress.com.
Entries och kommentarer feeds.

%d bloggare gillar detta: