Fort Knox

april 13, 2009 kl. 3:28 e m | Publicerat i Skrivande | 2 kommentarer

karin-boyex

stadsbiblioteketx

valkommenx

helgstangtx

Kände att jag behövde ta mig till biblioteket och söka svaren i faksimilen av August Strindbergs ”Ockulta dagboken”.

Det första Obama gjorde när han slog sig ner vid skrivbordet i ovala rummet var att kavla upp skjortärmarna och ge order om att avveckla Guantanamofängelset.

Jag hade nog gjort likadant. Som åtgärd nummer två hade jag omskolat ett antal soldater till biblioteksvaktmästare så att de hade kunnat hålla världens samtliga bibliotek öppna dygnet runt.

Jag misstänkte i och för sig att bilioteket kunde vara stängt, men när längtan efter något är stor är hoppet det sista som överger en.

Det kanske var lika bra att biblioteket var stängt. Annars hade jag väl suttit där nu och ånyo blivit tagen av reinkarnationsdemonen.

En gång träffade jag en kvinna som i reinkarnationens tecken och i djupaste övertygelse sade sig ha levt flera liv. Jag minns inte om hon nämnde Kleopatra. Varför jag undrar om Kleopatra? Ja, är det inte så att de flesta kvinnor som tror på reinkarnation brukar ha varit henne? Män brukar för egen del, som jag har förstått det, föredra att ha varit Napoleon.

När man läser om forna människors liv kan man ibland identifiera sig så djupt med objektet för ens betraktelse att man nästan tror sig ha varit den personen en gång i tiden. Att besöka platser som objektet själv en gång har befunnit sig på kan ge liknande upplevelser. Det hände mig i höstas vid mitt första besök i August Strindbergs sista bostad, på Drottninggatan 85 i Stockholm. Jag stod vid hans skrivbord och blev tagen av demonen. Sedan hände det på Stadsbiblioteket i Göteborg när jag för första gången läste i den ockulta dagboken. Då kom demonen igen och jag var tvungen att slå igen boken och stappla ut ur biblioteket, ut på Avenyn och andas frisk luft. Senare under hösten var jag tvungen att återvända till Drottninggatan i Stockholm. Jag ställde mig i Augusts vardagsrum och tittade in i spegeln och där genomgick jag den fullständiga metamorfosen.

Det finns bara ett säkert bevis för att jag inte är den reinkarnerade Strindberg: Jag är ständigt refuserad.

Och det finns bara ett säkert bevis för att jag inte är den reinkarnerade Napoleon: Jag är usel på franska. Det är dessutom ytterligare ett bevis för att jag inte är Strindberg. Han skrev ju till och med verk på franska, t. ex. ”Le plaidoyer d’un fou” (En dåres försvarstal) och ”Inferno” (Inferno).

Det är ganska skönt att bara få vara sig själv för en stund.

Om hundra år, kommer då några själar att sitta på Stadsbiblioteket och läsa mina verk och känna Håkan Tendell-demonen komma över dem?

Inte som det ser ut just nu.

Nä, om jag skulle ta och finslipa färdigt det där manuset jag hade planerat att posta idag och sedan börja lägga upp riktlinjerna för min första tegelsten, som jag också hade planerat att hinna göra under påskhelgen?

Tegelsten. I mitt fall innebär det att för första gången passera 100 000-gränsen vad gäller antalet ord.

På något sätt tycker jag ändå om det här livet.

Man har ett mål som är svårt att nå, men ändå inte omänskligt svårt.

Man kommer nog att lyckas.

Till slut.

Håkan Tendell

Annonser

2 kommentarer »

RSS feed for comments on this post. TrackBack URI

  1. Bilder som säger allt – jag lade upp ett asgarv. Effektivt!

  2. Ja, det blev nästan som en liten film.


Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s

Blogga med WordPress.com.
Entries och kommentarer feeds.

%d bloggare gillar detta: