Kulturrapporten

augusti 9, 2009 kl. 11:55 e m | Publicerat i Skrivande | Lämna en kommentar

Lost in the night - Gothenburg, August 2009

Utsikt från mitt ena fönster: Blå neon till vänster: SKF. Blå och röd neon till höger: GP.

 

Lördagsmorgonen började med att Woody Allen pratade till svartvita bakgrundsbilder:

”Chapter One: ‘He adored New York City. He idolized it all out of proportion’ – er, no, make that: he – ‘He romanticized it all out of proportion.’ – Yes. – ‘To him, no matter what the season was, this was still a town that existed in black and white and pulsated to the great tunes of George Gershwin.’ – Er, tsch, no, missed out something. – ‘Chapter One: He was too romantic about Manhattan, as he was about everything else. He thrived on the hustle bustle of the crowds and the traffic. To him, New York meant beautiful women and street-smart guys who seemed to know all the angles.’ – No, no, corny, too corny for a man of my taste. Can we … can we try and make it more profound? – ‘Chapter One: He adored New York City. To him, it was a metaphor for the decay of contemporary culture. The same lack of individual integrity that caused so many people to take the easy way out was rapidly turning the town of his dreams into …’ – no, that’s a little bit too preachy. I mean, you know, let’s face it, I want to sell some books here. ‘Chapter One: He adored New York City, although to him it was a metaphor for the decay of contemporary culture. How hard it was to exist in a society desensitized by drugs, loud music, television, crime, garbage’ – Too angry. I don’t want to be angry. – ‘Chapter One: He was as tough and romantic as the city he loved. Behind his black-rimmed glasses was the coiled sexual power of a jungle cat.’ – I love this. – ‘New York was his town, and it always would be…”

Det var en utmärkt start på en utmärkt dag. Woody Allens ”Manhattan” är en underbar romantisk komedi. Och Mariel Hemingway … I loved her in ”Star 80” too.

Dostojevskijs ”Vita nätter” är den bästa kärleksroman jag har läst. Jag har bara läst en annan och det var min egen, men Dostojevskij slår mig med hästlängder. Det är bara att erkänna.

Filmen ”1984” var det enda av lördagens kulturella alster som jag tidigare tagit del av. Närmare bestämt för snart tjugofem år sedan. Enligt IMDb hade filmen Sverigepremiär den 30 november 1984. Förmodligen var jag på premiären eller någon förhandsvisning. Jag tyckte alltid om att vara bland de första att se filmer. Nuförtiden kan det ta ett par veckor innan jag gör slag i saken. Noterbart var hjältens frisyr (den han hade innan myndigheterna tog hand om honom). Jag har med undantag för en del snaggningar och vildvuxningar haft den frisyren i snart tjugofem år. När jag nu såg filmen insåg jag att det var från den jag hade fått inspirationen. Hjälpte det kanske till att hjälten hade ett förhållande med en kvinna i mörkhårig page som starkt påminde om den tjej jag var platoniskt förälskad i på gymnasiet? Det är inte omöjligt. Orsak och verkan är en invecklad vetenskap.

Sedan gav jag mig på ”Främlingen” av Albert Camus, men fick göra paus efter ungefär halva boken eftersom jag skulle iväg till Ullevi och se Madonna.

Nu är det söndag kväll och hon kör hårt igen. Basen pumpar genom det öppna fönstret vid mitt skrivbord. För en stund sedan, när det hade slutat regna, tittade jag ut från fönstret i den andra änden av min lägenhet och då såg jag fotoblixtar från de övre delarna av Ullevis östra läktare. Oftast skådar jag ut över Haga, Skansen Kronan och Linnéstan från detta fönster, men ibland häver jag mig ut (det är ingen fara å färde då det är någon meter till sjäva stupet eftersom detta fönster sticker ut ur ett sluttande tak) och då kan jag mellan huskropparna se Ullevi till vänster. Tittar jag till höger ser jag hamnen och till med en bit av älven, fast det bereder mig ingen njutning eftersom jag för att se själva vattnet måste luta mig så mycket ut att jag krampaktigt håller mig fast på olika sätt så att jag hela tiden skall befinna mig utom risk. Frågan är varför jag gör på detta vis när jag likaväl skulle kunna ta på mig skorna och vara nere vid älven på tre minuter och då desutom få möjlighet att verkligen beskåda älven i dess härliga mäktighet. Människan är ett märkligt djur.

Madonna öppnade svagt, men kom igen desto starkare och gjorde så många bra nummer att helhetsintrycket blev mycket gott.

Basen pumpar på. Det går inte att höra vad det är för låt. Diskanten når inte fram. Och basgången är också oigenkännelig efter att ha studsat mellan så många väggar innan den nått mitt fönster. Jag undrar om de har haft det där numret ännu där Michael Jacksons unga ansikte syns på videoskärmarna samtidigt som en kopia av honom dansar runt på scenen. Alla bara skrek så att det skulle höras upp i himlen, och jag tror att han log en smula. Nu hörde jag faktiskt ett människohav jubla. Kanske var det för att jag lyssnade extra noga. Jag tror jag skall ta och ställa mig i fönsteröppningen ett tag.

Det går inte att förstå vilken låt det är som spelas. Hon har ju remixat dem allihop och när man inte hör sångtexten har man inte den blekaste aning om vad som pågår. Det är väl i alla fall ingen vild gissning att hon just nu särar på benen. Det danssteget är ju hennes signum. Och hon kysste till och med en av sina kvinnliga dansare igår som för övrigt var utklädd till den Madonna vi minns från omslaget till ”Like a Virgin”. Madonna kan dock inte längre chockera. Framför allt inte i det liberala och syndiga Sverige. Igår sa hon ju förresten till oss i publiken att hon älskar att arbeta med svenskar för att vi är så kreativa och för att vi är så sexuella och för att vi tycker om att partaja.

När jag gick hem från konserten och närmade mig mina hemkvarter blev jag tilltalad av en ung kvinna: ”Hey, mister, looking for a good time?”

”No”, sa jag och gick vidare. Hon fortsatte tala till mig. Jag ignorerade henne. Till slut trodde jag att hon skulle säga något spydigt efter mig, men hon fördubblade vänligheten och vädjandet i sin röst så att jag inte längre klarade av att ignorera henne. Hon var trots allt en ensam människa där i mörkret som sökte kontakt med en levande själ. Jag vände mig om.

Hon log mot mig. Och hon var söt, och hon sa: ”Don’t you wanna be with me?”

”No”, sa jag igen och gick vidare. Inte för ett ögonblick hade jag kunnat tänka mig att tacka ja till hennes erbjudande. Ändå skämdes jag något oerhört över att att jag hade behandlat henne med en sådan ogästvänlighet. Det hade varit bättre om hon hade svurit efter mig. Då hade jag kunnat avfärda henne som en falsksmilande försäljare. Men hon förblev vänlig och vädjande och därefter tyst. Det var så att jag kunde bryta ihop av det tunga samvete som plötsligt tyngde mig. Å ena sidan ville jag gå tillbaka till henne och be om ursäkt, å andra sidan insåg jag det surrealistiska i hela situationen. Hon ville ha en kund och inte ännu en rättfärdig typ som skulle försöka få henne på bättre tankar och lämna branschen och allt det där. Kanske var hon lite ledsen i alla fall för att jag inte pratade med henne. Ingen människa är till hundra procent sitt yrke när hon arbetar, utan också en själ med alla dess behov.

Idag läste jag färdigt ”Främlingen”. Den var väldigt bra.

Och jag skrev lite till på min nya roman. Nu är jag uppe i 7 000 ord.

Håkan Tendell

Annonser

Kommentera »

RSS feed for comments on this post. TrackBack URI

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s

Blogga med WordPress.com.
Entries och kommentarer feeds.

%d bloggare gillar detta: