Brott och straff

september 12, 2009 kl. 3:14 e m | Publicerat i Skrivande | 8 kommentarer

crime and punishment

Romanen ”Brott och straff” av Fjodor Dostojevskij slutar, efter dess sista mening, med angivande av årtalet för berättelsens färdigställande: 1866. Hundra år senare föddes jag, och idag, ytterligare fyrtiotre år och två dagar senare, läste jag klart romanen. Det var verkligen på tiden.

Med drygt hundra sidor kvar satt jag i just den fåtöljen och läste den där texten som jag bara råkade bläddra fram när jag för fem och ett halvt år sedan ville läsa något högt ur boken.

Du hast die schönsten Augen,

Mädchen, was willst du mehr?

När jag på den tiden läste det, fick det en alldeles speciell betydelse, och alltsedan dess har jag levt i föreställningen att uttrycket hörde hemma i en kärleksscen, men så när det nyligen dök upp på nytt inför mina ögon fann jag till min förvåning att det hörde hemma i ett helt annat sammanhang. Överhuvudtaget gjorde jag många upptäckter genom hela boken som gjorde det lättare för mig att förstå, särskilt i epilogen. Den förklarade mer än något annat, och hade jag bara varit så bildad som jag borde ha varit för alla dessa år sedan, skulle jag ha sett saker på ett annat sätt.

Det borde vara lag på att ”Brott och straff” skall läsas och diskuteras på landets alla gymnasier, inte för bokens litterära kvalitéer, utan för dess blottläggande av människosjälen. Man är inte samma person efter att man har läst klart boken. Det är ett faktum.

Intressant i sammanhanget är också att Dostojevskij ror det hela i hamn, trots att han inte tillämpar ”show, don’t tell”-regeln. Tvärtom tillämpar han ideligen något man skulle kunna kalla ”show and tell”-regeln, som kanske egentligen inte är någon regel, utan bara en metod, men i vilket fall som helst är det en metod som han behärskar och som går hem.

När jag slog igen boken efter att ha läst klart den, framkallade detta ihopslagande ett distinkt ljud som skänkte mig en oerhörd vällust. Jag tryckte boken till mitt bröst och höll den så en lång stund. Efter hand växte det fram ett bultande hjärta i boken och det var inte längre bara boken jag höll om. Det gjorde mig lycklig.

Håkan Tendell

Annonser

8 kommentarer »

RSS feed for comments on this post. TrackBack URI

  1. Aha. Tror inte alls på lag (fattar ironin). Däremot är jag övertygad om att jag hade börjat läsa tidigare om jag sluppit läsa ”de fantastiska klassiska verken alla måste läsa”. Hu.

    Jag blev aldrig lycklig av att läsa. Olycklig däremot. Läskiga böcker. Inte förrän jag läste James Frey, Theodore Kallifatides, Kristina Lugn och Strunge så förstod jag vad det innebar att vara lycklig efter en god bok.

    Tur att vi är olika. Men jag blir kall i själen då någon av ungarna kommer hem med böcker som ”fröken” valt.

    Allt gott.

    //Liz

  2. Principen är jag bekant med: att det som skall ske av tvång blir tråkigare och rentav sämre än det som sker av glädje.
    En fördel med att lagstifta om läsning av boken blir emellertid att fröken står fri från skuld. Hon lyder bara order när hon låter eleven längst bak i salen högläsa: ”
    Nu skulle jag precis gå och hämta boken i bokhyllan, men så halvvägs fram kom jag på att jag lånade ut boken till en kollega på jobbet idag. Häromdagen, när vi hade handlat lunch på Office på Torggatan, slank vi nämligen in i en bokhandel för begagnade böcker. Just den bokhandeln kände jag inte ens till att den existerade, och den såg ut att ha funnits där i många år, kanske inte sedan Tolstoj skrev Anna Karenina, eller förresten, varför skulle den inte ha kunnat existera redan då? I vilket fall som helst tipsade jag min kollega, Elisabeth, om Anna Karenina, varvid hon köpte den, och så pratade vi om Brott och straff och den ville hon låna av mig efter att jag hade läst klart den. Anna Karenina står för min egen del oläst på tur i bokhyllan, men när jag rekommenderade den för henne förlitade jag mig på vad som har sagts om den.
    Hur är det nu Brott och straff börjar? Jag borde kunna det. Jag har ju läst inledningen många gånger.
    ”I skymningen en mycket het dag i början av juli lämnade en ung man sin kammare för att …” Ja, på något sätt skulle han gå i riktning mot K-bron. Det kan jag svära på. Jag minns detta mycket tydligt. Och han smög sig nerför trappan för att han inte skulle råka på värdinnan som han var skyldig pengar.
    Nåväl, måste dagens ungdom läsa denna bok eller ej?
    Lagstiftning är kanske inte det bästa medlet.
    Sverige är den fria världens centrum (näst efter Danmark där man inte har några lagar alls, trots att man på en byggnad nära Ströget kan läsa något i stil med ”Med lag skall landet byggas”.
    Ok, tills vidare får det väl vara upp till var och en att läsa boken.

  3. Jag tror att en helt fri läsning främjar läsandet. Jag har säkert fel, men tanken känns fantastisk.

    Jag har verkligen fått kämpa med både svenska språket och med min läsning. Än i denna dag har jag svårt att läsa. Har inte läst mycket i mina dagar. Det jag har läst har gått i ett nafs eftersom det har varit tilltalande. Idag tilltalar det mej inte att kunna säga att jag har läst Brott och straff. Jag tilltalas av allt det där andra som inte alltid kallas ”fin litteratur”.

  4. Finlitteratur för dess finhets skull har jag aldrig brytt mig om. Litteratur eller vilka kulturuttryck som helst som bara gör sig till för att upplevas som svåra och smala och därmed fina är inget för mig. Jag får mer ut av att se Van Damme och Dolph Lundgren spöa upp varandra i Universal Soldier än vad jag får ut av att ta del av alster som har tillkommit i rädsla för att uppfattas som folkliga.
    Min poäng är den att Brott och straff skulle kunna platsa som en lärobok i skolan bland alla andra böcker i matematik, biologi och geografi. Brott och straff är helt enkelt en grundkurs i psykologi som levandegör ämnet. Eller också är den överkurs. Den hör kanske hemma mer på universitetet än på gymnasiet. Detta har jag svårt för att bedöma.

  5. Varför tycker du att boken borde läsas på gymnasiet? Jag har precis tvingat mig igenom den då det är en del av svenska B, men jag förstår verkligen inte vad som är så fantastiskt med den? Den är så ångestladdad och fylld av svammel och till och med så förutsägbar att jag bara ville få det överstökat så snabbt och smärtfritt som möjligt. Jag klarade det och kan nu skryta med att ha tagit mig igenom denna finlitteratur som sjuttonåring, men jag kan verkligen inte påstå att jag lärt mig något av boken. Möjligen att 600 sidor av Dostojevskij är precis lika tråkigt som jag trodde innan då…

  6. Det kommer som en nyhet för mig att mitt lagförslag redan har antagits av Sveriges riksdag och verkställts ute i skolorna. Jag får se upp med vad jag föreslår i fortsättningen eftersom jag nu kanske har åsamkat en hel generation skada medelst långvarig tråkighet. Till Sveriges riksdag skickar jag därför följande tillägg till lagtexten:
    ”Som alternativ till ‘Brott och straff’ skall eleven, om denne kan styrka att den har viktigare saker för sig på kvällarna än att läsa gammalt dammigt svammel, erbjudas att plöja igenom något av Dostojevskijs tunnare verk såsom ‘Fattigt folk’, ‘Vita nätter’, ‘Anteckningar från källarhålet’ eller ‘Spelaren’, emedan dessa alster duger lika gott.”

  7. Jag tycker inte att du behöver göra något sådant tillägg. Men jag skulle uppskatta om någon kunde tala om för mig varför denna bok är så ”uppsnackad”? Är det för att det är en klassiker, för att man BÖR läsa den, för att den är en del av kulturarvet, eller ger den något mer än en läsupplevelse, en förståelse för något slags psykologiskt dilemma som jag missat? Vad är grejen? Vad är så revolutionerande? Vad är så speciellt? Vad utmärker den mer än feberyrsel och långa ryska namn?

    Slutet är ju helt platt! Efter 600 sidor av ångest ger han bara upp och om några år ska han och Sonja komma att leva lyckliga i alla sina dagar! What’s the point?

  8. En del böckers storhet beror på intrigen, andra på språket, vare sig det handlar om fantastiskt bildspråk, stilrent, vackert språk eller skön slang. Andra böcker vinner på karaktärsskildringarna. Brott och straff är en sådan bok. Den belyser människornas kombination av sjaskighet och samtida vilja att i olika hög grad (ibland noll) göra gott. Bokens svaghet är de långa namnen som återkommer i smeknamnsvarianter vilket gör en förvirrad. På det planet är Dostojevskij nästan lika usel som Tolstoj som inte heller tycks ha läst pedagogik i skolan. Det har i och för sig inte jag heller, men jag känner igen ett opedagogiskt upplägg när jag ser det. Eller också är jag bara inte tillräckligt skolad. Kanske hade jag mått bra av om det hade varit lag på att läsa ”Krig och fred” på gymnasiet när jag en gång i tiden gick där.


Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s

Blogga med WordPress.com.
Entries och kommentarer feeds.

%d bloggare gillar detta: