Naturens krafter

oktober 4, 2009 kl. 5:25 e m | Publicerat i Skrivande | 4 kommentarer

blue, blue, electric blue

Det har sina fördelar att bo i en vindsvåning med öppen spis. När det regnar och blåser uppstår en välljudande symfoni, ständigt nyskapad, med varierande längd, intensitet och instrument. Särskilt gillar jag kastvindar med hagel eller regn. Det smattrar så härligt mot takfönstret och plåttaket som vetter mot norr. Den del av taket som vetter mot söder är klädd med tegelpannor. Ur audiellt perspektiv är nog regn bäst. Det blir ett mjukare och maffigare ljud med regn än med hagel.

I natt lät det som att det knakade i byggnadsverket när naturkrafterna attackerade tegelhuset. Ibland undrar hur jag länge allt kommer att stå kvar: civilisationen vi byggde.

Ta en sådan sak som den ståtliga skyskrapan Singer Building i New York. Vid färdigställandet 1908 var den världens högsta byggnad. 1968 revs den. Naturen behövde inte ens ingripa. Människan tog beslutet.

Vad människan förstör av stadsplaneringsskäl eller som ett led i krig är dock inget mot vad naturens krafter kan göra, ty i dessa sammanhang har vi ingen talan. Människan kan inte stoppa förekomsten av vare sig orkaner, översvämningar, jordbävningar eller vulkanutbrott. Vi kan bara lära oss att försöka skydda oss mot dem.

Egyptierna visste vad de gjorde när de byggde pyramiderna. De kan inte brinna upp eller ned. De kan inte välta. De kan överhuvudtaget inte rasa samman. De kommer att stå kvar längre än det mesta av vad människan har skapat. Chepospyramiden har stått i cirka 4 590 år och kommer säkerligen att stå kvar i minst lika många år till.

Närmast bagatellartade i jämförelse är kanske inte Sapfos dikter, även om de bara har stått i två och ett halvt tusen år. Dessutom huvudsakligen i form av fragment. Å andra sidan är Cheopspyramiden också att räkna som ett fragment, eftersom ett stort antal stenar har avlägsnats från den ursprungliga skapelsen, då, som på så många håll i historien, diverse byggherrar har funnit det mer smidigt att stjäla färdighuggna stenblock än att vänta på att någon skall hugga nya.

När jag nu har gått igenom Sapfos dikter kan jag återigen konstatera att den av hennes dikter som jag läste på gymnasiet fortfarande är väldigt bra. Nytt för mig är dock att hennes dikter, som bär självutlämnandets prägel, visar att hon inte var lesbisk, utan bisexuell. Hur intressant är detta då, undrar kanske vän av ordning.  Är en diktares läggning något att diskutera? I detta fall, ja, eftersom ön Lesbos, som hon bodde på, har fått ge namn åt en annan läggning. Enligt konstens alla regler borde uttrycket lesbisk betyda bisexuell.

När vi nu har lämnat de högre sfärerna och gett oss in på ämnen under bältet kan vi lika gärna fortsätta med följande konstaterande: Sapfo var sannolikt fot- och skofetischist. Eller sandalfetischist som det nog hette på den tiden.

I Vasilis Papageorgious och Magnus William-Olssons översättning av de tvåhundrafjorton dikterna och diktfragmenten kan vi hitta följande:

Nr 39:

Mångfärgade sandaler, ett utsökt lydiskt hantverk, täckte fötterna.

Utdrag ur nr 44:

alla kvinnor och flickor med vackra vrister steg upp

Nr 57:

Vem är denna bondflicka som förtrollar ditt förstånd klädd i bondklänning och inte vet hur hon skall lyfta sina klädtrasor över vristerna

Utdrag ur nr 103:

bruden med de vackra fötterna

Nr 110:

Dörrvaktens fötter är sju famnar långa och hans sandaler är gjorda av fem oxars hudar. Tio skomakare fick slita hårt för att tillverka dem.

Utdrag ur nr 123:

med gyllene sandaler

Kan vi dra några slutsatser av detta? Kanske. Kanske inte. Hon diktar även om annat. I ett par dikter nämner hon det violsmyckade bröstet, och sedan i nr 126:

Må du sova invid den ömsinta väninnans bröst

Menar hon verkligen bara sova? Händerna på täcket är det däremot överhuvudtaget inte tal om i detta utdrag ur nr 94:

rikligt med väldoftande olja, passande för en drottning, smorde du dig med, och i en mjuk bädd, ljuvlig, tillfredsställde du din åtrå

Det är möjligt att det ofta gick hett till på ön Lesbos, men ibland levde Sapfo och förmodligen även hennes medmänniskor på samma sätt som många av oss andra. När jag i natt låg vaken och lyssnade på naturens krafter kunde jag känna ungefär som hon gjorde för två och ett halvt tusen år sedan i nr 168 B:

Månen har gått ned nu och plejaderna. Midnatt är passerad. Tiden rinner och jag ligger ensam.

Det här med att människor kan förmedla tankar genom tid och rum, till och med genom årtusendena, är något alldeles fantastiskt. Vad vore vi utan skriftspråk? Bara byggnader, statyer, konsthantverk, grottmålningar, hällristningar och andra slags bilder hade fått tala i vårt ställe. De hade sagt en hel del, men de hade inte kunnat säga allt så i detalj. De skrivna ordens kraft är stor.

Nr 147:

Jag säger dig, man kommer att minnas oss i framtiden

Ja, Sapfo, du lyckades verkligen. Det gjorde du. Men vad hände med hon den där bondflickan i klädtrasorna? Fick du någon ordning på henne? Blev hon en kvinna av värld till slut?

Håkan Tendell

Annonser

4 kommentarer »

RSS feed for comments on this post. TrackBack URI

  1. Håkan!
    Igår lade du staplar av Längtan efter bläck på bänkarna utanför stadsbiblioteket. Kulturnatta. Det blev en kulturnatta pga den boken.
    Jag tog en, min vän en och sedan satte vi oss en våning upp i stadsbiblioteket och pratade i flera timmar. Människor gick förbi utanför fönstret, och plötsligt står tre kvinnor vid en av bänkarna med dina böcker.
    En man med lufsig klädstil och ryggsäck ställer sig där också, och jag ser hur sällskapet börjar pratar med varandra. Skrattar åt boken, håller osäkert i den och efter en stund går alla fyra därifrån och pratar bläddrandes.
    Jag blir inspirerad av din gärning. Jag vill se dina böcker möjliga till utlåning på stadsbiblioteket. Och jag tycker verkligen att du ska skriva.
    Och en sista sak, från hjärtat: Tack.

  2. Tack så mycket själv!
    Det är väldigt roligt att få en sådan direkt respons och också höra lite om vad som hände efter att jag hade lagt böckerna på bänkarna. Själv lämnade jag platsen i samma stund som jag knödde ner den tomma bärkassen i papperskorgen, men precis när jag skulle till att korsa Avenyn hörde jag en kvinnoröst bakom mig: ”Titta, här ligger böcker … Längtan efter Bläck!” Då stärktes hoppet inom mig om att mitt bidrag till Kulturnatta inte skulle gå samma öde till mötes som bärkassen.

  3. Haha, vi funderade på om du stod där nånstans och tjuvkikade under hela kvällen. Men det gjorde du alltså inte. Jag hade varit dödligt nyfiken på vad som hände om det hade varit jag.

    Men som sagt, tack åter igen. Din bok ligger överst på högen av läxor därhemma, så jag vet vad som väntar ikväll. Och vad som inte väntar…
    Sköt om dig 🙂

  4. Min bok framför läxorna …
    Ja, det är väl försvarligt med tanke på all den kunskap som min bok är späckad med. Den innehåller ju till och med sådana där tyska grammatikramsor som kan vara käckt att ha lärt sig utantill. Inte för att någon svensk någon gång i Tyskland har haft användning för sådana, men ändå, liksom, ja …

    Sköt om dig du också.


Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s

Blogga med WordPress.com.
Entries och kommentarer feeds.

%d bloggare gillar detta: