First we take Manhattan

december 17, 2009 kl. 11:53 e m | Publicerat i Skrivande | Lämna en kommentar

 

Från klarhet till klarhet går jag på min väg mot det hägrande.

Vad jag nu har lärt mig är att dagens läsare förväntar sig och förlagen kräver att man skall berätta ur en author-invisible, third-person, limited omniscient viewpoint. Man skall alltså inte bara redogöra för protagonistens inre, utan också för antagonistens inre och eventuellt för max ytterligare en till två personers inre.

När jag skrev ”Mörker över Manhattan” fick läsarna bara reda på huvudpersonen Solveigs inre, förutom vid ett enda tillfälle medan ösregn och tårar löste upp hennes mascara längs en promenad på Broadway under ett för litet paraply, då man fick reda på att Frank som gick bredvid funderade på hur uteliggaren, som de hade mött i en gränd tidigare under kvällen, möjligtvis skyddade sig mot regnet: om denne lade sig under stora kartongbitar eller fällde upp ett stort paraply eller kanske tog sig ner i tunnelbanan. Det var allt.

Hela berättelsen slutade på drygt 20 000 ord. Det slog mig idag att jag kanske skulle omarbeta berättelsen nu när jag vet hur saker och ting skall gå till: t ex att förlagen med största sannolikhet ratar alla debutantmanus som inte innehåller 80 000 – 100 000 ord. Och hela den här biten med de olika dramaturgiska greppen. Ja, jag borde verkligen skriva om ”Mörker över Manhattan”, och dessutom betala en oberoende lektör för att gå igenom det omarbetade manuset och ge synpunkter på det innan jag skickar iväg det till ett förlag. Och innan det bör jag återse Manhattan för att samla på mig verklighetstrogna detaljbeskrivningar av de scener som utspelar sig i New York.

Hur skall jag få råd till allt detta? Jo, idag fick jag reda på att jag i slutet av året sannolikt kommer att få löneförhöjning med åttahundra kronor. Trägen vinner.

Vad jag för övrigt bland annat måste ändra på i manuset är huvudpersonernas ålder. Solveig måste föryngras från femtionio till femtiotre år. Frank måste föråldras från tjugotre till tjugofem år. Då blir det en mer realistisk kärlekshistoria.

En annan fråga är om Yvette skall få en större roll i berättelsen. Där är jag ännu osäker.

Helt klart är i alla fall att ”Mörker över Manhattan” måste få företräde framför det manus som inte ens har ett arbetsnamn och som jag tänkte påbörja i januari 2010. Planen att ägna mig åt några kanotsemestrande människors mardrömsscenario läggs alltså åt sidan. Istället blir nu 2010 kärlekens år, eller rättare sagt den frustrerade kärlekens år, för det uppstår ju inget drama om x älskar y och y älskar x från sida ett till sida slut.

Strindberg fick ”Mäster Olof” refuserad och skrev om den. Honom gick det ju bra för.

Kanske borde jag nästa år förälska mig i en svåråtkomlig kvinna, så att jag får inspiration till min kärlekshistoria direkt från hjärtat eller reptilhjärnan eller vilken del det nu är som lider svårast av att man inte får krama och kyssa och leva med den man helst skulle vilja krama och kyssa och leva med.

Det allra enklaste vore ju att kära ner sig i någon lyckligt gift kvinna, fast när man tänker efter kan man fråga sig om blott den djupa nerkärelsen är tillräcklig. Måste man inte också ha haft ihop det med kvinnan, åtminstone litegrann, varefter hon förklarar att vi inte längre kan träffas på det här sättet? Det är väl när man har fått smak för någonting och det sedan tas ifrån en som man lider allra mest?

En livstidsstraffånge på ett arbetsläger i Norrland skulle kanske efter ett tag kunna finna sig i sitt öde och uthärda livet utan alltför stora plågor, men hur skulle det vara om han efter fem års straffarbete fick en veckas semester i frihet och en plånbok fylld med tiotusen kronor? Och om veckan i frihet upprepades en gång i kvartalet med löfte om att han varje kvartal skulle få ha det så, och så redan efter tre tillfällen skulle förmånen dras in för all framtid? Skulle hans liv därefter bli bättre för att han kunde njuta av de härliga minnena han hann samla på sig eller skulle hans liv bli avsevärt sämre för att han vistades i helvetet och fick en smak av paradiset?

För att ”Mörker över Manhattan” skall få riktig nerv måste det nog gå till så att Frank kysser Solveig innan en tredjedel av berättelsen har passerat. Därefter skall han dumpa henne, och då skall hon få lida så att det står härliga till, men så till slut … till slut … ja, hur vill ni ha det? Skall hon få återförenas med honom, eller vill ni se henne plågas intill tidens ände?

Eftersom jag önskar att alla mina romaner skall bli filmatiserade kan man ju fråga sig hur stor marknad det finns för kärleksfilmer med oromantiska slut. Meningen med en myskväll i soffan är ju att paret, när filmens eftertexter rullar, skall börja kyssa varandra tätt omslingrade: inte sitta och deppa i varsitt hörn.

Slutar ”Titanic” lyckligt? Nej.

Slutar ”Titanic” romantiskt? Ja.

Annonser

Kommentera »

RSS feed for comments on this post. TrackBack URI

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s

Skapa en gratis webbplats eller blogg på WordPress.com.
Entries och kommentarer feeds.

%d bloggare gillar detta: