Skrivarkurs, del 1

juni 27, 2009 kl. 2:29 f m | Publicerat i Skrivande | Lämna en kommentar

Hej allihopa!

Håkan heter jag, och jag skall vara er lärare här på skrivarkursen. Innan vi sätter igång kanske vi skall ta och presentera oss för varandra. Jag kan ju börja och sedan kan vi gå laget runt och börja med dig där, yes, du, ja, just det, efter att jag har presenterat mig då.

Håkan heter jag, som sagt, är fyrtiotvå år och kommer från Göteborg. Några av er kanske känner igen mig från poeter.se och har läst mina dikter? Ni skakar på huvudet. Ok … Det spelar egentligen ingen roll, för ni har ju inte kommit hit för att lära er att skriva dikter, utan för att lära er att skriva romaner, eller hur? Ja, nu ser jag att några av er nickar. Det är bra. För er som inte känner till det var det jag som skrev den där kärleksromanen ”Mörker över Manhattan”, den har ni kanske hört talas om? Kanske lite, sådär, ok … Ja, det är inte lätt att hålla reda på alla böcker som kommer ut. Men målet med den här skrivarkursen, det kan jag säga redan nu, det är att ni skall kunna skriva så bra att när ni släpper er första roman skall ingen kunna undgå att höra talas om den. Ja, finns det något mer att säga om mig själv? Jo, det kan jag väl nämna att jag vid sidan av lärarjobbet här på skrivarkursen håller på med en ny roman. Jag kan inte avslöja vad den handlar om, för jag är rädd att magin försvinner då, jag skall förklara lite längre fram under kursens lopp vad jag menar med ”magin”, men i alla fall, jag håller på med en ny roman och har egentligen inte kommit så långt med den, fast egentligen har jag kommit jättelångt. Det beror på hur man ser det. Inte långt med skriven text dock, utan det handlar mer om att jag har grubblat väldigt mycket på olika scener i manuset, och det kan jag säga med en gång, att självbiografiskt material eller facklitterärt material, som ju handlar om att beskriva någonting som redan existerar eller har existerat är ingen match att skriva. Det kan vem som helst göra. Men att skriva romaner, att hitta på en lång och intressant historia ur ingenting, det kräver någonting utöver det vanliga, för, och det här kanske ni känner igen, man kan ha väldigt många manusidéer som flyger omkring i huvudet, men oftast är de väldigt vaga eller så är de oerhört detaljrika, men utgörs då bara av en enda scen, och det räcker ju liksom inte. För att skriva skönlitteratur, som alltså då inte är av den typen att den mer eller mindre baserar sig på händelser ur ens eget liv, fast så kan man inte säga heller, för alla scener kommer ju någonstans ifrån, och hur lätt är det egentligen att veta om scenerna har inspirerats av ens eget liv eller något som man har läst i en roman eller sett i en film eller kanske något som man har hört på fikarasten på jobbet? Inte ens om man tror sig veta var inspirationen kommer ifrån kan man vara riktigt säker på ursprunget, för ända sedan den dag ni kom till har ni fullständigt bombarderats av berättelser på ett eller annat sätt. Ni har ingen aning om hur många berättelser ni hann ta del av innan ni fyllde tio år ens. Och lägg som exempel på tio år till. Då är vi uppe i en sådan mängd berättelser att det skulle ta flera dagar bara att nämna titlarna på alla berättelser ni har tagit del av. Tänk på innehållet i alla böcker, alla serietidningar, alla morgontidningar, kvällstidningar, glättiga magasin, skolböcker, radioprogram, TV-program, filmer, teaterpjäser, alla små berättelser i poplåtar och rocklåtar, countrylåtar, och alla dessa valser och snapsvisor som ni har sjungit ur sånghäften, fast nu skall jag inte propagera för att man skall dricka snaps, det går ju att sjunga även om man bara har druckit Zingo, och … var var jag någonstans … jo, sist men inte minst alla berättelser där ni själva har deltagit i samtalen eller bara avlyssnat samtalen, i hemmet, i skolan, i väntrummet, på jobbet, i bussen, på krogen. Ja, jag blir alldeles matt bara jag tänker på hur många berättelser det finns, och ändå skall det vara så förbaskat svårt att komma på en hållbar historia till en roman, eller också är det därför det är så svårt, för att allt redan har sagts, och för att man vill komma på någonting nytt som världen aldrig tidigare har skådat. Och, ja, jag skall erkänna det, jag har på sätt och vis kört fast med min nya roman. Jag har nämligen satt upp som mål att den skall innehålla minst hundratusen ord, och jag är rädd att jag inte kan komma upp i den summan om jag inte kommer på avsevärt fler scener än de jag redan har kommit på, så i värsta fall får jag fylla tre fjärdedelar av manuset med miljöbeskrivningar, ni vet sådant där som … har ni läst öppningsscenen i ”Röda Rummet”? Jag är ju alltså en stor Strindberg-fan och så, men den där öppningsscenen som så många tycker om, den tycker jag är vedervärdig. Kom till saken liksom! Det var en afton i början av maj och det blåste lite grann. Det borde räcka. Jag vill veta vad som händer, vad folk säger och vad folk tänker, inte hur husfasaderna och takbeläggningarna i Stockholm ser ut. Alla tegeltak är brunröda, och alla plåttak i Stockholm är svarta och alla plåttak i Göteborg är gröna. Det vet varenda människa. Det behöver man inte läsa någon roman för att förstå. Det skall vara ”in medias res”, ”rakt in i handlingen”, och sedan skall action staplas på action och folk skall prata och folk skall ha inre monologer, många inre monologer, det är bra, för är det något vi inte redan i den verkliga världen kan skapa oss en uppfattning om genom att titta på det, lyssna på det, röra vid det eller slicka på det, så är det människans tankevärld, och alla människor tänker konstant, men ingen vet vad som stannar på andras tungor medan orden flödar ut. Det är detta som är det spännande med inre monologer, för där kan vi få reda på hur folk egentligen är, hur de egentligen mår. Alla vet vad Jesus sade, men är det någon som vet vad han tänkte? Nä, just det! Där ser ni hur viktigt det är med att redogöra för inre monolog! Monolog, monolog, monolog! Det kan inte nog påpekas hur viktigt det är med inre monolog! Människan skall genom romanen till fullo levandegöras, och hur gör man det? Just det! Genom inre monolog. Alldeles riktigt. Bra. Men nu till något ännu viktigare. Hur skall man bära sig åt för att kunna skriva de där inre monologerna, ja, romaner överhuvudtaget? Jag nämnde ju tidigare att det är lätt att ösa ur sig någonting som är känt, men svårt att få fram något som är okänt. Det vita arkets makt är stor, och det har många namn. Det vita bladet, det blanka bladet, det blanka pappret, det vita pappret, det blanka arket, det tomma bladet, det tomma arket, det tomma pappret. Det är så negativt laddat det där med vitt och blankt och tomt. Det får oss att känna oss som motståndare till det där tomma, blanka och vita, som om det vore ett brott att befläcka det med våra usla tecken. Då är det bättre att istället tala om ett nytt ark, ett nytt papper, ett nytt blad, för det inbjuder till skrivande, men det allra, allra bästa, det är ”ett oskrivet blad”. Hör ni liksom hur det vill att ni skriver på det? Det är oskrivet. Det vill bli skrivet. Ni kan hjälpa bladet. Det behöver er hjälp. Det längtar efter att bli skrivet på. Men känn ingen press för att det längtar. Det kan vänta. Den som väntar på något gott kan vänta länge. Bladet älskar er och vill bli skrivet, men av kärlek till er vill det inte stressa fram något, utan väntar trofast vid er sida tills ni är redo att ingå förening med det. Tänk på det. Bladet älskar er. Det älskar era ord på sin hud. När ni skriver är det som om ni med fingertopparna ritar bokstäver på bladets hud, och bladet känner vilka bokstäver det är och blir bara gladare och gladare ju fler bokstäver ni skriver. Och en dag skall ni se att ni sitter där med en hel roman.

Några frågor på den biten?

Nähä. Ok.

Då går vi över till dig. Berätta lite om dig själv och dina skrivardrömmar.

Annonser

Kommentera »

RSS feed for comments on this post. TrackBack URI

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s

Blogga med WordPress.com.
Entries och kommentarer feeds.

%d bloggare gillar detta: