Tidsmaskinen 2001

mars 21, 2009 kl. 2:22 f m | Publicerat i Skrivande | Lämna en kommentar

Rotade djupt nere i arkivet på IMDb och hittade följande (observera att e-mailadressen för länge sedan har tagits ur bruk):

New perspectives on the WW2, 12 April 2001
9/10
Author: Håkan Tendell (tendell@newyorkcity.com) from Gothenburg, Sweden

Most films I’ve ever seen about the world war 2 has been either from a jolly good Englishman’s or a flag wrapped Yankee’s eyes. Two exceptions from the past – Das Boot and a movie about the battle of Suomossalmi. Til now. Enemy at the gates shows more than any other film the soldiers destiny – to die from a random bullet. A bullet with no address, just hitting a lung, a heart, a part of someones brain. Just like that. And that in a film which was meant to tell a story about snipers. Furthermore, the film presents Russians as humans, not beasts or machines, and it makes you think. Not that I didn’t know before that they really were humans, but I’ve never had that feeling before that Russians, has suffered just as much as any other people and that we in the west owe them a great deal of respect for helping mankind end the world war 2.

Om jag hade vetat då vad jag vet idag…

Det har egentligen ingenting med filmen att göra, utan mer det här med att det är ett fotografi från min hjärna för åtta år sedan. Blott en kort stund i det långa perspektivet – ändå finns där en ocean som skiljer min existens våren 2001 från våren 2009.

Våren 2001: Jag vet ingenting om EU-kravaller i Göteborg till sommaren, inte heller någonting om att World Trade Center skall rasa på hösten. Om någon säger ”nine-eleven”, ”ground zero” eller ”al-Qaida” kommer det inte att ge mig några som helst associationer.

Jag tjänar trettiotusen. Jag byter tjänstebil till Volvo S60 guldmetallic. Jag vinner GT:s tävling angående smeknamnet på Gothia Towers tvillingtorn och får en gratis middag för två uppe på 23:e våningen. Min urtjusiga date dyker upp i min lägenhet med håret färgat i flertalet av regnbågens färger. Jag bjuder på Moët Chandon och Noblesse. Vi färdas i stans längsta limousine, en dröm i vitt med neonbelysning nertill, till Gothia Towers, inväntar det jämna klockslaget, folk flockas runt limon och försöker se in genom de tonade rutorna. Klockan slår jämnt. Chauffören öppnar dörren. Min date och jag stiger ur limon. Liseberg sätter igång sitt premiärfyrverkeri ovanför våra huvuden. Vi tar hissen upp till toppen av Gothia Towers. Och efter middagen följer en krogrunda där rouletteutgifterna endast överträffas av drinkutgifterna, och det är så jag vill ha det. Jag är pojken med guldbyxorna.

Ett år senare överväger jag att hoppa från Älvsborgsbron.

Mitt liv… Efter sex år på fältet som läkemedelskonsulent har jag inte längre något liv.

I ett försök att skaffa mig ett liv säger jag upp mig från branschen utan att ha ett nytt jobb att gå till. Jag planerar att resa till Egypten, vandra rakt ut i öknen och inte vända om förrän jag har funnit meningen eller sanningen.

Innan jag hinner göra allvar av ökenplanen lyckas jag få ett lågbetalt (18 500), stressigt och komplicerat kontorsjobb. Det blev min räddning.

Men dyra vanor är inte lätta att ändra. Stålar förvandlades strax till skulder (Idag, 2009, har jag dock lyckats betala tillbaka allt till banken).

Kontorsjobbet innebar att jag kunde skilja på arbete och fritid. Varje eftermiddag eller kväll när gallergrinden stängdes bakom mig och jag släntrade hem, började min helt egna tid som var fri för mig att fylla med innehåll.

Jag hade alltid tyckt om att skriva. Då och då i mitt liv hade jag till och med skickat in olika slags manus till förlag. Ja, en gång även ett filmmanus till Hollywood (1998). Jag var så naiv. Min kunskap om hur branschen fungerade uppgick ungefär till noll på en skala. Min kunskap om teorier för framgångsrikt skönlitterärt skrivande var inte heller så stor. Det behövdes inte. Jag var en naturbegåvning. Tyckte jag.

December 2003: Jag läser ett nummer av Writer’s Digest och inser att jag måste göra något. Jag gör något. Men det hjälper inte.

Juni 2006: Jag bestämmer mig. Min fritid på kvällar och helger skall mer än någonsin inriktas på läsande och skrivande av dikter, noveller och romaner. Jag skall bli författare. Det är mitt mål. Det är mitt kall.

September 2006: Jag vågar kalla mig författare utan att skämmas. Inte för att jag har blivit så duktig på författande, utan mer för att jag vet att vad jag i övrigt kallas är oväsentligt. Skrivandet är inte min hobby. Jag skriver för att min kropp är programmerad att skriva, för att skrivandet är mitt naturliga tillstånd och för att jag har en vision om att kunna leva på mitt skrivande. Den framgångsrike författarens liv är det liv jag behöver leva.

Våren 2008: Jag är inte längre en naturbegåvning. Äntligen har jag insett fakta. Jag börjar läsa böcker om hur man skall skriva skönlitteratur. Som med alla vetenskaper finns det en djungel av parametrar och därtill är vetenskapens representanter ibland oense om saker och ting. Det viktiga är emellertid att jag har erkänt för mig själv att jag är i behov av hjälp och att jag bläddrar i böckerna då och då.

Våren 2009: Jag stiger ut ur tidsmaskinen. Världen har förändrats sedan våren 2001. Mina bokhyllor har förändrats. Min hjärna har förändrats. Mitt 2009-jag känner igen mitt 2001-jag, men om mitt 2001-jag studerade mig nu skulle det nog häpna. Hallå, liksom. Vad hände? Sitter du hemma nästan alla fredagskvällar och lördagskvällar och ägnar dig åt författardrömmen? Vad hände med festerna? Vad hände med brudarna? Skall du inte passa på och leva livet? Vi hinner ta en sväng på stan nu. Ställena stänger ju inte förrän klockan fem. I alla fall var det så 2001. Du vet inte när ställena stänger idag? Du vet inte ens vilka ställen du borde gå till? Hallå? Hur skoj har du egentligen? Trivs du med ditt liv? Jaha, du säger att du trivs. Men vad bra då. Då är det alltså det här jag skall se fram emot: Ett liv som munk. En skrivarmunk. Då kunde man ju lika gärna ha levt i ett kloster på medeltiden. Det hade ju liksom inte spelat någon roll. Vad skulle det vara för skillnad? Slippa rabbla en massa böner på latin? Ja, det skulle väl vara det i så fall.

Håkan Tendell

Annonser

Kommentera »

RSS feed for comments on this post. TrackBack URI

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s

Skapa en gratis webbplats eller blogg på WordPress.com.
Entries och kommentarer feeds.

%d bloggare gillar detta: