Play

mars 14, 2010 kl. 8:48 e m | Publicerat i Skrivande | 3 kommentarer

En slingrig gata i San Francisco, september 1985: Lombard Street – The crookedest street in the World, som den kallas.

Varför väljer man på stadsbyggnadskontoret att rita en sådan gata? Svaret måste vara: Lekfullhet.

Mitt i all strävan efter att skapa något, vad det än månde vara, får man inte glömma bort lekfullheten. Vad vore världen utan den?

Jag gick uppför den där gatan, eller rättare sagt uppför trapporna bredvid den. Och bilförarna som körde nedför gatan: inte hade de bråttom till jobbet, de körde på gatan för att det var roligt, precis som det kan vara roligt att köra i Burmabacken i Göteborg.

Burmabacken är en folklig benämning på Tideräkningsgatan i Kortedala, Göteborg. Namnet är icke fastställt. Den är en brant väg, 13% lutning, en av Göteborgs brantaste större backar.

På 1600-talet kallades vägen Mölnebacken (Mjölnarebacken). Det var då en hålväg för torparna i Kortedala som skulle bege sig till kvarnen i Lärje. I backen fanns skvaltkvarnar och karpdammar och här bodde franciskanermunkar som kom från hospitalet i Nylöse.

Under andra världskriget byggde de allierade en 1100 km lång väg i Burma som gick genom svår terräng och höga bergstrakter, Burmavägen. Skanska som byggde denna väg i Kortedala på samma sätt gav därför vägen namnet Burmavägen eller Burmabacken.” (källa: Wikipedia)

Jag växte upp i Kortedala, på Kalendervägen 28, 6:e våningen, till sommaren 1974, därefter i Hammarkullen, och även om trogna läsare har funnit min barndom särskilt svår i den stadsdelen har jag också oerhört många glada minnen därifrån. Jag själv och merparten av jordens människor är odiskutabelt positivt formade av familj, släkt och vänner, men också många lärare under en människas livstid sätter sin prägel på individen: det är ju vad läraren är till för: att med pedagogiska metoder forma eleven.

Grundskolans goda inflytande på mig har jag länge försummat att påminna mig själv och världen om. Den lovande talang jag är idag har jag många att tacka för, inte minst min mellanstadiefröken Ingrid Sollenby på Nytorpsskolan, och på högstadiet i Hammarkullsskolan, min klassföreståndare och geografilärare Gudmund Aronsson, min svenska- och historielärare Arne Fransson, min engelskalärare Audrey, och dessutom, vilket jag först idag inser kan ha bidragit till den författare jag en dag skall bli, gymnastikläraren William Thoresson. Det är nämligen hans ord jag tänker på idag. När nervdaller och närkamp vibrerade i gymnastiksalen som om varje match var en VM-final, kunde han ibland ropa: ”Ha roligt, pojkar! Ha roligt!” Det är viktiga ord, inte bara för att livet skall vara roligt, utan för att man också presterar bättre om man har roligt. Det hör man ju elitidrottare ofta säga efter en seger att de inför matchen/tävlingen kände att nu skall de gå ut där och bara ha roligt. Idrottsutövande och kulturskapande är kanske inte så väsensskilda former av mänskliga aktiviteter när allt kommer omkring.  

Jag har haft för mig att man vid de första olympiska spelen, 776 f. Kr., förutom i diverse idrottsgrenar även tävlade i poetry slam, men när jag alldeles nyss snabbt skulle kolla upp denna ”fakta” fann jag den inte. Jag orkade emellertid inte göra någon alltför stor undersökning, utan låter tills vidare lagra denna min kunskap i facket för ”antingen dröm eller myt eller kalla fakta”.

I vilket fall som helst: Anledningen till att jag befinner mig på lekfullt humör är även att jag snart äntligen skall slå igenom som poet. Det är nämligen så att, ja ni känner väl alla till historien om de utsedda poeterna som på beställning skulle skriva kärleksdikter för sommarens brudpar och hur de flesta av dessa poeter ridikulöst vägrade att medverka, ja, det har i alla fall basunerats ut på nationell TV att nu skall istället det svenska folket (till vilket jag räknas mer än till poeterna) bidra med sitt skapande för att på bästa sätt försöka gjuta glöd i den kungliga sängkammaren, eller hur man nu skall uttrycka det (tronföljden måste säkras). Detta har ställt mig inför två frågor: 1/ Har jag potential att skriva just den kärleksdikt som skall läsas upp för brudparet? och 2/ hur kan jag, med rykte om att vara den reinkarnerade Strindberg, ställa upp på detta arrangemang som mer etablerade poeter (i förmodad Strindbergsk anda!) har ratat?

Vad ansåg Strindberg egentligen om kungahuset? Många tror sig veta, men här kommer ändå ett exempel, en liten repris, två brottstycken ur ”Det nya riket”:

”Folket hurrar hela gatan efter, det rör sig som i en myrstack, fönsterna fyllas, halsar och kikare sträckas fram; en trupp livgardister utklädda till Karl XII:s bussar rida fram och se något brydda ut över den roll de fått sig ålagd; folket hurrar men ser icke ut att vara överväldigat; så kommer kungen; han ser icke heller överväldigad ut, ty han skrattar högt, öppet, hjärtligt, med den upplyste skeptikerns skratt, som vet huru litet kan roa barn, och han låter så gärna andra roa sig, ty han vill ha roligt själv. Skall han hälsa uppåt fönsterna? Ja visst! Han hälsar alla fruntimmer, unga och gamla, höga och låga, och vad den ensamma officeren icke vågade, det vågar han; han nickar bekant upp till det där fönstret och för samtidigt handen till mössan; han är större statsman än den där med vita håret som åkte i vagnen, ty han vet hur folket vill ha det, och den nya tidens statskonst har han genast antagit: uppriktighet, brutal uppriktighet. ‘Folket tror inte på humbugen längre, nåväl, vi kungar visa folket, att vi inte heller äro så dumma att tro på den; vi måste nu en gång finnas, efter ni vill så ha det; se här har ni oss sådana vi äro. Vad mer? Här ni Karl XII:s drabanter! Inte tror jag på dem och inte ni heller, men de äro roliga att se på! Se på dem då! Här han I mina goda vänner, rikets herrar! De förstå sig på en god middag och säga inte nej för ett glas!”

och längre ned

”Ni hurrar åt mig, därför att ni tror att jag skall skänka er en ny fri författning, men jag kan inte skänka er någon frihet, och sannerligen jag ville det heller, åt ett sådant sällskap som hurrar åt min piprensare, och äro så okunniga i rikets grundlagar att de tro jag har makt att skänka något; ni hurrar åt kungen, därför att ni ser han inte är dum, utan kan skratta med åt kungligheten då han låter spela Menelaus på nationalteatern. Bröd och skådespel! Bröd har jag inte, men skådespel ger jag som ni får betala själva. Ni vill ha humbug! Här har ni den!”

Vad är allt detta om inte en öm skildring av en plikttrogen tjänare, en självuppoffrande själ, en man som gör sitt jobb för fosterlandet?

Det skulle kunna vara jag, om jag hade befunnit mig i den situationen. Jag hade sannerligen gett vad folket ville ha: inte raserat deras dröm om det sagolika konungariket.

Bröllopet är inte bara en stor angelägenhet för Sveriges folk, utan också för Tysklands folk. Över hela tysklandet finner vi hem där människor i IKEA-möbler lyssnar på ABBA-musik samtidigt som de vilar sina ögon på inramade porträtt av Königin Silvia.

Tyskland och Sverige har varit ett enda rike sedan Biskop Ansgars dagar. Det ser vi inte minst i alla de svenska låneord som i ren eller oren form har hamnat i den tyska dialekten, till exempel ”Volkswagen” (från svenskans ”folkvagn”). Varför tyskarna framhärdar i att mestadels transportera sig i lokala produkter såsom BMW, Mercedes, Audi, Opel och Volkswagen istället för Volvo och SAAB är inte konstigare än att det i Hamburg är vanligare att man tar sig en bratwurst istället för en halv special. Det är mångfalden i det svensk-tyska riket som gör allt så härligt. Dessutom har väl ändå de flesta tyska bilarna göteborgska kullager från SKF i sina hjul, får man förmoda, om nu någon skulle tvivla på att Tyskland är att betrakta som svenskt. 

Förutom den tyska dialektens tydliga ursprung från ärans och hjältarnas språk har vi ett modernt bevis för det svensk-tyska rikets existens. Först måste vi dock slå fast att den epok som den galne korpralen startade i Sveriges sydligaste storstad, München, utgjorde den mörkaste tiden i vårt lands historia. Man får kanske skylla på att idiotins grogrund var att arbetslösheten var hög och att tågen inte gick i rätt tid. Låt det dock inte hända igen! Nåväl, tyska soldater invaderade Danmark och Norge, men icke Sverige! Varför? För att Tyskland tillhörde Sverige! Så enkelt var det och är det.

När jag nu skall skriva en dikt är det alltså bland annat till Königin Silvias Tochter, Kronprinzessin Victoria, ein direkt angelägenhet für volket i vårt avlånga land, från Karesuando till Garmisch-Partenkirchen.

Vill du också delta i diktandet? Använd det yttersta av din talang för att förgylla tillställningen och skänka evenemanget kunglig glans.

Läs mer här (före den 20 maj):

http://svt.se/2.129287/1.1914978/din_basta_karleksdikt?lid=puff_1906983&lpos=lasMer

När jag för övrigt var och handlade på Billhälls idag gick jag förbi en korg skyltad med ”Pocketrea 29:-”. Jag vände mig om, grävde lite och fick tag i Catarina Hurtigs ”Prinsessor”. Det var ett omen. För att kunna skriva en så träffsäker dikt som möjligt måste jag sätta mig in de blåblodigas liv. Nu har jag chansen. På omslaget står det ”Följ med bakom de glamourösa kulisserna till de europeiska kungahusen” och så är det en stor bild av prinsessans Madeleines dekolletage. På baksidan är det ett gruppfoto av en massa prinsar och prinsessor. Alla prinsarna är klädda i frack. Alla prinsessorna visar mycket hud. Alla utom Mette-Marit. Hon har en klänning knäppt nästan ända upp i halsen. Varför vet jag inte. Sex säljer kanske inte i Norge. Eller också är de bara mer jämställda där.

Visst är det märkligt det där att utomhus är det ok för män att gå barbröstade, medan kvinnor bör skyla bysten, utom möjligtvis på topless-stränder, medan på inomhusfester skall män ha fluga eller slips runt halsen medan kvinnor kan visa ganska mycket klyfta utan att det uppfattas som opassande? Det är som om rollerna byts när man passerar över tröskeln.

Dock: När en manlig fotbollsspelare gör mål eller en manlig sprinter vinner ett lopp tar han ibland av sig tröjan och visar upp sin bringa för en miljard tittare. Man noterar att han ser vältränad ut.

När såg man senast en kvinnlig idrottare göra motsvarande, och då menar jag inte som hon amerikanskan som behöll behån på, utan när såg man senast en idrottskvinna blotta behagen fullt ut i glädje och stolthet för en miljard tittare? Har det någonsin hänt? Kommer det någonsin att hända?

Många manliga sångare i rockband framför sina låtar blott i jeans och boots. Ingen tycker att detta är märkligt. När såg man senast en kvinnlig sångare sjunga barbröstad? Det händer inte. Varför? För att de inte vill eller för att det skulle vara en skandalernas skandal. Det är mer accepterat att Madonna och Britney tungkysser varandra på scenen än att någon av dem gör vad som bara är rutin för deras manliga kollegor.

Men så i den finaste av kulturens alla förgreningar, bokvärlden, tillåts det att man fokuserar på skapelsens kronor. Vad som på ett bokomslag är ok hade på ett skivomslag varit skandal. Allt är märkligt. Särskilt detta.

När män skall pryda bokomslag är det oftast påklätt som gäller, och dessutom med mer fokus på ansiktet.

Skulle jag själv hamna på ett boksomslag vet jag inte riktigt hur jag skulle vilja vara klädd, men sådant vet säkert proffsen. Det är därför de är anställda i branschen. För att de är proffs.

I kulturbranschen räknas jag väl som en amatör, kanske från och med i dag till och med som en glad amatör, eftersom jag har kommit till insikt om att man skall ha roligt här i livet.

Grundskolan formade mig, men också gymnasiet

och militärtjänstgöringen

och livet i det civila

Genom hela livet formas man, än till det ena, än till det andra, och ändå är man densamme på något sätt. Livet är bland det märkligaste som finns.

En dag skall man kanske veta i Hollywood vem jag är, och man skall kanske gilla det, men vägen dit är lång och svår, eller också är den lätt och rak, det beror på om man brukar se hinder eller om man brukar se möjligheter.

När jag tog studenten kändes det som om hela världen låg för mina fötter, men frågan är om det var för att allt var möjligt eller om det bara var för att skolan var slut. Trodde man. Då.

Livets skola tar aldrig slut. Den tar aldrig slut. Vart man än reser tar man skolan med sig: vad man har lärt sig i den och vad man kan lära sig i den i nuet.

Hollywood, augusti 1985.

En ung man står i solen. I motljus.

Därför måste han cirka tjugofem år senare hålla upp fotografiet framför en lampa innan han fotograferar det, så att man kan se texten på T-shirten.

California

En dag skulle han återvända dit, liksom han en dag skulle återvända till New York, liksom han en dag skulle lyckas som …

Ja, en dag skulle …

En dag …

kanske

inte

alls

Håkan Tendell

Annonser

3 kommentarer »

RSS feed for comments on this post. TrackBack URI

  1. Hej du!
    Min äldste son ringde just och pratde en stund. Då berättade han bla att han hade sökt på namnet sollenby och hamnat på din blogg, där han hittade mitt namn. Det är alltid jätteroligt att stöta på gamla elever och höra hur det gått för dem, och jag känner mig mkt hedrad över det du skrev. Man hoppas ju att det ska gå bra för alla ”små liv” man haft i sina klasser.

    Igår träffade jag på mamman till en flicka jag hade i en klass i mitten av 90-talet. Det var en ganska jobbig grupp och den mamman var inte så nöjd med mig på den tiden. Men nu kom hon hem till min cancersjuka mor, som hemsjuksköterska, och skolsituationen var ganska avlägsen, så det kändes bara bra.
    För en dryg vecka sedan gick jag fram till en äldre kvinna, som jag säkert sett i 15-20 år, då och då i området där jag bor. Nu tog jag mod till mig och frågade om hon var Sven-Kåres mamma och det stämde precis. Han gick i min första klass på Nytorp och är född 1966…. Åren går!

    Det blev ett långt inlägg, men nu ska jag sluta.
    Må så gott i vårvädret & lycka till i framtiden!
    Hälsa gärna till gamla klasskamrater.
    Många hälsningar från Ingrid S

  2. Hej!

    Vad roligt att du fick reda på det här inlägget, och kul att höra från dig!

    Så sent som under förra helgen tänkte jag faktiskt på dig, för det var på en tillställning där någon började prata om olika skrivstilar som har lärts ut i skolan genom decennierna, och när jag då skulle till att skriva en mening för att demonstrera min stil, som jag för övrigt inte har tillämpat på år och dar, kände jag mig förflyttad till mellanstadiet, och såg framför mig hur du skrev på den gröna tavlan för att man skulle lära sig att binda ihop bokstäverna. Ja, det var tider det! Du var en väldigt bra fröken på alla sätt och vis.

  3. Very nice style and design and great content , absolutely nothing else we want : D.


Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s

Blogga med WordPress.com.
Entries och kommentarer feeds.

%d bloggare gillar detta: