Dags för sortering av bokhyllornas böcker

mars 7, 2010 kl. 7:24 e m | Publicerat i Skrivande | 2 kommentarer

Igår påbörjade jag ett litteraturmanifest för 2020 – 2029. Fram till dess får jag försöka mäkta med att åstadkomma något av betydelse för det svenska kulturarvet. Varför är det en meningsfull sysselsättning? Jag vet inte. Har jag inte redan levt mitt liv? Har jag inte bevisat för mig själv och världen att jag är en litterär odåga? Vad tror jag skulle kunna förändras? Varför försöker jag lura mig själv?

   Jag är en drömmare, och det finns två typer av sådana: De som verkligen kämpar och sliter för att drömmen skall gå i uppfyllelse, och de som med halvdana försök bara hoppas att drömmen skall slå in, lite sådär av sig självt. Alltför länge har jag för mycket tillhört den senare kategorin. Lyckan knackar sällan på dörren. Man måste ge sig ut och söka efter den. Nu är tiden (återigen!) kommen för förändring. Allt det här som finns i mig: mitt kött, mitt blod, mitt skelett, mina minnen, mina erfarenheter, min kunskap, min visdom: allt detta skall vara en utgångspunkt, ett grundmaterial för min vidareutveckling, min blomstring och slutliga triumf.

   Vad är det jag ser framför mig? Vad är det jag vill se framför mig? Är det den där bilden av ett skyltfönster där det ligger travar av böcker med mitt namn? Är det skyltfönstret som är min dröm, eller vad är det? Nej, det är nog snarare bilden av en kvinna eller man på en spårvagn, på en buss, på ett tåg, på ett flyg, på en stol, på ett badlakan, på en parkbänk, i en fåtölj, i en soffa, i en hängmatta eller i en säng som håller min bok i sin hand. Som författare vill man i första hand bli läst. Allt annat är underordnat detta.

   Och hur skall jag då bli läst? Ja, först måste jag skriva något riktigt bra, och sedan måste jag lyckas berätta för omvärlden att min text existerar.

   Skriva något riktigt bra … Har jag tillräckligt inom mig för att kunna skriva något riktigt bra? Förmodligen inte. Vad är det som krävs för att uppnå det stadium där jag skulle kunna skriva något riktigt bra?

   Utan inbördes ordning är det tre saker jag måste göra: 1/ Läsa mycket, 2/ skriva mycket och 3/ ta till mig gamla mästares tips om vad man skall tänka på när det gäller dramaturgi, monologer, dialoger, personbeskrivningar, miljöbeskrivningar och så vidare.

   Om vi börjar med tvåan, har jag skrivit en väldig massa, mest skräp, men ändock en massa, så på det området är allt lugnt.

   Beträffande trean har jag nosat på tips som ges i allehanda böcker och bloggar. Bara för ett par år sedan var jag motståndare till att bry mig om sådant där. Jag var det missförstådda geniet med den gudomliga skaparkraften. När jag sedan vaknade upp ur min fantasi insåg jag att det finns hur mycket som helst som man bör tänka på för att magin mellan författaren och läsaren skall uppstå och bibehållas.

   Jag har som sagt nosat på en del, men jag behöver egentligen dyka ner med hela mitt ansikte och verkligen lapa i mig av alla de fantastiska källor som faktiskt erbjuds mig.

   Och så har vi då ettan … Vad läste jag igår? ”Historiens slagfält” av R. G. Grant. Vad var bra med den? Den innehöll många stridsskildringar från forna tiders soldater. Det gillade jag väldigt mycket. Och så gav boken mig ro att äntligen sätta mig in i hur luntlåsgevär, hjullåsgevär respektive flintlåsgevär fungerar. Tidigare har jag känt till termerna, men aldrig brytt mig om att undersöka vad de egentligen har stått för. Jag har liksom varit nöjd med att kunna ta isär och sätta ihop en k-pist m/45 B och en kulspruta m/39 (På stridsvagnen IKV 91 satt parallellt med kanonens eldrör en 39:a, och så fanns det en rörlig 39:a, monterad ovanpå tornet, så att laddaren skulle kunna bekämpa helikoptrar). Helikoptrar är mardrömmar för stridsvagnsbesättningar. De dyker upp från ingenstans, och har man tur smälter ens kött ihop med pansaret. Har man otur överlever man. Det är då den speciella m/69-uniformen kommer väl till pass. Fast nu finns den kanske inte längre. Jag tjänstgjorde i pansartrupperna från juni 1986 till april 1988 och vid mitt sista repmöte 1998 var mitt gamla förband nedlagt, och jag var förflyttad till ett pv-robotförband och bar en modern kamouflageuniform och såg ut som vem som helst. Jag minns inte ens om man fick ha på sig sin gamla pansarbasker. Nåväl, på m/69:an fanns det en tvärgående dragkedja på ryggen. Den skulle andra soldater kunna öppna, ta tag i en sele inuti den skadade besättningsmannens uniform och lyfta upp den skadade ur luckan. Det fanns tre luckor. En i chassiet ovanför föraren, och två i tornet; den vänstra luckan för laddaren, och den högra luckan för vagnschefen och för skytten, som satt nedanför vagnschefen. Det fanns, minns jag nu, också en reservlucka i botten på chassiet jämte föraren. Där skulle man kunna ta sig ut om vagnen hade vält upp och ned, fast det krävde, har jag för mig, att eldröret var riktat rakt bakåt eller rakt framåt. I alla andra lägen var det omöjligt att klättra från tornet till chassiet. Men, vänta nu … var det inte så att det i krig bara hade varit föraren som hade haft en rimlig chans att ta sig ut? Det hade ju sannolikt stått placerade en massa granater framför laddaren. Det fanns plats för 59 stycken granater, och så kunde man naturligtvis, nej, man var tvungen ha en placerad i loppet också, så att man kunde avge eld på momangen. De här granaterna var 9 cm breda, hylsan var väl ca 1,5 dm bred, och granaten och hylsan tillsammans utgjorde en längd på ca 70 – 80 cm. Det fanns två typer av granater: Spränggranater och pansarspränggranater. Spränggranaterna var helt vanliga granater som var till för att bekämpa fientlig trupp som färdades till fots eller i lastbilar, om inte fienden var så fåtalig att man kunde nöja sig med ksp:n (kulsprutan). Pansarspränggranaterna var till för att bekämpa stridsvagnar och pansarskyttefordon. Den typen av granater tillämpade en metod kallad ”RSV” (riktad sprängverkan), så att sprängmedlet inte spreds i alla riktningar, utan bildade en stråle som penetrerade pansaret varefter det kom in i fiendevagnen och förvandlade innanmätet till ett inferno.

    IKV 91 var en lätt stridsvagn, blott 16 ton, och dess styrka var dess goda framkomlighet i träsk och snö, och dess relativt låga höjd vilket gjorde att den hade stor chans att osedd smyga fram i sänkor. Man fick inte lov att försöka ta en duell med en T-64:a eller T-72:a, för att inte tala om en T-80. Då hade man garanterat varit körd. Dessa vagnar skulle bara tas från sidan eller bakifrån. Man hade full koll på de olika typerna av sovjetiska vagnar: deras maxhastighet, deras bepansring, deras beväpning, deras räckvidd för eldgivning och hur många skott de kunde avfyra per minut. Eftersom Sverige på den tiden, officiellt sett, var en neutral stat fick man ett litet pliktskyldigt häfte med information om några vagnar som användes i NATO-länderna. Och så fanns det då ett större häfte avseende det verkliga hotet. På samma vis fanns det en bok som hette ”Handbok stormakten”.  Den utgav sig för att beskriva ett exempel, ett genomsnitt av USA och Sovjet, men det fick man ju direkt reda på när man fick den i sin hand att den var en ingående beskrivning av Sovjetunionens krigsmakt: dess organisation och taktik. Sveriges uppgift var att hålla stånd mot ryssarna så länge som möjligt tills amerikanerna hann komma på plats. Vårt flygvapen skulle överleva i max en vecka, och sedan när Sovjetunionen innehade luftherraväldet över svenskt territorium skulle deras landstigningar på ostkusten kompletteras med luftlandsättningar längre in i landet, t ex på Västgötaslätten. Med markstrider skulle vi dock kunna hålla stånd i några veckor till. En gång fick vi se en film från en sovjetisk luftlandsättningsövning. Där kom en armada med Ilyusin-76:or och fällde inte bara personal med fallskärm, utan även lättare vagnar som hade bromsraketer undertill, så att de skulle klara av markkontakten utan större missöden. Jag kommer inte ihåg om det var BMD:er eller BMP:er. De var snarlika. Jag tror det var BMD:er, för jag har för mig att jag tänkte på D som i ”dalar ner från himlen”, för att kunna komma ihåg vilken vagn som var vilken. Ett förband av bataljons storlek kunde väl fällas på en yta av, nu minns jag inte exakt, men det kan ha rört sig om ett avlångt område på 400 x 2 000 meter, så det fanns ju ett antal platser där sådana bataljoner kunde fällas. Kravet var bara att det inte skulle finnas alltför många träd eller hus i ett sådant område. Oftast var det åker- eller ängsmark som skulle komma ifråga, och vid en sådan luftlandsättning var det bråttom för en bandpvpluton (4 st IKV:er) att komma på plats och börja meja ned till höger och vänster innan den lede fi hann organisera sig. I fred gjorde IKV:erna 70 km/h på landsväg, men i krig skulle de trimmas till 110 km/h. I terräng tog de sig fram nästan överallt och kunde även knäcka trädstammar av hyfsad tjocklek för att bana sig väg. På våra egna övningsfält i Skövde och i Karlsborg fick vi inte lov att träna på sådant, men när vi samövade med infanteriet på Mästocka övningsfält utanför Halmstad kände vi inga begränsningar. Ibland gällde reglementet och i andra sammanhang var det bara att ta egna initiativ, eller som ett befäl sa till mig i början av min utbildning, eftersom jag då var något av en paragrafryttare: ”Reglementet är till för dem som inte kan något”, och det var väl ungefär som med författande att reglementet är bra att hålla sig till när man är oerfaren, men när man vet vad man sysslar med, kan man, då omständigheterna kräver det, göra avstickare från den stelbenta manualen.

   Och så kom då en dag när Venezuelas arméchef var på besök, för att eventuellt göra en beställning på ett antal IKV:er till sin armé. Den svenska krigsmakten har under lång tid haft två uppgifter: Dels att se till att landet inte faller i fiendens händer, dels att se till att exportindustrin kan generera många arbetstillfällen. Arméchefen ville se vagnen i aktion, ja, till och med köra den själv, och detta krävde att någon instruerade honom. ”Tendell, du tar och hoppar upp på vagnen och sköter detta”, sa kaptenen. Arméchefen kröp ner genom förarluckan. Själv ställde jag mig på vagnchefsplatsen. Som vagnchef var det bara under eldgivning som man satt på sin stol för att kunna titta in i siktet eller de övriga prismaperiskopen. Under marsch stod man på sin stol med takpansaret i midjehöjd. Detta för att lättare kunna vägleda föraren i snåriga passager och på trafikerade vägar. Man hade ett kommunikationssystem i hjälmen, så att alla i vagnen kunde prata ledigt med varandra. Om man tryckte på en knapp hördes man ut i hela kompaniet (tolv vagnar plus den personal som hade radiopassning i övriga understödjande enheter; stab och tross och närskyddet: en skyttepluton.) Kompanichefen ledde ibland striden från en IKV, men oftast från en terrängbil. Det var viktigt med radiodisciplin, som det kallades, d v s att man inte i onödan skulle gå ut i etern, dels för att det mestadels var kompanichefen som skulle initiera kommunikation: för att ge order eller för att inhämta lägesrapporter, eller för att plutonchefer skulle dirigera sina vagnars eldgivning, dels för att ju längre man pratade i etern (alltså utanför vagnens interna nät), desto lättare var det för fiendens signalspanare att pejla in var man befann sig, och gick det riktigt illa skulle det inte dröja mer än en halvminut innan man hade artillerield över sig (detta var före den pejlingssäkra radioteknikens tid). Varför man stod på sin stol under marsch var också för att man lättare skulle kunna upptäcka fientlig trupp, och för det fall man var plutonchef också lättare hålla koll på att de andra vagnarna hängde med dit man körde. Med luckan stängd medgavs inte samma enkla överblick av läget. Dessutom hade man en kikare om halsen om det var något särskilt man ville spana in, så det var inte nödvändigt att stiga ner bara för den sakens skull.

   Ställföreträdande plutonchef var vagnchef i den sista vagnen i kolonnen. Man skulle hålla minst 50 m avstånd mellan vagnarna, för att inte fientligt flyg skulle kunna slå ut många vagnar i ett enda svep (jag har för mig att om man kände till att ett potentiellt flyganfall var nära förestående skulle man utöka luckan till 200 m). 50 meters lucka i sidled mellan vagnarna var rekommenderat när man hade rullat in i en position inför strid, men där uppstod ofta problemet att sluttningens utformning inte alltid möjliggjorde en sådan bredd. Det var viktigt att hitta en position för sin vagn där man sakta kunde glida upp i stridsställning, så att inget annat av vagnen än eldröret och toppen av tornet syntes: man fällde ner antennerna, steg ner från sin stol och stängde luckan ovanför sig och beordrade föraren ”Sakta framåt!” och sedan ”Gör halt!” när ens blick nådde över krönet. ”Halt” ropade man bara om det var nödvändigt för föraren att tvärnita, så att man inte skulle köra sönder något eller köra över någon. Under ”Väst-86”, den då största svenska militärövningen sedan andra världskriget, var det många parkbänkar och lyktstolpar som strök med, men såvitt jag vet kom inga civila till skada. Jag minns på Hisingen hur små pojkar sprang omkring bland vagnarna och samlade tomhylsor på marken från tornkulsprutorna där vi körde omkring bland höghusen och stred (dock med lös ammunition. Man markerade kanoneld med att bränna av några skott med ksp:n). Ibland var det oklart om stridsdomare ens fanns närvarande i området. Övningen var väl i första hand till för att kolla om den stora logistiken fungerade: att förband lyckades omgruppera till rätt plats i rätt tid, att tillräckligt med drivmedel och ammunition fanns tillgängligt vid TOLO (tanknings- och laddningsomgång) samt att utspisning, reparationer och sjukvård flöt på som det skulle.

   Jag minns förresten när vi en sen kväll under denna övning körde över Älvsborgsbron. Jag var ställföreträdande plutonchef. Det var mörkt. Det regnade. Det var imma på både mina och förarens motorglasögon. Civilister körde i sina finlackade personbilar tätt förbi våra vagnar utan vetskap om hur vagnarna ibland kunde kränga till. Det fanns ingen ratt i vagnen, utan föraren styrde med spakar. Ville man köra rakt fram, tryckte man på gaspedalen och lät händerna bara vila på spakarna Då drev båda banden (larvfötterna) framåt i den önskade hastigheten (ett band, bestående av sammanfogade, ledade, bandplattor, är trätt runt ett drivhjul baktill, ett spännhjul framtill, och däremellan ett antal bärhjul). Ville man svänga vänster drog man lätt i vänster spak. Då bromsades hastigheten på vagnens vänstra band. Att dra i någon spak med full kraft gjorde man bara i låga hastigheter eller om man stod helt still. Då tryckte man lätt på gasen och så vände vagnen på en femöring.

   På vagnchefsplats hade man möjlighet att vrida sitt eget sikte i förhållande till tornet. Skytten kunde alltså leta efter mål i en viss riktning, medan vagnchefen letade efter mål i en annan riktning. Skulle man som vagnchef upptäcka ett mål skulle man ange målets position för plutonen, t ex:”Dungen, höger, pansarskyttefordon!” Och om skytten angav att han inte hittade det, kunde man säga: ”Jag ensar!”, och så tryckte man på en knapp varvid tornet svängde och ställde sig i fas med vagnchefens sikte, så att skytten kunde se exakt samma vy som vagnchefen. Därefter skulle man invänta plutonchefens order om eldgivning (då kunde det t ex låta: ”Gula villan, hitom, stridsvagn! (men då fick det ju vara någon i fronten lättpenetrerad vagn såsom en T-55:a) och så fortsatte plutonchefen med ”Samtidigt eldöppnande … vänta … vänta … Eld!” och så for det under en rejäl smäll samtidigt iväg fyra projektiler mot fiendens vagn, eller rättare sagt den vagnsprofil av plåt eller plywood som övningsledaren hade fällt upp med sin sändare. Varför man ville öppna eld samtidigt med alla vagnarna var för att inte överraskningsmomentet skulle gå förlorat, och med fyra granater var det större chans att få in en fullträff direkt än med en. Det tog ju några sekunder att ladda om. Kanonen spottade ut hylsan bakåt, snett nedåt, laddaren stod redo med en ny pansarspräng i famnen, tryckte in den i kanonen med näven knuten, så att inte några fingrar skulle komma i kläm när bakstycket slog igen, ropade ”Laddning klar!” Skytten ropade ”Skott kommer!” och så Ka-boom!). Ibland var situationen sådan att plutonchefen inför en stundande drabbning meddelade ”Eld på egen order”. Då var det fritt fram att skjuta på allt som rörde sig. Skulle det vara fara å färde med många anfallande fiendevagnar, och ens egen skytt inte upptäckt något mål, kunde man skjuta själv från vagnchefsplats, men det bästa var om skytten sköt, för det var skytten som var bäst tränad på att skjuta, speciellt på rörliga mål, och det var också skytten som kunde mäta avståndet till målet med laser och läsa av luftens temperatur. Som vagnchef (vilket man alltid var på vagnchefsstolen även om man dessutom oftast hade rollen som plutonchef eller stf plutch) hade man naturligtvis tränat på att skjuta, men det var samtidigt mycket annat man skulle hålla reda på i stridens hetta. All personal var tränade på alla moment; att köra, att ladda, att skjuta, att hjälpligt laga och fixa med vagnen, till exempel vid bandkrängning, d v s att något av banden hade hoppat ur led.

   Nåväl, jag skulle hjälpa nationen att sälja stridsvagnar, varpå jag tog plats i IKV:ens torn. I den andra luckan stod den venezuelanske arméchefens tolk. Han kunde engelska: det kunde inte arméchefen. Instruktionerna nådde fram, men de var nog inte lätta att förstå. Hur komma på alla facktermer på engelska, och hur för tolken, som aldrig suttit på en förarplats i en IKV förklara vad föraren skulle göra? Uppdraget var omöjligt såvida jag inte var redo att bryta mot säkerhetsföreskrifterna genom att gå ner på utsidan av vagnen till den öppna förarluckan, lägga mig på frontpansaret, ta spjärn med ena foten mot en utskjutande metalldel och klamra mig fast i förarluckans ram, varvid jag med ena handen kunde peka på olika spakar och knappar och pedaler så att föraren fattade. Körningen påbörjades. Allt gick smort. Arméchefen körde lika försiktigt som en körskoleelev under fickparkering, men sedan fick han blodad tand och ville testa vad vagnen verkligen gick för. Det var ju därför han hade tagit sig ända från Sydamerika till Skövde. Så det var bara plattan i mattan på en träningsbana inne i skogen. Vore det inte för mitt balanssinne från mitt skateboardåkande på det sena 70-talet och det tidiga 80-talet, och min längtan efter att ännu en helg få kunna åka hem till Göteborg och gå med mina kompisar på Hunters Pub, Alexis eller Club Academ, hade jag studsat av frontpansaret i något gupp, hamnat under larvfötterna och blivit ett med Skaraborgsleran. Men som vanligt, när jag självförvållat eller av tillfälligheter spelat schack med liemannen gick jag segrande från bordet.

    Man fick aldrig reda på om det blev någon affär, men arméchefen log i alla fall med hela ansiktet när han klev upp från förarplats, så, ja, kanske.

    Jag minns att det för eventuell försäljning till Indien togs fram en specialvariant av IKV:n. Den hade en kanon för granater med kaliber på 10,5 cm och dessutom propellrar som fälldes ut från sidopansaret när man tryckte på en knapp. Rena rama James Bond-kärran. Den vanliga IKV:n kunde efter några minuters montering av amfibieutrustning köra över sjöar i 6 km/h, enbart med hjälp av skovelrörelserna från banden. Med propellrarna … jag minns inte vilken hastighet som nämndes, men det hade ju varit häftigt att … Ja, det spelar ingen roll. IKV 91 är historia. Det står en prototyp på Pansarmuseet i Axvall som till stor del ser ut så som den serietillverkade versionen gjorde. De hundratals stridsvagnar av modell IKV 91 som en gång i tiden i fristående kompanier utgjorde ”Brigadchefens klubba” i varje IB77 har väl smälts ner och återfinns nu någonstans i en metalldel nära dig.

   Det var glada dagar i det militära. Och lärorika. Man blev krigsplacerad som plutonchef, men större delen av reservofficersutbildningen (september -87 till april -88) gick ut på att träna sig i rollen som kompanichef, så att man skulle kunna hoppa in när chefen försvann. Vissa övningar gick ut på att man skulle sätta sig in i en bataljonschefs arbete. Man körde runt i terrängbilar, rekognoscerade olika områden och ritade på kartor hur olika förband skulle grupperas för anfall, försvar eller fördröjningsstrid mot fienden som var på väg från A till B.

   Men, till saken! Vi råkade glida lite ifrån ämnet. För att en författare skall kunna skriva något riktigt bra i skönlitterärt hänseende bör hon eller han läsa mycket, och då inte så mycket böcker om historiens slagfält, utan hellre romaner, såväl moderna som klassiska. Det är därför jag nu måste sortera om i mina bokhyllor och på ett så effektivt och pedagogiskt och för nöjets skull varierat sätt som möjligt läsa om det jag en gång har läst, och läsa nytt det jag aldrig har läst. Läsa, läsa, läsa, lära, lära, lära, skriva, skriva, skriva. Först manus, sedan omarbetning, sedan fängsla en läsare. I den ordningen.

Håkan Tendell

Annonser

2 kommentarer »

RSS feed for comments on this post. TrackBack URI

  1. Glädjande läsning för en gammal IKV-chaffis.
    /David Jensen Bpv-plut, InfSS 87-88

  2. Tackar!
    Roligt att bli läst av en av de få människor på jorden som kan minnas hur det var att glida fram genom terrängen i en IKV.


Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s

Skapa en gratis webbplats eller blogg på WordPress.com.
Entries och kommentarer feeds.

%d bloggare gillar detta: