Ödmjukheten

augusti 30, 2009 kl. 2:39 f m | Publicerat i Skrivande | Lämna en kommentar

Nu har jag slängt mina visitkort eller vad man skall kalla det på vilka det stod att jag hade skrivit en roman. Närapå tusen kort. De ligger i små kartonger, inuti en lite större kartong, inuti en påse från Seven-Eleven.

Det är nämligen så att jag håller på och läser ”Brott och straff” av Fjodor Dostojevskij. Jag är på sidan 385. Under de senaste hundratals sidorna har det slagit mig hur skamlöst och missvisande det är av mig att kalla mig författare. Någon minns kanske mitt debattinlägg i Aftonbladet för ett par år sedan. Jag ger mig. Jag var naiv. Det finns ”författare”, och så finns det författare, och de förra, till vilka jag hör, borde inte klumpas ihop med de senare. Jag är inte värd att kalla mig författare. Jag vill inte göra någon uppdelning av samtliga levande svenskar som har för vana att kalla sig författare, det överlåter jag åt andra om intresse finnes, men jag skall sluta upp med att själv titulera mig på detta vis. Jag är icke värdig.

Snart är det dags för bokmässan. Där ville jag gå rakryggad och stolt och svara på frågor och glädja människor med att skriva autografer. Varför skulle en människa vilja ha min autograf? Det är slöseri med jordens förråd av bläck.

Ofta har jag intalat mig att jag kan skriva, men så läser jag då den här boken, och fastän jag ännu inte är klar med den vill jag bara gråta av glädje över att det har funnits en människa som har kunnat göra en historia så levande och fantastisk på alla sätt och vis. Och så vill jag gråta för att jag inte läste klart den första gången jag började läsa den för fem och ett halvt år sedan. Ja, så länge sedan är det.

Och hade det inte varit för det där brevet, jag minns än idag hur jag öppnade kuvertet och sedan hur hela detta innehåll så omedelbart och djupt vädjade till mig, hade jag kanske aldrig ens kommit mig för att införskaffa boken. Det ena ledde till det andra, allt hänger ihop, och allt blev så komplicerat, och jag borde vetat bättre, jag borde varit bättre, det borde jag, men jag var inte … fast med facit i hand skall man kanske inte ångra ett endaste steg, för varje steg var ju en del av det pussel som slutade med två så vackra tavlor, för det måste man ändå säga att det blev. Det fanns kanske en mening med allt.

Håkan Tendell

Annonser

Kommentera »

RSS feed for comments on this post. TrackBack URI

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s

Blogga med WordPress.com.
Entries och kommentarer feeds.

%d bloggare gillar detta: