Böcker i retur

september 1, 2009 kl. 11:28 e m | Publicerat i Skrivande | 11 kommentarer

Return to sender

När jag kom hem från jobbet lyssnade jag av telefonsvararen. En vänlig kvinnoröst förklarade för mig att det var snällt att jag hade skänkt tre exemplar av min roman till biblioteket, men att de inte kunde ta emot böckerna på det sättet. Hon föreslog istället att jag skulle hämta mina böcker vid informationsdisken på avdelning 5 och därefter skicka en ansökan till något som hette Bibliotekstjänst för att boken skulle ha en chans att komma in på biblioteken, i hela landet till på köpet. Det lät lockande. Jag traskade till avdelning 5. En vänlig kvinna med ett annat namn än den första kvinnan stod där vid disken. Jag förklarade mitt ärende och fick tillbaka mina exemplar. Sedan gick hon in på Bibliotekstjänsts sajt och tryckte ut den korrekta blanketten. Jag tackade för den och gick iväg. Enligt blanketten skulle man skicka två exemplar av boken till Bibliotekstjänst och svara på en massa frågor som snarare tycktes vända sig till mitt självpubliceringsförlag än till mig som privatperson. Om jag hade tagit reda på det jag behövde och postat två böcker tillsammans med blanketten hade det ändå inte funnits någon garanti för att min bok skulle bli tillgänglig på biblioteken. Världen var så komplicerad. Jag knycklade ihop visitkortet som jag fick i retur tillsammans med böckerna.

Jag satte mig på en bänk utanför stadsbibliotekets entré och sjönk sakta ihop i mitt vemod. Med ena benet utsträckt, huvudet framåtböjt med en desillusionerad min och en plastpåse i handen, sneglade jag efter en stund upp bakom mina solglasögon och fann mig bli filmad av en turist som gjorde en panorerande rörelse med kameran. Äntligen en filmroll! Jag hade fullkomligt gått in i rollen som en av de utslagna människorna i välfärdslandet Sverige och levererade verkligen. Synd bara att jag inte hade någon replik.

Jag försökte gaska upp mig lite. Sedan tänkte jag på stadens riktiga uteliggare. Göteborg har hemlösa. Så är det. Jag tog upp en bok ur plastpåsen, lade den på bänken och gick därifrån. Det kändes jättebra ända tills jag hade gått några meter och insett att även uteliggare har möjlighet att som alla andra knalla in på biblioteket och läsa böcker. De är inte hänvisade till litteratur av refuserade som de hittar på parkbänkar. Fast man kan inte säga att just min kärleksroman var refuserad. Jag gjorde ju ett antal förändringar innan jag kom på att jag inte hade lust att vänta på omvärldens funderingar. Boken skulle ut.

När jag alltså lämnat bänken misstänkte jag att det inte skulle komma någon uteliggare den kvällen som ville läsa min roman. Folk skulle säkerligen då och då slå sig ner på bänken, vrida och vända på boken, bläddra lite i den, och sedan lägga ifrån sig den i tron att någon hade glömt den och snart skulle komma tillbaka och hämta den. Och i morgon kommer någon och slänger boken i en svart soppåse, eller ännu värre: denne någon kommer att kontakta biblioteket och fråga om det är en av deras böcker som har råkat hamna på bänken. Och så tittar de på den, konstaterar att den inte är deras, funderar på om de skall skicka iväg den till hittegodsavdelningen eller om de skall skicka ner den i soppåsen. Vilket besvär jag ställer till med! Skräp är skräp och skall direkt i soporna. Fast igår sa en av damerna på jobbet att hon tyckte att boken var bra. Totalt har två sagt att den är fantastisk, och en hel del har sagt att den är bra. Boken är alltså någonstans mellan bra och fantastisk. Men jag får inte glömma bort att jag av en del har fått befogad kritik för att boken brister i personbeskrivningen och miljöbeskrivningen. Egentligen borde jag skriva om boken, men, nej. Man skall inte hålla på och hålla på. Boken är som den är.

När jag gick hem utmed Avenyn ville massor av unga kvinnor krama mig, dock inte för att trösta mig eller för att tacka mig för de läsupplevelser jag gett dem. Nej, de var på nollningsuppdrag och sålde kramar för fem kronor stycket. Jag tackade nej till dem alla. Vad jag behövde just då var inte falska känslor. Kunde jag åtminstone inte ha gett dem en femma var och struntat i kramarna, så hade alla blivit nöjda? Jag har ju fortfarande gott om pengar i plånboken. Nej, jag tänkte för mycket på mig själv. Eller så har jag någon slags ryggmärgsreflex som gör att jag tackar nej när någon vill sälja kärlek för pengar.

Man vill bli älskad för den man är, och inte för hur pass dyra smycken man har råd att ge i present. Hur skall en rik man kunna veta om en avsevärt mindre rik kvinnas kärlek är äkta? 

Hur skulle förresten jag själv reagera om en mångmiljonärska uppvaktade mig? Skulle jag förbli ensamvarg eller skulle jag tycka om att åka Rolls-Royce?

Det är tur att man inte är rik. Vilka dubier man slipper!

Fast jag kan förstå varför rika människor har en särskild förmåga att attrahera andra. De rika behöver aldrig bekymra sig om hyran eller räkningarna. De kan slappna av och njuta av livet. De utstrålar därav självförtroende, och det har jag läst att särskilt kvinnor finner mycket attraktivt hos män.

Jag skulle också kunna utstråla självförtroende. Om jag bara lade ner allt det här med att försöka skriva fantastiska romaner, skulle jag inte behöva stöta på motgångar, som till exempel idag, och ju färre motgångar jag skulle stöta på, desto mer framgångsrik skulle jag de facto vara, vilket också skulle synas i min själ. Så enkelt allting är! Men är jag verkligen beredd att lägga ner min livsdröm bara för att kvinnor som vill ha framgångsrika män då kanske skulle vilja ha mig? Vad vore jag utan min dröm?

Jag måste komma ihåg det här med att inte kalla mig författare. Det sänder fel signaler. Jag kan inte bära upp titeln.

Man skall inte heller säga att man är en sådan där som skriver insändare. Då tror folk att man är en dåre, fastän man kanske har skrivit insändare av världsklass; texter som får genomslag i de breda folklagren. Som till exempel när jag i fjol över hela riket tog död på den där växande bojkotthysterin mot de olympiska spelen. Så här skrev jag i Aftonbladet den 23 februari 2008:

”Är det inte märkligt att det ofta anses att just våra idrottsutövare är de som ska stå överst på barrikaderna när det gäller att protestera mot andra länders politik?

Folk sitter i sina kinesisktillverkade kläder och skriver insändare på sina kinesisktillverkade datorer om att det främst bör vara våra idrottstjejer och idrottskillar som ska bojkotta allt vad kinesiskt är. Det skulle inte förvåna mig om många av dessa insändarskribenter dessutom har pensionsmedel placerade i Asienfonder …

Vi ska vara glada över att vi lever i en värld där olympiska spel överhuvudtaget är möjliga att genomföra. Idrotten förbrödrar mer än den förråar. Om vi bojkottar OS i Kina, kan vi lika gärna bojkotta alla våra egna idrottsevenemang också, för Sverige är minsann inget föredöme på något sätt. Vårt land har såväl en smutsig historia som en smutsig nutid.”

Så där skrev jag alltså, bortsett från att tidningen ändrade stavningen på ”skall” till ”ska”. Det gör mig inget. Jag vet att många föredrar ”ska”.

Jag vet inte varför jag är så förtjust i gammelsvenska. Istället för att skriva ”inte” händer det ibland att jag skriver ”icke ” eller ”ej”. Det känns bara rätt på något sätt.

Nåväl, vad är det jag vill ha sagt? Jo: Ni behöver inte besvära er med att gå till ert bibliotek och fråga efter min bok. Den går inte att låna. Jo, på Kungliga biblioteket i Stockholm och på Universitetsbiblioteket i Lund har de varsitt exemplar. Detta dock blott för att lagen tvingar dem därtill. Dessutom kan det tänkas att något av de fem övriga pliktexemplarbiblioteken har valt att spara ett exemplar.

En dag skall språkforskarna hitta mitt verk och finna något intressant i det. Det är jag övertygad om. Jag måste övertyga mig om det. Inte för att lagen tvingar mig därtill, utan för att jag lättare skall kunna uthärda.

Nej, jag är helt fel ute nu, det känner jag. Man skall inte satsa på att bli läst av framtidens språkforskare. Man skall satsa på att ge sina medmänniskor härliga läsupplevelser.

Lev i nuet.

Gläd människorna, och glädjs med dem.

Håkan Tendell

Annonser

11 kommentarer »

RSS feed for comments on this post. TrackBack URI

  1. Biblioteket tar gärna emot inköpsförslag så varför inte föreslå att de köper in Mörker över Manhattan av Håkan Tendell?

  2. Nej, jag har gett upp. Min roman duger nog inte. Biblioteken har säkert besparingskrav på sig och spenderar inte pengar på vad som helst. Jag vet ju med mig att mitt berättande inte är fulländat, och fastän boken växer i de sista kapitlen, har inte en enda, såvitt jag vet, kulturredaktion bekymrat sig om att recensera boken. Därför känns det svårt att hoppas på att biblioteken skulle göra en annan bedömning.

  3. Det slog mig att det fanns information någonstans. Och det fanns det. I somras skrev jag att jag hade fått klartecken att man kunde beställa romanen på vilket bibliotek som helst. Då är det alltså möjligt! Den där blanketten har någon redan fyllt i och skickat in! Men jag är osäker på om biblioteken köper in allt som folk vill ha. I vilket fall som helst kan jag inte med att gå dit själv nu och begära att de skall beställa hem min egen bok så att jag kan få låna den. Men alla som vill låna den har nu i alla fall möjligheten att göra ett försök.

  4. Så där, nu har jag föreslagit Stadsbiblioteket att de ska köpa in din roman. Lätt som en plätt. (Libris listar den men jag ser inte att den går att låna någonstans; förhoppningsvis blir det ändring på det i sinom tid.)

  5. Du är en ängel!
    Vad bra att det finns människor som du: Kunniga, godhjärtade och handlingskraftiga.
    Jag tackar och bugar.
    Tack så mycket!!!

  6. Jag har fått en ingivelse. Att du ska anmäla dig till Expedition Robinson, nästa säsongen. Av någon anledning tror jag att du skulle kunna passa in.

  7. Jag skulle inte stå ut med värmen. Och sedan bara leva på fisk och trädrötter … Nej, jag behöver kött. Och så har jag förresten öskräck också. Befinner jag mig en längre stund på en ö som är mindre än Hisingen får jag till slut panik. Men visst, bra TV hade det kanske blivit.

  8. Ja, då blir det förstås svårt. Om du inte väljer att se det som en konstnärlig utmaning. Minns Pål Hollender.

  9. Det är möjligt att man för konsten kan utstå det mesta. Eller också inte. 1995 var jag med i det där fantastiska tävlingsprogrammet Tutti Frutti. Efter det hamnade jag tydligen på någon slags lista över intressanta aktörer, för efter ett tag blev jag uppringd av ett produktionsbolag som undrade om jag ville delta i ett debattprogram där alla debattörer skulle sitta nakna i studion. Jag tackade nej. Det är väl därför jag inte befinner mig i Hollywood idag. Många stjärnor har ju slagit sig fram genom att i början av sina karriärer tacka ja till avklädda roller.

  10. Klart att du ska skriva om boken. Jag har förstått att det är det enda författare håller på med. De skriver samma bok hela tiden på olika sätt.

    Och aldrig blir de riktigt nöjda, och då börjar de om från början.

  11. Ja, det blir kanske enklare så.
    Varför uppfinna hjulet på nytt …


Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s

Blogga med WordPress.com.
Entries och kommentarer feeds.

%d bloggare gillar detta: