Film är bäst på bio

november 13, 2009 kl. 11:57 e m | Publicerat i Skrivande | 1 kommentar

När jag strax före klockan fem i eftermiddags öppnade porten till Biopalatset var jag ännu övertygad om att jag skulle köpa en biljett till någon av lördagens föreställningar av ”2012”. Två kassor var öppna. Köerna till kassorna var jämlånga. Jag ställde mig förnuftsvidrigt i den som såg mest långsam ut. Mycket riktigt. Den var mest långsam. Då jag stod där och köade såg jag på en skärm att det fanns fyra biljetter kvar till föreställningen som skulle börja kl. 17.30 idag. Efter en kort inre dialog var det beslutat att jag skulle försöka få en biljett till den föreställningen. Kön gick som sagt långsamt. Ett par framför mig noterade att det tycktes öppna en kassa bortom den kassa som var till höger om oss. Det tyckte jag också att det såg ut som, men det var oklart om folk i den andra kön redan hade börjat formera sig i två led eller ej. Det är det värsta som finns när folk som står i kö inte står i kö på rätt sätt. Man skall stå i rät linje och max på armlängs avstånd. Ibland har det hänt att jag i olika sammanhang har frågat folk: ”Ursäkta mig, står ni i kö?” Svarar de ja blir man upprörd inombords för att det inte är någon ordning på dem. Än värre är det om de svarar nej. Då har man alltså helt i onödan stått bakom några personer och väntat på ingenting. Jag är en tolerant människa, en socialliberal humanist, men om jag fick makten skulle jag se till att det blev lite mer ordning och reda i samhället. Nåväl, jag stod alltså där i kön och tittade bort mot höger. Då såg jag hur paret som nyss hade stått framför mig stod och köpte sina biljetter. Kanske var det biljetter till just den film jag skulle se, för när jag tittade på skärmen såg jag att det nu bara var två biljetter kvar till 17.30-föreställningen. Ytterligare två kassor öppnade och lokalen var fylld med folk. Kön till just min kassa fortsatte gå långsamt. Ett par bakom mig bytte kö till en av de nyöppnade kassorna och de fick köpa biljetter före mig. Jag hade nästan gett upp hoppet om att få en biljett eftersom jag förmodade att ett förälskat par (finns det för övrigt något värre än när förälskade människor står och kramas och gosar och hånglar med varandra rakt framför en i kön? Skaffa ett hotellrum! Nej, men det är väl härligt att världen fungerar så att människor kan träffas varvid ömsesidig kärlek uppstår? Ja, det är underbart. Lyckligtvis råkade jag emellertid inte ut för något sådant i dag) skulle ro åt sig de sista platserna. Plötsligt visade skärmen att det fanns en biljett kvar. Då steg hoppet inom mig. Jag hörde suckar från besvikna par runt omkring mig. Jag riktade in mig på siffran ”1” på skärmen. Den där platsen skulle bara bli min. Den tillhörde mig. Jag såg den först! Efter ytterligare en stund var det bara ett par tjejer framför mig. De körde klassikern. Klassikern kommer allt som oftast när en film man vill se håller på att börja. Då skall det sista hindret framför en börja konstra. Nu var det tal om presentkort eller rabattkort eller jag vet inte vad. Jag lyssnade inte. Jag befann mig i ett tillstånd där jag accepterade ödet. Den här gången var det inte fråga om brist på tid för mig, utan brist på platser. Tiden tickar obönhörligen framåt varje sekund, men en plats kan finnas kvar länge, men hur länge? När de hade fått sina biljetter gjorde de dubbelklassikern. Den innebar att de på väg från kassan stannade upp, vände sig om och ville prata en liten stund till med personen i kassan. Ja, vad trevligt! Här har vi inte bråttom. Livet är en enda lång fikarast där man kan tala med alla om ditten och datten, utan att bry sig om att vara effektiv. Det var någonting med att de undrade om Jim Carrey och hur filmen var gjord. Ja!!! Låt oss prata om hur filmen är gjord!!! Välkomna till filmkrönikan! Sedan blev det min tur. Äntligen. Jag fick tag i den sista biljetten. Triumfens ögonblick! Jag gick ifrån kassan, fyllde på min läsk och saltade popcornen. När jag tittade på skärmen igen stod det ”UTSÅLD!”. Det var en härlig känsla. Märkligt i sammanhanget är att jag inte hade för avsikt att skaffa mig en biljett till denna föreställning när jag äntrade Biopalatset. Hur kunde en plan för en lördagsaktivitet spontant utmynna i ett litet försök till en fredagsaktivitet och sedan övergå i ett jaktliknande beteende där hjärnans hela uppmärksamhet riktades in på att komma över den där sista biljetten? Vad som en halvtimme tidigare överhuvudtaget inte hade varit en fråga för mig förvandlades till en fråga om, kanske inte liv och död, men, ja, ni vet säkert vad jag menar, något i den stilen.

Förmodligen är det evolutionärt. När en fara dyker upp måste vi snabbt kunna rikta all vår uppmärksamhet och alla våra ansträngningar mot att bemöta faran på bästa sätt. I en del fall kan det handla om att ta till flykten. I andra fall kan det handla om att gå till attack. Flykt och jakt / attack hänger ihop i våra hjärnor. Och i det här fallet var det jakt det var fråga om. Det kan dessutom ha handlat om massuggestion. Många människor strävade i en och samma riktning efter samma slags byte. Det åtråvärda höll på att ta slut. Rusning! Stenåldershjärnan kunde inte resonera i termer av att skaffa sig ett tillgodokvitto för att få ta del av ett liknande byte under morgondagen. Bytet låg på savannen nu! Det handlade om att få tag i ett köttben innan allt var borta. Det är därför det är sådan skillnad på vad människor är kapabla till att göra på egen hand och vad de är kapabla till att göra som deltagare i en flock.

Filmen då? Jo, den var himla bra trots att jag hamnade på första raden istället för längst bak i salongen där jag vill och brukar få plats. Senast jag satt på första raden i en biosalong var vårvintern 2004 då jag såg ”Lost in Translation”. Den var också himla bra. Jag tänkte på det i kväll när jag slog mig ner på första raden: att jag satt på just första raden. Precis så där. Ibland är det som om tiden har stått still. Man ser saker eller gör saker som man inte har sett eller gjort på länge, och så är det som om det blott vore igår den förra gången ägde rum.

En liten del av filmen (alltså 2012-filmen) handlar om hur en publicerad författares bok, ”Farewell Atlantis”, som endast har sålts i 422 (tror jag det var) exemplar kan bli en betydande del av mänsklighetens kulturarv. Man vill ju inte gärna att Jorden skall drabbas av Harmageddon för att något sådant skall hända något av ens egna alster, men det är en spännande tanke som sådan. Det är ungefär som det här som man kan tänka ibland: Om jag fick ta mig med fem LP-skivor på en resa till Mars, vilka skulle jag ta med mig då? Vilka fem filmer? Vilka fem böcker? Vilka fem människor?

Vi börjar med LP-skivor. (CD-skivor är också ok)

1. Sweet: Sweet Fanny Adams

2. David Bowie: The Rise and Fall of Ziggy Stardust and the Spiders from Mars

3. David Bowie: Diamond Dogs

4. David Bowie: Low

Nä, det här går ju inte. Man måste få ha med sig tio skivor.

5. David Bowie: Scary Monsters

6. Pink Floyd: Dark Side of the Moon

7. Kraftwerk: The Man-Machine

8. Depeche Mode: Black Celebration

9. Depeche Mode: Violator

10. Depeche Mode: Sounds of the Universe

Nej, det går inte att begränsa sig. Man behöver mängder av skivor, filmer och böcker för att stå ut med en resa till Mars. Eventuellt behöver man också människor omkring sig, men det skulle behöva vara ett stort rymdskepp så att man fick lite space för sig själv så att säga. Jag är dock inte folkskygg på något sätt. Jag tycker att film är bäst på bio, och det blir en annan känsla att efter filmen sitta och applådera premiärvisningen tillsammans med en fullsatt salong än att i ensamhet zappa över till TV-shop och titta på vältränade människor som låtsas ha använt billiga plastleksaker för att ha format sina kroppar.

Där fick jag med lite samhällskritik också. Bra.

Dags också att ge mig själv en släng. Jorden går under 2012 (inte 2036 som jag tidigare har trott). Jorden går under och vad gör jag åt det? Jag har inte ens skrivit något som har sålt i fantastiska 422 exemplar. ”Mörker över Manhattan” kom upp i ca 70 ex (kulturredaktionsexemplar inräknade).

Jorden går under. Det är dags att börja leva. Ja, det är mycket möjligt att jag började leva redan idag eftersom jag inte väntade till morgondagen med att se filmen.

Håkan Tendell