Människans sanna natur

augusti 28, 2009 kl. 10:00 e m | Publicerat i Skrivande | Lämna en kommentar

Egentligen vill jag prata om männens sanna natur, men jag var tvungen att skriva ”Människans sanna natur” i rubriken, annars hade varje läsare otvivelaktigt fått för sig att här skulle komma en militant feminist framdundrandes på krigsstigen, och det är inte bra att man kommer in i en situation med dobbarna före, så att säga, för då har man denna inställning med sig och så kan man inte inte ta till sig texten så som det är menat, utan man tolkar den helt galet. Det är väl som när jag hamnade med min inskickade dikt på kultursidorna och rubriken löd ”Det är min dikt som är bäst i världen”. Genast måste ju varje läsare ha bestämt sig för att här var ännu en dåre som hade något att framföra, och så läste de dikten ur helt fel perspektiv och avfärdade mig förmodligen inte bara som en dåre, utan också som en högfärdig sådan. Men jag har bearbetat det där, och det rör mig inte i ryggen längre, jag nämner det bara som en förklaring till varför jag var tvungen att ge min egen text en missvisande rubrik, inte beträffande den där dikten alltså, utan den här texten, och vad hela dikthistorien beträffar är jag fullt på det klara med att kulturarbetarna är fria från skuld eftersom det finns anställda som enbart har till jobb att hitta på så smaskiga eller fyndiga rubriker som möjligt, allt i syfte att läsarna skall dröja kvar på varje sida så länge som möjligt, och det här gynnade väl å ena sidan min dikt, eftersom den då blev läst, men hela syftet blev förfelat, då den lästes på fel sätt, för vad jag hade skrivit till kulturredaktionen var ju bara att jag ansåg mig ha skrivit en dikt som var bättre än den dikt en massa experter hade röstat fram som Sveriges bästa dikt, inte att jag ansåg att min egen dikt var Sveriges bästa dikt, absolut inte att den var världens bästa dikt, ja, jag framhöll inte ens att den var den bästa av mina egna dikter. Överhuvudtaget är jag en odåga som inte når upp till giganternas nivå, och hade tidningen bara publicerat samtliga Sveriges dikter hade jag lätt kunnat pekat ut massor som jag hade ansett vara bättre än min egen. Hur som helst, märkliga rubriker och att bli felciterad är något jag måste vänja mig vid om jag har för avsikt att skriva så bra romaner att de blir sålda i tusental, för då kommer det att uppstå ett behov av att intervjua författaren bakom dessa verk, och innan jag vet ordet av kommer allehanda rykten om mig att hamna i samma tidningar där berusade kvinnor utan trosor som stiger ut ur bilar hamnar.

Var var jag någonstans? Rubriken. Just det. Man har en tanke som man vill dela med sig till sina medmänniskor, och så sätter man en rubrik på denna tanke och börjar skriva. Och vad var då min tanke? Jag höll så när på att glömma bort den när jag velade mig in i lösnummerförsäljarnas ständiga och säkerligen betungande krav på att dagligen, veckoligen eller månatligen få sålt sina alster. Har man inga prenumeranter måste man fånga folk genom att vädja till deras lägsta instinkter. Jag respekterar deras arbetsinsatser. Tänk att ha en tidning med en massa anställda som har familjer att försörja med sina tidningslöner, och inte veta om någon människa där ute kommer att köpa nästa nummer eller nästa eller nästa. Förvisso finns det många människor som alltid köper och alltid kommer att köpa en viss tidning av gammal vana, kanske rentav av någon slags lojalitet, för att tidningen alltid har varit deras vän, precis som det finns människor som kan slänga ur sig att de alltid har röstat på x-partiet och alltid kommer att göra det. På sådana människors utnyttjande av sin rösträtt i de fria, demokratiska valen rår inga skandaler i partitoppen, märkliga utspel eller radikala förändringar av partiprogrammet. Partiet kommer i deras ögon alltid att stå för det som partiet gjorde i ungdomens dagar. Om partiet urartar är det bara att betrakta som en fnurra på tråden, ty en dag kommer en hederlig gräsrot inte längre att stå ut med att tvingas knyta näven i fickan och bita ihop, utan gräsroten kommer att slå näven i bordet och säga att nu får det vara nog, och så kommer det att påbörjas utrensningar av alla karriärinriktade, maktlystna, kohandlande och falskspelande politikerbroilers. Men nu ser ju världen ut som den gör och gamla tider kommer aldrig tillbaka, men det är en tröst att man ibland kan drömma så hårt att man aldrigt riktigt slutar hoppas.

Nåväl, vill man studera människans inre kan man med fördel analysera i första hand kvällstidningarnas löpsedlar och förstasidor emedan dessa tidningar inte har några prenumeranter alls, och i andra hand veckotidningarna och månadsmagasinen, då dessa bland annat lever på en icke obetydlig skara lösnummerköpare.

Hur ser då människans inre ut? Ja, jag vet inte om jag skall orda så mycket om det just här, det är ju bara att gå till närmaste ställe där tidningar säljs och titta.

Men nu har jag återigen kört vilse i mitt huvud och irrar omkring på skogsvägar, långt borta från motorvägen. Jag hade ju en tanke som jag ville prata om. Jo, det är så här att jag idag var och handlade på Hemköp. För övrigt köpte jag en kvällstidning, och höll även på att köpa ett månadsmagasin. Jag hade redan köpt tre av dem sedan tidigare, så det var väl därför det inte blev något magasin den här gången. I alla fall, när jag var på väg hem började det att ösregna. Jag hade en fullproppad papperskasse som i detta ösregn eventuellt skulle kunna blötas upp och gå isär. Dessutom riskerade kvällstidningen att återgå till pappersmasssestadiet. I vanliga fall tycker jag om när det regnar, speciellt om jag är klädd för det eller om jag sitter inomhus, men med tanke på papperskassen och lite grann med tanke på min egen trivsel försökte jag rädda mig undan regnet. Jag befann mig på Hvitfeldtsgatans södra trottoar mellan Kungshöjdsgatan och de på motsatta sidan belägna trapporna ner till Luntantugatan, eller så är det väl så att trapporna räknas som en del av Luntantugatan, eftersom jag nu drar mig till minnes att jag har sett portuppgångar med siffror på vid båda sidorna av trappan. Det är för övrigt en oansenlig gata som förmodligen innehåller ungefär lika många meter i höjdskillnad som i längd, detta eftersom det bara är en liten gatstump och sedan en väldigt lång trappa, fast inte så lång som trappan till Övre Fogelbergsgatan eller den där trappan på tvären till Linnégatan, vad den nu heter. Ursprunget till Luntantugatans namn tvista de lärde om. En gång läste jag en teori om att det var en holländare från en by som hette Luntan eller något i den stilen som när han uppförde sitt hus ville kalla gatan vid huset för Luntan tu, det vill säga Luntan två, ungefär som folk, när de flyttade till Amerika, bildade byar och av någon slags hemlängtan gav byarna namn såsom Nieuw Amsterdam. Den där byn blev ju sedermera New York när engelsmännen tog över driften, och det kan som kuriosa nämnas i sammanhanget att Göteborg, New York och Jakarta på sätt och vis är systerstäder, eftersom holländarna byggde dessa tre städer ungefär samtidigt utefter en gemensam plan om hur holländska kolonier skulle byggas. Ja, det är kanske inte alla som känner till det där, men Gustav II Adolf, som ville etablera ett fäste på västkusten mellan det danska Halland och det danskstyrda norska Bohuslän för att skapa en svensk port mot Västerhavet och i förlängningen göra denna stad till Nordens huvudstad, lät holländarna grunda en koloni där vid Göta Älvs mynning för att genom holländarnas närvaro reducera danskarnas vilja att ställa till med problem i området. Samtidgt med holländarna slog sig också en mängd tyska och brittiska köpmän sig ner i staden, varför det från början stadgades att staden skulle ha fyra officiella språk. Kanske var det därför som ett gatunamnsförslag som Luntantugatan kunde vinna gehör.

Alltså, jag befann mig där på Hvitfeldtsgatan. Det spöregnade. Nej, det är inte rätt ord. Atlanten, Nordsjön, Skagerrak och Kattegatt tömde sina vattendepåer över staden. Det var så det kändes, och det var också så det såg ut när jag hittade en port där jag kunde stå fullständigt fredad från himlens attacker. Snett mittemot mig till vänster kom en hantverkare ut genom en port och stannade kvar i dess någorlunda skydd. Efter en stund gav han upp, och gick in genom porten igen. Jag stod bra där jag stod och studerade vattenskådespelet. Stuprännornas övre öppningar hann inte ta emot allt vatten. Det riktigt yrde om dem och vatten forsade som i vattenfall utför stupen, men det blåste samtidigt så kraftigt och stötvis, att vattenfallens innehåll spreds vind för våg bara ett par våningar ned från taken räknat. När jag stod där och bara njöt, jag hade redan glömt bort att jag hade matvaror som borde läggas i frysen, och affärens fryspåsar brukar jag aldrig bemöda mig om att stoppa mat i, inte ens under riktigt heta sommardagar, öppnade en kvinna en dörr och tog ett kliv ut. Jag vill minnas att hon kom ut från den där skönhetssalongen med de vinröda markiserna. Hon stod snett mittemot mig till höger. Hon tittade inte rakt på mig, men hon log med hela ansiktet precis som om hon hade specialstuderat mig genom fönstret utan att jag hade lagt märke till det och ville titta lite närmare på hur jag och kanske också andra hade det som stod och tryckte i portarna. Kanske stod det någon på det där lite sämre stället som jag hade ratat, lite längre nedför på gatan. Det hade egentligen ingen betydelse. Faktum var att en vacker och okänd kvinna kunde notera att jag höll mig undan regnet som om jag vore den fegaste av stackare. Det dröjde därför inte mer än tio sekunder förrän jag traskade i full hastighet hemåt utmed trottoaren, ty så fungerar män. Det är förmodligen evolutionärt. När kvinnan var hungrig och ville ha lejonstek i munnen var det bara att följa med gänget som skulle ut på savannen och jaga lejon, annars hade man inte ens kommit i fråga att bli den utvalde som fick hångla med henne i grottan efter kvällsmålet vid lägerelden.

Håkan Tendell

 

Summary in English:

Hey. I know I said that I would try to write more in English, perhaps make a brief summary of what I have said in Swedish. I’m sorry to tell you that I can’t do it. I’m a man who writes from the heart, not from the brain. It would be to much to ask me to translate what I have written. So this is probably the first and the last time that I will try to give you any kind of summary. I’m sorry. I hope you’ll understand. Not understand Swedish, but understand why my heart can’t translate so good. Ok.

Today it rained in Gothenburg. That is no news. If it doesn’t rain in Gothenburg, then that is news.

I was out in the street and, like I said, it rained, so I took shelter, and I believe a beautiful woman, unknown to me, noticed that I was afraid of a little bit of water. Well, I wasn’t, let me tell you that, so I began to walk. In the rain. I got soaked, but most important of all, she no longer thinks I’m a coward. No one should think of me as a coward, ‘cause I ain’t no coward. God damn it, when I was young and served in the military, I got the nickname ”The man without fear”. Yeah. That’s right. What do I care about rain? It’s just water, for God’s sake. I take showers. Naked. And I sing. That’s how afraid I am of water.

Well, I guess that would be all for tonight, and maybe for ever. I can’t really tell.

Anyway, If these are my last written words in English, I just wanna say to you: Take care out there, wherever you are.

Annonser

Kommentera »

RSS feed for comments on this post. TrackBack URI

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s

Blogga med WordPress.com.
Entries och kommentarer feeds.

%d bloggare gillar detta: